Imorgon kommer lille Kalle hem till mig för att bli passad. Det är min killes föräldrars hund (min killes lillebror alltså). Jag ska vara hundvakt åt honom den här veckan och vi ska hänga på Söder. Jag vet att han kommer att älska stan. Han är en riktig tuffing så jag ska se om man kan hitta en snusnäsduk och en liten svart skinnjacka som han glida runt SoFo i. Små Ray-bans vore kanske också något att fundera över. Han måste ju försöka passa in bland stadshundarna så han inte bli mobbad.

Gull-Kalle för några månader sedan

Nu är jag just hemkommen från söndagmiddag hos min killes föräldrar. Vi fick älgköttbullar med kantarellsås och sedan hemmabakad björnbärspaj med vaniljsås. Behöver jag säga att jag ligger i horisontalt läge på grund av matöverdos?

Vaknar, brer ostfrallor med herrgårdsost och lägger på Iittalaassietten, häller upp min sedvanliga liter te i gigantisk mugg och tar in till soffan. När jag ska ta min andra klunk te så lossnar muggen ur min hand och faller över assietten som går i bitar och den hela litern kokhett te sprider ut sig över hela bordet (frallan simmar), hela mattan och framförallt hela mina ben. Sedan följer några minuter av kallvattensspolande på benen och deperat upptorkning av te som börjar nå varenda teknisk pryl som tänkas kan. Inte för att mitt morgonhumör någonsin har varit bra men idag tog det priset.

Alltså jag måste bara säga att min mormor och morfar är de coolaste gamlingarna jag har hört talas om. I början av december drar de iväg på ännu en kryssning – denna gång till Lissabon, Madeira, över Atlanten och sedan runt i Karibien och tillbaka igen under 40 dagar. Jag kan se hur de minglar omkring på fartyget – morfar i smoking (hans favoritoutfit) och mormor i eleganta klänningar, sippandes champagne och ätandes hummer med kaptenen. Hur många 87- och 89-åringar skulle få för sig att göra något liknande? Det enda smolket i glädjebägaren är att vi inte får fira jul med dem – men det får vi ordna när de har fyllt 88 och 90!

Mormor och morfars hem under december och januari

Eftermiddagen har spenderats med underbara Paola som är en av min syrras gamla bästisar från Helsingborg. Paola har bott över hela världen sedan hon var pytteliten och har alltid vansinniga historier att berätta från allt från Kirgizistan till Saudiarabien (om jag inte minns fel så blev hon som nioåring piskad på benen av saudiska polismän för att hon hade capribyxor på sig), skoluniformer och problem med att förstå svensk kultur som trettionåring (då hon trodde att ”fika” betydde att köpa en Ramlösa på Pressbyrån och sätta sig på en bänk på centralstationen med en kille och kalla det dejt) och kryssningar över världshaven. Hon hade just kommit hem från USA och gav mig favoritpresenten – amerikansk kryddblandning. Jag blev superglad för havssaltmixen med jamaicans pepparblandning. Underbart! Den ska hällas på all min mat i fortsättningen.

Jag har aldrig tyckt att Christina Aguilera har varit speciellt snygg. Förvisso har hennes stil utevecklats från vidrig white trash till ascool platinablond med röda läppar men hon har hela tiden sett tanig, kantig och spetsig ut liksom. Men på det här fotot som är taget i veckan ser hon ju helt fantastisk ut. Borta är det spetsiga, elaka ansiktet och framme är istället värsta snyggingen med fin mage. Graviditet var tydligen nyckeln till skönhet för henne.

Bild från www.people.com

Jag började tänka på vårt gamla hus i vår by i Spanien, där vi bodde under nittiotalet. Då bodde vi i en litet vitt radhusområde, byggt som ett U. Vi hade strandutsikt och ungefär fem meter för att nå närmsta strand och inne på gården delade vi pool med resten av grannarna. Vi var den enda familjen från utlandet så att säga. Då var vår syrra Mia en liten unge och lärde sig simma i den där poolen en sommar (med hundra kronor som lockbete) och flirtade med killarna i min ålder – som hängde med Mia för att få kontakt med mig och Anna – förutom en som verkligen gillade Mia och sa att hon hade ”beautiful eyes” och pedagogiskt nog brevväxlade med henne när hon var typ åtta och han sjutton (för övrigt får hon inte ens säga hej honom längre på grund av hans svartsjuka spanska flickvän, vilket är en aning sjukt och säger lite om den spanska mentaliteten hos spanska brudar). Varje eftermiddag efter siestan visade killarna i vår ålder hur snyggt de kunde dyka, hur häftiga de var och hur mycket de kunde skvätta vatten på mig och Anna i hopp om att få en date med någon av oss. Mamma som lider av ”vatten-uppifrån-fobi” (alltså regn, dusch utan avtagbart munstycke och skvätt i pooler) skällde dock ut de katalanska bypojkarna när hon simmade sina längder och fick skvättattacker i sitt hår. Därför dröjde det alltid fram till de sista dagarna under semestern innan vi fick ihop någon date. Sedan hade vi alla småungar på gården. Den treåriga granntjejen brukade gå in i mitt sovrum och dumpa krabbor på min huvudkudde bara för att jag var så rädd för dem. Juan och Paul som var typ fem kom alltid in till oss på kvällarna och valde parfym åt mig och Anna och vi gav dem störda uppmaningar på knagglig spanska (typ: dar la media vuelta) och lånade ut våra solglasögon. Kanske gav vi dem också en bit mat. Då och då tog man med lille Juan i gummibåten på stranden och rodde lite och snappade upp användbara simpla spanska fraser. Då och då drog man iväg på nattbad i medelhavet. Det var en härlig tid. Numera bor vi inte lika socialt men fortfarande springer man på de gamla grannarna och byter några ord (eller får skjuts till brödfabriken när man är hungrig vid fem på morgonen). I love that village.

Vi har klättrat i bergen, tagit båten från småbåtshamnen, gått ur på disko där halvcirkeln med gräs ligger och hängt i typ varenda gathörn i resten av byn.

Här sitter jag med ett glas rött helt ensam och lyssnar på Starships We built this city och tycker fortfarande att den är bra (eller ska jag säga rivig?). Har avverkat She’s got Bette Davis eyes och Time after time som alla andra ensamma helgkvällar och fastnade helt enkelt i åttiotalsträsket. Nästa ut är Never ending story (världens bästa film förresten). Min kille skaffade sig ett nytt intresse idag och började handla svindyra rödviner. Jag tackade och tog emot i det nya Ittalaglaset. Jag uppmuntrar ett intresse som gagnar mig också så att säga. Hellre vin än Ipod touch. Det är veckans motto.

Vet ni vad det första jag gör när jag kommer hem på eftermiddagarna? Jo, jag springer in i badrummet och tvättar frenetiskt bort allt smink och sedan går jag till garderoben och plockar fram mina mjukiskläder och sätter upp håret i en tofs. Först då kan jag slappna av. Såhär har jag gjort så länge jag kan minnas. Jag har alltid avskytt obekväma kläder så jag minimerar användningen av dem så långt jag kan. Stretchjeans istället för vanliga jeans, tajts istället för jeans överhuvudtaget, mjuka tröjor istället för skjortor (som för övrigt är mitt hatplagg – känns som tvångströjor) och stickade tröjor i bomull istället för lammull (som kliar så sjukt mycket).

När min familj i mitten av nittiotalet flyttade in till centrala Helsingborg från bonnalandet så insåg jag snart att min ugly makeover varje eftermiddag befann sig i fara. Helt plötsligt började kompisar, killar man gillade och syrrans polare droppa förbi utan förvarning när som helst på dygnet vilket aldrig skedde när man bodde på landet. Man gick aldrig säker längre liksom. Och på den tiden hade man inga välmatchade Juicy couture-set som fick en att se fräscht avslappnad ut – nej, själv brukade jag ha på mig ett par fladdriga mjukisbyxor som min syrra Anna hade sytt i slöjden (!) och till dessa outsägligt vidriga byxor – en stor stickad kofta som gick i alla färger som överhuvudtaget existerar på jorden – fast mest i rött som hängde och slängde ner mot knäna. Om jag hade ägt en scanner så hade ni kunnat få se hur hemskt det var men (som tur är) har jag ingen. Jag fick alltså försöka uppdatera mysstilen så gott det gick där runt 1996.

Därmed önskar jag er en trevlig fredag – och här sitter jag nu, utan smink, med en tofs, iklädd svarta trasiga tajts och en grå munktröja.

Nu ska jag försöka ta reda på vilka som läser min blogg. Detta kan låta lite galet men jag har funderat på det ett litet tag – sedan jag för några månader sedan gjorde ett shoutout om att ni skulle ge er till känna. Just nu funderar jag på om några läsare har ändrats och vilka majoriteten är. Jag är inte säker på om det är 14-åriga förortsbrudar, 55-åriga banktjänstemän, ensamstående medelålders mammor med tre barn, musiknördar i tjugoårsåldern eller en hel frikyrlig församling. Jag vet inte ens om det är fler kvinnor eller män som läser här. Jag har en misstanke om att det är flest tjejer här men ingen tydlig statistik att falla tillbaka på.

Därför har jag nu en uppmaning till alla ni snälla, trogna läsare därute att svara på några enkla frågor i kommentarsfältet. Om ni inte vill skriva i ert eget namn så kan ni skriva som anonym – jag är inte ute efter att leta upp er och knacka på er dörr en dag och fråga om vi ska fika – nej – jag vill ha fin statistik att jobba med. Det är ju faktiskt intressant om ålder, kön och utbildning kommer att spridas över hela registret här eller om alla i själva verket är typ 29 år och smått neurotiska som jag (vilket jag då inte hoppas för er egen skull).

Jag vill alltså få fram hur pass homogen/heterogen grupp av läsare jag har – vilka ni är (för det är ju ni som gör bloggen till vad den är) och hur gamla ni är plus ett par saker till. Orkar ni inte svara på allt så fyll åtminstone i något!

Här kommer frågorna som du ska svara på i kommentarerna – och om du vill vara anonym så välj ett annat namn men svara gärna ärligt på resten av frågorna.

1. Hur gammal är du?
2. Vilken stad (land) bor du i?
3. Är du en tjej eller en kille?
4. Vad för slags utbildning har du? Vilken typ av jobb har du?
5. Vad är ditt viktigaste intresse?
6. Tre saker du gillar att göra en lördagkväll?  
7. Vilken är din favoritbok, favoritskiva och favoritfilm?
8. Varför läser du den här bloggen? Vad är bra/dåligt? Exempel på bra/dåligt inlägg?
9. Tipsa om andra bloggar ni läser och tycker om.

Fyll i det ni orkar – men jag skulle bli jätteglad om ni tog er lite extra tid!