Hahaha, jag gick in på min myspace-sida och kollade. Den har inte använts så mycket på grund av att facebook tog över mitt intresse. Nu har jag den svenska versionen av myspace och inser helt plötsligt att det står en massa lögner om mig när de blev översatta från engelska till svenska. Det står till exempel att jag utför doktorandstudier vilket är en ganska rejäl lögn. Jag måste ha missuppfattat de amerikanska universitetstitlarna när jag fyllde i det där för länge sedan. Sedan står det att jag är 168 cm och vätränad. Hahahahaha! Det var jag kanske när jag skapade det där kontot men inte längre. När jag läste det där på svenska så sved verkligen lögnerna in i själen. Men det ser onekligen bättre ut.

Under min första dag i Barcelona i augusti så tog jag ett par foton som jag har glömt att lägga upp. Det första är från Starbucks. Baristan frågade vad jag hette då kön var lång och de skev upp namnen på muggarna så man skulle veta när ens frappuchino var klar. Jag sa ”Malin” med ett urskuldrande leende då mitt namn oftast leder till varierande stavningar i Spanien. Baristan hade uppenbarligen snappat upp en och annan svensk bokstav (då han var en snygg argentinare och de raggar alltid på svenska brudar som är på CSN-semster i Barcelona) och skrev således Målin på min mugg. Fint tyckte jag.

På kvällen gick vi til Manu Chaos favoritbar Oviso som ligger mitt på Plaza del Tripi (i kartböckerna kallad Plaza George Orwell) för att ta oss något att dricka. Då möts vi av den nedslående informationen (fastsatt med tejp på alla borden på uterserveringen) att det tyvärr är förbjudet att både rulla och röka joints. Vi blev såklart besvikna och fick lägga ner vårt hasch i fickan igen. Jävla sätt.

I början av juni tittade jag och min syrra Mia ut genom mitt vardagsrumsfönster och såg ett trettiotal personer från alla världens hörn – klädda i traditionella kläder. De hoppade ur en gul långfärdsbuss och gick in i en helt vanlig port mittemot vårt hus. I denna port finns varken några företag eller organisationer, utan bara helt vanliga bostadsrätter. Vi var mycket konfunderade. För tio minuter sedan slängde jag en blick på gatan och nu såg jag helt plötsligt drygt trettiofem personer från hela världen gå ut från samma port och in i samma långfärdsbuss. Jag är helt förvirrad. Har dessa trettiofem representanter från världens u-länder delat en lägenhet sedan i början av juni? Eller har de för vana att ta en gruppresebuss till just den här adressen? Är det en gemensam svensk vän de har i Stockholm? Jag förstår ingenting men lyckades i alla fall fånga några av dem på ett suddigt foto.

Idag är det en sådan där superstressig dag. Jag skriver en grej med ena handen, använder den andra att färga hårrötterna blonda igen, springer ner till Ringen och lämnar in skor på omklackning och tjafsar med klackmakaren om att jag bara vill klacka om en en sko och inte den andra, trängs med pensionärer på apoteket, köper sl-kort, postar viktiga brev och försöker samtidigt skapa en känsla av en helt annan miljö och personer för att kunna skriva något trovärdigt. Ikväll ska jag dessutom titta på The Perishers på Nöjesguidens smygläsning. Som tur är hålls denna smygis på Clarion, som ligger runt hörnet från mitt hem så jag sparar in transporttid som kan gå till skrivgrejen istället. Magkatarr nästa.

Här sitter jag och lyssnar på bland annat Pavement och Dinosaur jr vilket jag inte gjort på länge. Helt plötsligt kastades jag tillbaka till gymnasiet i Helsingborg då jag hade uppklippt, svartfärgad mod-page i snedbena, mönstrade polyesterskjortor från UFF på Vestergade i Köpenhamn eller mod target-tröja, svarta tajta byxor och skotskrutig record bag från London, stora headphones till min walkman och hängde på barer och replokalsfester med Helsingborgs (då mycket stora) indiegäng. Shit, var tog tiden vägen?

Då ville jag vara som Justine

I tv-serien Heroes så är min absoluta favorit den gulliga japanen Hiro Nakamura. Han är precis så som man fördomsfullt tänker sig en japan; seriefigursaktig, naiv, barnsligt lycklig, godtrogen och snäll. Under seriens lopp så förändras visserligen Hiro till att bli mer cynisk och allvarlig men fortfarande finns den där oförställda glädjen och engagemanget om att göra gott kvar. Han är så söt så jag vill krama honom när han skjuter upp glasögonen på näsan, stapplar sig fram på bruten engelska och kniper ihop ögonen för hitta koncentrationen för att kunna resa i tiden. Jag har alltid tänkt att japaner är så där snälla och gulliga och inte gör en fluga förnär (om vi gör en sekund glömmer samurajtiden då japanerna var ett grymt folk).

En gång bodde jag i studentkorridor med en japanska. Hon började med att vara sådär gulligt japansk med en liten bällra som nyckelring, små inslagna paket med blommigt papper där hon la mynt och sedlar i om hon var skyldig en pengar (typ för korridorskassan) och lagade vackra rätter med små ätpinnar. Ju längre terminen gick desto mer insåg vi att hon inte alls var särskilt gullig längre. Hon brukade knacka på min dörr med den tystaste knackning man kan tänka sig. Ibland stod hon nog en timme utanför mitt rum och tystknackade innan jag hörde. Då skulle hon alltid ha hjälp med översättningar till sitt uppsatsarbete. Jag ställde såklart upp men efter sammanlagt tio timmar på hennes rum inom loppet av tre dagar så blev jag till slut ganska frustrerad. Men man kan ju inte säga nej till en snäll japan. Sedan började hon av misstag stänga av ugnen när jag bakade kakor, bjällra lite för mycket när hon promenerade i korridoren och buga tills man bara ville skaka om henne och säga att det inte behövs tjugosju bugningar innan hon passerade tv:n i det gemensamma korridorsköket. Den snälla japanen blev med andra ord skitjobbig men ändå kunde jag inte säga ett ont ord. Jag fortsatte översätta och avväpnades av hennes förtvivlade bugningar och ”I’m solly Mori” när hon hade kraschat ännu en kladdkaka. Dessutom gillade jag namnet Mori. Nästan bättre än Malin.

Ja, då har en onsdag gått. Jag drog till Stureplan och lunchade med Jenny och superhöggravida-men-ändå-otroligt-vackra Sofia. Vi åt libanesiskt och körde lite catch up då det var alldeles för länge sedan vi sågs. Sedan gick jag förbi min syrras jobb och snackade en kort stund. Därefter skulle jag hem och skriva men kom på att jag inte har klippt mig sedan april och droppade således in på en frisör och fick barret klippt. Jag betalade till och med fyrtio kronor extra för en ordentlig föning. Det var, kom jag sedan på, totalt onödigt då jag har huvudvärk och inte kan gå på den spelning som var tänkt ikväll. Men jag är hemskt fin i håret här i min ensamhet. Därefter pallrade jag mig till H&M för att leta lämplig klänning tills 30-årsfesten på fredag då jag insåg att outfiten jag tänkt mig skulle få mig att känna mig som en finklädd nucka på släktkalas. Jag hittade en slags klänning/lång tröja som var tajt. Jag tog med två storlekar in i provrummet. I den minsta såg jag ut som en bullig bratwurst. I den större som en fluffig frukostkorv. Jag tog den sistnämnda då jag rent psykiskt inte klarade av att betala för en ännu större storlek (detta är anledning till att jag bara har för små kläder i min garderob – jag tänker alltid att jag snart kommer att bli så himla mycket smalare så det är oekonomiskt att köpa stora kläder – istället ser jag ständigt ut som en boll). Nu har jag ordnat med viktiga postgrejer och försökt kurera huvudvärken. Måste ner på Ringen igen och lämna in mina stövletter för omklackning också. Give me a slave – ännu en gång.

Min kille ringde just och sa att han saknade några låtar till fredagens 30-årsbaluns. Musikintresserad, hjälpsam och vänlig som jag är föreslog jag den självklara låten som måste finnas med för att göra en kväll oförglömlig – nämligen Sisqós Thong song. Han lät tveksam men sjöng några oengagerade Thong, thong, thong. Jag menade att man inte enbart kan köra bra och kreddig musik oavsett publik. Folk vill ha något opassande också. Och sedan älskar jag Thong song to bits. Jag minns när den var poppis och man satt och läste Nina Björk Under det rosa täcket och skummade Simone de Beauvoir och framhöll mantrat patriarkala strukturer i alla diskussioner man hamnade i. Sedan gick man hem och låste dörren, satte på Thong song och dansade i hemlighet som en tvättäkta black woman i valfri amerikansk hiphopvideo. Det var en splittrad tid. Men jag säger fortfarande – ingen fest utan Sisqó! (Och by the way, Niklas, om du läser det här så tipsar jag om Sedative med Babyshambles som lugnare låt. OCH lyssna på hela innan du dömer ut den av ren svartsjuka för att du känner dig hotat av Pete).

Fördelen med att ta sig i kragen och börja träna är att man blir friskare, sundare och smalare. Nackdelen är att man inte vågar gå att lägga sig på kvällen av rädsla för att inte kunna ta sig ur sängen morgonen därpå utan hjälp av sånt där handtag de har över sjukhussängar och åtminstone tre, fyra bastanta kvinnor från hemtjänsten.

När min kille kom hem till knarkarkvarten a.k.a den stökiga lägenheten på Söder så plockade han fram och kopplade in hela sin inspelningsstudio i vardagsrummet. Ni kan inte ens föreställa er hur det såg ut här ett tag med mixerbord, högtalare, mikrofon och flera anda prylar som jag inte ens vet namnet på, än mindre vad de är till för, tillsammans med tjugofem kilo tvätt och annat skräp. Sedan blev jag tvingad att leka Liam Gallagher i Oasis genom alldeles för hög mikrofon, händerna på ryggen och sjungandes Wonderwall med så maskulin stämma som möjligt. Jag blev också tvångsfilmad. Väntar bara på att skiten ska hamna på hans blogg eller youtube nu. Sedan gick jag och hämtade thaimat och när jag kom hem hade min kille städat hela lägenheten. Jag blev djupt lycklig. Sedan stack min kille och då gick strömmen som vanligt så jag satt här i mörkret och visslade hela No rain med Blind Melon nitton gånger. Sedan kom strömmen tillbaka. Nu är det dags för lösgodis och sedan första avsnittet av säsong två på Heroes – fresh from America.

Liam och jag – lika som bär