Det var hemskt trevligt igår på Debasers femårskalas. Först fick vi buffé vilket passade mig utmärkt då jag inte hade hunnit äta middag och äger ungefär fem kronor för tillfället.

Snittpsykot jag åt lite för många snittar för att kunna räknas in i kategorin artig. Sedan blev det vin i stora mängder då vi erhöll en bunt gratisbiljetter.

Efter någon timme fylldes det på och det var faktiskt ett tag sedan jag såg Debaser så packat med folk. Sahara hotnights-Maria skymtade förbi i ursnygga kläder som alltid, Moneybrother stilade med hatt och resten av alla Stockholms popstars stod och hängde i baren.

Jag fnittrade mycket hela kvällen. Sedan blev jag tvärtrött och åkte hem.

Nej, nu är det dags att hoppa i dansskorna och bege sig mot Slussen där vi ska fira Debasers femårsdag med buffé och gratisdrinkar. Även om min outfit är något tveksam, mina stövletter inte hunnit in på omklackning så jag få ta basketskor och hårfärgen ser ut som en polsk prostituerad så är humöret på topp. Grattis till Stockholms enda rockklubb värd namnet!

Jag håller på att skriva en bok. Än så länge vet jag inte var den ska utspela sig. Inte heller under vilken tidsepok. Karaktärerna är inte heller helt klara – eventuellt lutar det åt att huvudkaraktären är en tjej. Man kan också säga att varken början eller slutet är tillfixade ännu. Bokens mitt är inte heller helt glasklar. Man skulle kunna sammafatta det som att det går lite trögt just nu. Det kan så att säga bli lite hur som helst.

Idag var jag på skrivarkurs i just romanskrivning. Vi fick skrivuppgifter som skulle skrivas under fem minuter på plats utan förvarning. Min ena skrivuppgift gick nog hem. Den andra hummade folk åt när jag läste upp den och läraren poängterade att min huvudkaraktär nog skulle behöva ringa psykakuten. Jag misstänker att jag tog i en aning. Men å andra sidan gillar jag inte alltför ljumma historier. Framför allt inte glada historier. De säger mig inget. Jag känner inget när jag läser det. Alltså kan vi snabbt enas om att min bok kommer att bli en tragedi av stora mått. Kanske det mest tragiska som någonsin skrivits i svensk litteraturhistoria. En gråtparad från första till sista raden. När man kommer till kapitel fyra ska sidorna vara så nedgråtna så boken är oläslig. Det kommer att göra att alla köper minst två exemplar vilket i sin tur kommer att gynna min kassa. Sorg säljer.

Jag är ingen morgonmänniska. Nej, jag är verkligen ingen morgonmänniska. Jag har så ont ögonen så jag inte kan öppna dem, bultande huvudvärk, muskler som fortfarande ligger i avslappnat tillstånd vilket gör att jag inte ens kan lyfta en penna och ett humör som skulle kunna döda lika effektivt som en atombomb. Tur för min kille att han drog annars hade han säkerligen åkt på en smäll av den muskelavslappnade armen. Jag skulle önska att all av samhällets aktivitet startade runt 12-tiden. Jag hade gärna jobbat sent och länge – all min produktivitet når sin peak runt åtta på kvällen. Under eftermiddagar och kvällar är jag hypersmart. På morgonen ligger min IQ under förståndshandikappsnivån. Men någonstans sitter några pigga, jäkla scouttyper och bestämmer att hela världen ska upp och knega klockan åtta typ. Jag hatar dem.

Jag är en tönt ibland. Under vintern har min kille plöjt igenom alla Heroesavsnitt medan jag har valt att avstå och göra något annat under tiden (alltså värdelösa saker som att slösurfa, leta finnar tittandes i badrumsspegeln och babbla om inget i telefonen). Förra veckan började jag kolla på Heroes på tv4 och såg även avsnitt två på tv4+ strax efter. Då blev jag hooked och tvingade min kille att hämta alla Heroesavsnitt ännu en gång så att jag kunde se dem nu. Nu är jag inne på avsnitt tio och det blir bara mer och mer spännande. I love. Och rekommenderar serien djupt. Pinsamt sent, för en populärkultursjunkie som jag.

Det här med att myndigheter och potentiella arbetsgivare eventuellt läser ens blogg kan nog få vem som helst att bli lite darrig i knäna. Å andra sidan är man ju helt medveten om att alla faktiskt kan läsa det man skriver när man väljer att blogga öppet med namn och bild. Av just den anledningen har i alla fall jag hela tiden varit väldigt medveten om vad jag väljer att publicera på min blogg. I många fall kanske jag kan uppfattas som privat, men jag ser det snarare som att jag är personlig och inte privat. Det privata kommer nämligen inte ens i närheten av den här bloggen. Det som jag har skrivit här är självklart jag – men märk väl – inte hela jag. Bara en bråkdel av det som är jag. Oavsett hur jag nu har valt att skriva i min blogg så känns det ändå lite konstigt om en potentiell arbetsgivare i framtiden skulle sitta och läsa min blogg och efter det välja att kanske stryka mig som intressant kandidat till en tjänst. För oavsett hur jag skriver så präglas faktiskt den här bloggen av mina funderingar och aktiviteter som jag sysslar med på fritiden. Ingenstans tar jag upp något som har med min professionella sida att göra. Det är ju som att en arbetsgivare skulle komma hem till en på en fredagkväll under en tjejmiddag och fatta beslut huruvida man passar till en tjänst baserat på samtalen under kvällen. Något åt det hållet i alla fall. En ”fritidsblogg” måste faktiskt få lov att vara en ”fritidsblogg” utan några andra intentioner. Eller ska jag börja snajda med imponerande referenser och banbrytande forskning/grävande journalistik på den här bloggen? Nej, skulle inte tro det.

På sistone har jag fundera en del på relationer och framför allt på vad jag under årens lopp faktiskt har lärt mig om mig själv vilket i sin tur påverkar de relationer jag nu har. När jag var yngre så hade jag en ganska snedvriden syn på relationer – att de var svåra, tog mycket energi och krävdes mycket arbete. Jag har alltid varit envis – en sådan person som inte ger upp i första taget. Det är en egenskap som i många sammanhang kan vara till nytta, men i relationer har denna egenskap snarare stjälpt än hjälpt. När jag var kanske 22 år så trodde jag att jag skulle kämpa för att hålla ihop den relation jag då hade. Oavsett hur jobbigt det var så var målet att få det att funka. Om jag hade kunnat resa tillbaka i tiden så är bland det första jag skulle förklara för mig själv att det är helt poänglöst.

Det är en stor skillnad på att vara i tidiga tjugoårsåldern, vara tillsammans med någon som ändå inte gör en glad, utan snarare tvärtom – jämfört med att vara gift, ha barn med någon och dela hus, ekonomi och bilar. Om förhållandet i det sistnämnda exemplet trasslar till sig – DÅ kan man behöva kämpa eftersom konsekvenserna av en brytning är stora. Om man är 21 år gamma och träffar en kille som är ganska dum i huvudet så finns det inte en enda andledning att forstätta kämpa på med förhållandet. Det är bara onödig energi.

Vad jag har kommit fram till är att relationer egentligen är urenkelt. Problemet är att finna någon som det funkar med. I en hälsosam relation så plockar man fram det bästa hos varandra, fungerar som ett team istället för att bråka, vara svartsjuk och kontrollera. Man delar en värdegrund men kanske inte alla intressen. Man kan vara sig själv utan att känna att man är en börda. Man stöttar varandra, väljer sina bråk (dvs att man INNAN man börjar bråka om vem som senast plockade ur diskmaskinen bestämmer om det är värt att bråka om en sådan sak). Man unnar den andra att göra roliga saker och gläds med den när det går bra. Och framför allt behöver man inte kämpa som en galning för att få relationen att fungera. Den bara gör det. Om man har en sådan grund i förhållandet så har man också utmärkta verktyg för att kunna lösa de problem som ens liv dock ändå kantas av.

Om jag bara kunde få åka tillbaka tio år i tiden och säga till Malin 19 år att dumpa alla killar som ändå bara ställer till elände och bråk, vara singel och njuta av tiden så hade jag varit glad. Istället är jag glad att jag efter många år av felval äntligen valde rätt.

Under vår semster i Spanien hade jag ett extremt sug efter hummer dagarna i ända. Detta gjorde att jag ständigt tjatade om hur sugen jag var på Arroz con Bogavante vilket är en typisk spansk rätt med hummer, bläckfisk och musslor i en smakrik buljong kokt på äkta fiskbuljong, vitlök, vin, tomat och persilja. I grytan kokar man också ris av samma sort som man finner i paella. Detta är en underbart god rätt. En dag tröttnade en av mina spanska vänner på mitt hummertjat och bokade bord på en av de trevligaste restaurangerna ute i en liten by, placerad mellan risodlingarna, mitt på Ebrodeltat. Där blev det hummerlunch med skumpa och goda vänner. Och äntligen fick de tyst på mig när jag hade överdoserat hummer.

Här ser ni en tallrik Arroz con Bogavante

Man fick fina förkläden så man inte spillde eller sprätte ner sina kläder med hummerinälvor.

Mia skräms med hummerklo

Mia verkar sur medan Anna underhåller spanjorer

Spanjorkompis och Mia låter sig väl smaka

Här får ni som kan spanska ett recept på härligheten.

Nu lagar min kille kantarellmackor till mig. Jag misstänker att jag i slutet på denna vecka kommer att dra på mig skörbjugg på grund av alldeles för ensidig kost. Om tandköttet börjar blöda framåt fredag så vet jag i alla fall vad jag ska säga till Ringens vårdcentral när jag beställer akuttid klockan åtta på morgonen (fick just brev från Ringens vårdcentral att de vill ha med mig på sin lista – inte samma känsla som att hamna på Bindefelds lista men ändå en fin känsla av att tillhöra något). Kom just på att jag åt oxfilé till lunch så jag kanske ändå inte ligger i riskzonen. Eller jo, förresten det gör jag ju, skörbjugg får man om man utesluter c-vitamin. Ringens vårdcentral – expect me friday.

Give me something to sing about. I need something to sing about.