Alltså, jag sitter här och laddar inför dagens flyttbestyr genom att kolla på The Rachel Ray Show på trean. Den enda jag förundras över är hur osmart hon verkar. Hon missar varenda poäng i alla intervjuer med sina gäster. Så fort de säger något som kanske skulle kunna uppfattas som lite roligt så fattar hon inte och börjar prata om något annat så gästen måste upprepa det roliga. Då fattar hon fortfarande inte. Vilken jäkla sopa. Dessutom saknar hon hals. Men det har ju kanske inte med avsaknaden av humor att göra, men vad vet jag?

Rachel Ray – ingen giraff precis.

Idag köpte jag ännu en gång den goda färdiga pizzadegen med tillhörande tomatsås. Jag lade på färsk basilika, färsk mozzarella i små bitar, tunna, tunna skivor rödlök, zuccini och aubergine. Efter tillagning toppade jag pizzan med ruccola och körsbärstomater. Det blev jättegott. Men det är ju pizza alltid.

Jag tror att jag har fått blindtarmsinflammation. Jag har sjukt ont på en punkt i magens nedre högra del. Det vore ju perfekt tajming liksom – mitt i flytten – en vecka innan Skånesemestern. Vänta, nu måste jag sluta skriva för jag håller på att få min tredje svimmningsattack idag. My karma sucks.

Idag skrattar jag åt den ”sexiga” fotoserien på paret Beckham. Först och främst undrar jag vilken stylist som har valt David Beckhams kalsonger? Eller ska jag kanske säga trosor? Roliga var de i alla fall. Den sista bilden på Victoria får också mina skrattmuskler att jobba lite till – synd att hennes Libressebinda syns liksom…

Se mer på www.perezhilton.com

Något som alltid både äcklat och skrämt mig är gycklare. De är som medeltida clowner med ett ohälsosamt intresse för eld. Det kan på många sätt alltså inte bli värre. Det tråkiga är att gycklarkulturen inte stannar inom gycklartältens tältdukar, utan sprider sig som innovativa subkulturer runt om i världen.

I sydeuropa finns en typ av människor, vilka jag aldrig sett till här i Sverige. Som ung svensk kan man lätt uppfatta dessa personer som ”några som gick musikestetiska programmet på gymnasiet” och verkar ”vara i kontakt med sitt inre barn” (vilket för övrigt kan verka smaklöst). Jag vet en tjej som en kväll – nyanländ till Barcelona – utbytte saliv med en sådan här kille och sedan dagen efter fick syn på honom på stan när han plockade upp en halväten glass ur en soptunna och mumsade i sig den. Då var det dags att lära sig särskilja de svenska musikesteterna från deras alltmer radikala kusiner. De sydeuropeiska avarterna uppfyller således följande kriterier:

• Dreadlocks och slarviga kläder (kanske illa sittande snickarbyxor, urtvättad t-shirt och sandaler)
• En skabbig hund som följeslagare
• ”Lever utan att betala något” – vilket i praktiken innebär att de är squatters (husockupanter) och äter den mat som matställen och caféer slänger vid arbetsdagens slut
• Det enda de betalar för är sitt hasch och sina litronas (öl i enliters glasflaskor)
• De går att finna på centrala torg där de sitter i gäng på marken och spelar slött på en bongotrumma (se; Plaza del Tripi i Barcelona eller Place de la Comedie i Montpellier)
• De gycklar (med färgglada jonglerbollar, med eld, med knivar och med bollar fastsatta i långa snören som de snurrar runt)

För er som är ute och reser i sommar – stay away om ni inte vill riskera att få hepatit och/eller en hemlös, haschrökande sommarflirt som inte sett en dusch sedan i april. Gycklare är aldrig hälsosamt.

Här ser ni några spanska gycklare med hund och blåsinstrument.

Det var längesedan sist men nu har vi strömavbrott igen. Det har pågått i över en timme. Först så pratade jag och min kille lite med varandra men började tjafsa om vem som behärskade torktumlaren bäst. Då var vi tysta ett tag. Sedan var vi tysta lite till. Efter det tog min kille fram jordnötter. Sedan tvingade jag honom att dansa lite för mig så jag fick någon slags underhållning. Efter det var vi tysta igen. Sedan ställde sig min kille framför tv:n och skrek: ”ström, ström, ström, ström”. Det hjäpte inte. Sedan knäppte vi med fingrarna för att se om strömmen kunde återvända mirakulöst på det sättet. Det gjorde den inte. Nu är vi tysta igen. Uppgivna liksom. Livet är ingenting värt utan ström. Kom ihåg det, gott folk.

I flyttyran har jag hittat åtminstone fyra gamla mobiltelefoner. De ligger gömda längst in i lådor, under en massa tjatiga brev från CSN och damm. En av mobilerna var av modellen Ericsson T10. Jag tittade på den och skrattade i fem minuter. Den såg ut som en medeltida mobil och ändå har den sitt ursprung under den senare delen av 1990-talet. Undrar bara var jag ska göra av de gamla mobilerna. Öppna mobilmuseum? Begrava dem i skogen vid Ulriksdals slott och sätta upp små gravstenar? Slänga dem i soporna? Packa ner dem i en låda som ställs på vinden för att aldrig mer öppnas? Alternativen är många.

Jag hittade också en mapp med indielåttexter från tidigt 1990-tal, ett Spice girls-vykort från min då 12-åriga lillasyster Mia, ett kärleksbrev på franska från någon jag inte kommer ihåg vem det är och en undermålig B-uppsats från när jag läste media och kommunikation. Flyttning brings back memories.

Jag sitter här och bläddrar i en Plaza Interiör när något mycket politiskt inkorrekt fångar min uppmärksamhet. I ett ”hemma hos”-reportage ser jag en en liten trästaty. Det är en svart betjänt med stora rosa läppar som håller en liten bricka framför sig. ”Brickan är till för visitkort”, förklarar kvinnan vars hus reportaget handlar om, utan någon tydlig humoristisk underton. Är det bara jag eller känns den svarta betjänten inte lite väl kolonialistisk? Eller åtminstone som ett faux pas? Men å andra sidan kanske den skulle passa bra bredvid min sparbössa som är formad som ett huvud av en jude…

OBS! Detta inlägg är enbart riktat till extrema Buffy the Vampirefans.

Allas vår favoritvampyr Spike brukar då och då berömma den goda Flowering onion som finns att köpa på The Bronze. Jag och min syrra hade en ambition för några år sedan då sista Buffy-avsnittet någonsin visades att laga en Buffy-buffé. Tyvärr är det inte så många olika sorters maträtter med i programmet varför vi desperat letade efter ett recept på dessa Flowering onions. Vi lyckades aldrig. Nu har jag däremot funnit den köksapparat vi alltid saknat i våra hushåll. Here it comes:

Och här följer receptet:

Anna, Mia och ni andra tre personer som tycker att det här är kul – håll till godo!

Åh, vad bra det här studiofotot på mig och min kille blev! Här kan ni passa på att spana in både killens nya frisyr och mina nya glasögon. Egentligen köpte jag bara dem för att se smartare ut (det är fönsterglas i dem). Jag tycker också att den nya blonda nyansen på mitt hår ser sommarfräsch och snygg ut. Perfekt för playan i augusti.