Här har jag suttit hela förmiddagen och sysslat med mer eller mindre viktiga saker framför datorn och bestämde mig för ett tag sedan att gå ner till Ringen och köpa lunch. När jag vrider om låset i dörren för att öppna och gå ut så går det inte. Dörren är fortfarande låst. Eftersom jag lider av en aning klaustrofobi börjar jag direkt skaka och kallsvettas. Jag vrider och vrider, kollar genom titthålet om något blockerar dörren men inget händer. Jag är fast. Just när jag ser mitt liv passera revy framför mina ögon och jag är en sekund ifrån att helt enkelt hoppa från tredje våningen (tänkte sikta på sopbilen för att undvika benfrakturer) så kom jag på att det nog var N som hade råkat låsa överlåset när han gick i morse. Efter lite pill med skakiga händer får jag slutligen upp ytterdörren och tackar gud och några andra för att det inte började brinna i lägenheten. My god vilka säkra nerver jag har i krissammanhang.

Idag har jag förstått att:

• Hata Göteborg är en fantastisk film – inte enbart för att den utspelar sig i min hemstad, flera bekanta ansikten är med och en gammal gymnasievän har överträffat sig själv som regissör.
• Paris Hilton har ADHD. Kanske förklarar ett och annat. Irriterar mig dock fortfarande att jag satt i säkert en halvtimme och läste the transcript från intervjun hos Larry King iställer för att bara kolla på youtube.
• Jag ser ut som en jätte bredvid ett par snygga Cheap monday-jeans i rött som dessutom var på halva priset.
• Det är svårt att planera en fredagkväll i Stockholm så alla blir nöjda, glada och framför allt på samma ställe.

Åh, vad jag mår illa. Igår var jag och N och handlade. Skulle införskaffa mjölk och bröd och kanske en liten chokladbit till efterrätt. Jag tog en Japp och lade i kundkorgen. N gick mot lösgodishyllan och började fylla en påse. Jag stod och tjatade om att man inte behöver ta så mycket lösgodis. När jag såg påsen var den sprängfull. Jag tjatade vidare om att den säkert skulle kosta 50 kronor och att det var så onödigt och att jag ändå inte ville ha. N blev så trött på mig så han puttade bort mig från kassan för att själv betala kalaset (mest för att han trodde att jag inte skulle se hur mycket det kostade då). Det gjorde jag ändå. Det gick på mer än 50 kronor, kan jag meddela. Sedan slutade kvällen såklart med att jag åt lösgodis tills jag skakade. Likaså idag. Det var bara äckliga bitar kvar i skålen men tror ni det stoppade mig? Knappast. Nu har jag blandat sött, salt, surt och jag vet inte vad. Mår mycket illa och känner mig lite darrig. Inget mer lösgodis för min del. I alla fall inte förrän nästa månad…

Oj vad synd att gymmet exploderade. Jag som precis var på väg dit för att träna. Jag skulle springa fem kilometer på löpbandet, lyfta skrot och sedan göra avslappningsövningar på en sån där matta. Nej, det var inte sant. Men under en tiondels sekund önskade jag att det var mitt gym som flög i luften så jag hade haft en adekvat anledning att inte gå dit.

Förra året, runt maj, satt jag och slösurfade bland olika bloggar som handlade om musik. Jag var singel, trött på killar och dejter och dessutom nybliven bloggare själv. Av en slump trillade jag över en blogg på typ blogspot som skrevs av en kille som på fotot såg ut som en exakt beskrivning av en ”Malin-kille” – halvlångt hår, skägg, fina ögon och snällt leende. Jag läste lite på hans blogg och tyckte att han verkade hemskt sympatiskt. Sedan gick det några veckor i mitt liv av mycket uteliv och sommarflirtande utan goda resultat.

Strax innan midsommar förra året återkom jag till den där bloggen som den söta killen skrev. Det var en tråkig och regnig dag och jag fastnade framför datorn i flera timmar och läste säkert ett år av hans liv. Nu kändes det som jag kände honom. När han beskrev sin drömtjej så passade det in på mig, när han skrev var han brukade gå ut så var det även ”mina” ställen och när han delgav sina egna tankar så tyckte jag om vad jag läste. Problemet var nu att han inte visste om att jag existerade.

Jag, min syster och mina vänner smed planer. Vi läste hans vänners bloggar och hade till slut genom ivrig kommentarsfunktionsläsning kartlagt var den söta killen skulle gå ut den kommande onsdagen – nämligen på Club Killers på Debaser. Jag och syrran åkte dit. Nu skulle jag få min chans att prata med drömkillen. Jag såg honom direkt när vi steg in på uteserveringen och började ge honom en och annan blick som inte besvarades. När han ställde sig i kön för att gå in på Debaser kände jag nästan att det var kört. Min syrra och jag lade då våra sista slantar på det dyra inträdet för att ge hela projektet en sista chans.

Inne på stället såg vi att drömkillen satt i en soffa med sina vänner. Som tur var hade vi en gemensam bekant som presenterade oss. Efter presentationen återgick drömkillen till samtalet med sina vänner och jag stod bredvid soffan och började få något desperat i blicken. Min syrra sa att hon skulle gå en runda och att hon började tröttna på min velighet. Hon knuffade således mig mot soffan och gick iväg.

Då frågade drömkillen om jag ville slå mig ner och det ville jag ju såklart. Vi började prata. Vi slutade inte förrän ljuset tändes och klockan var tre. Sedan gick vi hand i hand upp till Slussen.

Dagen efter hade vi vår första dejt och sedan dess har vi hängt i hop som ler och långhalm. Bättre kille får man leta efter och otroligt nog levde han upp till varenda förväntning jag hade på honom. Och ja, jag avslöjade ganska snabbt att jag hade stalkat honom. Om inte annat blev det väl ganska tydligt när jag för första gången åkte hans hiss med honom och tryckte på trean för att jag redan visste att han bodde där (tack Eniro!).

Idag är det onsdag och Club Killers på Debaser igen. Ett år senare. Det är fint att han har stått ut med mig så länge. Dessutom skriver han fint om det här.

Om jag har en dålig dag så letar jag fram den här scenen från favoritfilmen Bring it on på youtube, kopplar in sladden, sätter högtalaren på högsta volym, kör scenen fyra, fem gånger och mår sedan mycket bättre. Sedan går jag resten av dagen runt och gnolar den ytliga genompeppiga texten:

I’m sexy, I’m cute! I’m popular to boot!
I’m bitchin’, great hair! The boys all love to stare!
I’m wanted, I’m hot! I’m everything your not!
I’m pretty, I’m cool! I dominate this school!
Who am I? Just guess! Guys wanna touch my chest!
I’m rockin’! I smile! And many think I’m vile.
I’m flyin’, I jump! You can look but don’t you hump! Whoo!
I’m major, I roar! I swear I’m not a whore!
We cheer and we lead! We act like we’re on speed!
Don’t hate ate us cause we’re beautiful well we don’t like u either!
We’re cheerleaders! We are cheerleaders! ROLL CALL!

Ibland kan enkla metoder också fungera.

Min kille hittade ett gammalt foto på mig och min syrra på stureplan.se och satt och skakade på huvudet framför datorn.

Jag: Oj, det var ju verkligen inget smickrande foto på oss.

N: Nej, du ser ut som ett totalt psykfall och Anna som en puckad idiot.

Såg att en Maria loggade in på msn. Kom först inte på vem det var men efter någon minut slog det mig att det nog var min lillasyster Mia i Spanien. Hon har inte kallats Maria sedan sitt första år som levande. Hon verkar ha det bra.

Malin – http://blogg.aftonbladet.se/1894 säger:

hur var det i Nerja?

Maria säger:

bra. mina armar ser ut som spädgrisar. de är illröda

Malin – http://blogg.aftonbladet.se/1894 säger:

classy

Maria säger:

fast jag trillade och skrapade upp foten och spillde cocacola över hela mig

Malin – http://blogg.aftonbladet.se/1894 säger:

men hur klumpig är du nuförtin’

Maria säger:

sen kom en vâg och dränkte mig och hela min handduk

Maria säger:

hela stranden skrattade ât mig=(

Malin – http://blogg.aftonbladet.se/1894 säger:

allmänt åtlöje alltså

Maria säger:

jag vet, men jag försökte faktiskt rädda carolin för hon snubblade först men sâ drog hon mig ner i fallet=)

Maria säger:

precis

Malin – http://blogg.aftonbladet.se/1894 säger:

hade ni hinkat sprit eller nåt?

Maria säger:

inte en droppe. men spanska gator är hala

Maria säger:

fy fan vad jag är bränd. jag ser ut som en bonnig tjej frân typ manchester eller liknande

Maria säger:

fattas bara en lâstastatuering och rastaflätor

Hahaha, Allsång på Skansen är bombhotat och jag kan självklart inte sluta att fnissa. Vad dramatiskt liksom. Jag har (för att spara stockholmspolisen lite arbete) satt ihop en lista på möjliga misstänkta:

• Al-Qaida. Jag har helt klar för mig att det finns ett kapitel i Koranen som fördömer svenska pensionärer med kaffetermos som sitter i långa bänkrader, gungandes i armkrok och sjunger ”Raj-di-daj-di-daj” tillsammans.
• En underjordisk militant indie-rörelse som har sitt ursprung i The Knifes hardcore-fans. De känns igen genom de påklistrade näbbarna och de gråsvarta Cheap Monday-jeansen.
• Greta, 87 år som hamnade sist i kön till Skansen vid åttatiden i morse och inte fick plats. Ren hämnd och bitterhet alltså. (Anmärkning till polisen: undersök huruvida hotbrevet är skrivet med sirlig och svårläslig skrivstil).
• E-type. Han verkar agressiv med sitt ständiga djävulstecken-posande på Stureplansmingelbilder och agressivitet i kombination med bitterhet för utebliven inbjudan till att uppträda kan ta vansinniga propotioner.

Om stockholmspolisen har fler frågor till terroristexperten så är det bara att fråga på i kommentarsfunktionen.

OBS! Tillägg: E-type ska tydligen visst uppträda på Allsång på Skansen. Så det är nog inte han ändå. Vad fan. Vem lyssnar på E-type liksom? Han har ju gjort samma låt i femton år.

Om en halvtimme ska jag möta Smillan som ska valla mig och mitt fläsk. Nu låter det som om Smillan är min personliga tränare. Det stämmer inte. Hon är min bloggvän med mer självdisciplin än jag så det passar ju utmärkt att både få en promenad och sällskap av mycket trevlig tjej. Jag sitter här, redo, i en för liten träningstopp, ett par för stora tajts och ett burrigt hår (i den mån ett spikrakt hår nu kan bli burrigt).

Bäst idag är annars att Paris Hilton är släppt från finkan. Jag vet att alla tycker att typ ”rikemansungen förtjänar hårda nypor i fängelset” etc. Jag tycker självklart att om man bryter mot lagen så får man ta straffet också. Men sedan finns det den liksom psykologiska aspekten där jag av någon konstig anledning bara har känt medlidande med Paris under den senaste månaden. Själv börjar jag gråta om jag måste sova i en knölig säng hemma hos en vän. Om jag hade varit tvungen att sova i ett fängelse så hade jag inom loppet av tjugo minuter tvinnat en snara av mitt hår. Jag är dessutom från Hasslarp och borde vara mer van vid obekväma situationer än vad Paris Hilton är. Tro sjutton att hon flippade ur. Men nu är hon fri. Och jag är glad å hennes vägnar.