Idag har jag varit och fikat med den här magen. Eller mest kommunicerade jag med magens ägare – min bästis Joanna. Vi körde en maratonfika och klarade upp en hel del av livets bekymmer. Sedan blev jag rädd för att Joanna inte kan något om barn. Hon talade redan om vikten av fint bordsskick och ungen är inte född ännu. Men jag skakar av spänning när jag tänker på september och det är dags för ungen att titta ut. Joanna hispade lite över att hon kanske kommer att ångra sig då.

Vet ni vad den här bilden föreställer? Det visste inte jag heller under väldigt lång tid. Denna sak stod förr högst upp på en hylla i min killes lägenhet. Jag registrerade denna sak undermedvetet under en tid. Sedan kom dagen då min kille frågade om jag hade sett måttbandet och memoryhjärna som jag har visste jag var det låg.

Jag: Måttbandet ligger uppe på hyllan, precis bredvid Darth Vader-masken.
N: Va! Ursäkta vad sa du att det var för något?
Jag: Eh… Darth Vader-masken?
N: Du skämtar? Du tror på allvar att cykelhjälmsväskan är en Darth Vader-mask?
Jag: Ja, alltså jag har ju aldrig tittat så noga vad det är. Jag har bara registrerat det och sedan utgått från att det var en Darth Vader-mask.
N: Som om jag skulle ha det stående i en hylla bara sådär.
Jag: Ja, det har jag inte ens tänkt på. Men ja, det skulle inte förvåna mig.
N: Humpf.

Sådär. Nu har jag varit runt söderförorterna och cruisat med N:s föräldrars åk. Känner mig laddad inför bilsemestern på torsdag. Jag kör ju aldrig bil i den här staden. Det beror allra mest på att jag inte äger någon bil så jag är hänvisad till kommunala transportmedel. Men på tordag ska jag alltså köra mig, N och en tårta säkert 13 mil. Men det är lugnt. Åket är automatväxlat så det är som att köra radiobil på kringresande tivoli. Typ.

Jag ser att Aftonbladet gör ordentlig reklam för det här med sommarbloggare. Jag kanske ska anmäla mig. Problemet är att jag inte kommer på något att skriva om. Alla mina historier som lämpar sig att förtälja som icke-anomym bloggare är berättade. Jag har tusen andra som jag dock väljer att inte dela med mig med några tusen okända. Just idag känner jag att inspirationen tryter. Att det inte finns något mer kvar att säga. Eller åtminstone att alla ämnen jag kommer på är dödligt tråkiga. Riktiga sömnpiller. Eller vad säger ni:

• Naturen (vilket bara slutar med att jag kommer på olika sätt att skynda på miljöförstöringen)
• Invandring (leder bara till ifrågasättande av det romska klädmodet)
• Mat (leder till orgie i hetsmatbloggning – f.ö en ny ätstörning tror jag)
• Konstiga saker min kille gör (inte uppskattat och kan resultera i att jag hamnar med kappsäcken på Ölandsgatan inom snar framtid)
• Motion (hahahaha!)
• Uteliv (det enda jag kan på mina fem fingrar – men kanske inte så roligt för andra)

Idag har benen känts tunga. Inte av någon hemlig motion under gårdagen, utan mer som en metafor för tunghet i sinnet. Melankolin väckte mig imorse. Jag försökte somna om men den ruskade i mig, gav sig inte. Jag tog ut öronpropparna och bettskenan (ja,  det är ett under att jag har en pojkvän) och försökte stirra melankolin i vitögat men den bara stirrade tillbaka på mig och gav sig inte förrän jag hade stigit upp. Idag vann den. Imorgon tänker jag fortsätta sova när den väcker mig. Då kanske den tröttnar, ger upp. Fram tills dess ska jag och melankolin skriva lite saker, laga en köttfärssås och sedan provköra N:s föräldrars bil. Hoppas melankolin blir åksjuk och kräks. Då kanske den inte vill vara hos mig längre.

Idag kom jag ett steg närmare min viktminskning. Jag insåg nämligen att jag hade börjat fjälla över hela ryggen, axlarna och överarmarna. Jag har aldrig sett något liknande förut. Det ser ut som om jag ömsar skinn. Jag tror att jag i skrivandets stund har tappat runt ett kilo i ren gammal flagnad hud. Alla sätt att gå ner i vikt är bra utom de dåliga.

Finns det något som jag inte gillar så är det de två mest hypade och överskattade högtiderna som nyårsafton och midsommar. Då ska fester ordnas, alla vänner vilja samma sak, alla vara lyckade och lyckliga. På nyårsafton kan man åtminstone stanna kvar i stan och ordna fest hemma. På midsommar däremot ställs det vansinniga krav som lantluft, dukat långbord, äcklig sill och fint väder. Under större delen av min uppväxt har jag spenderat midsommar i Spanien och känner således egntligen ingenting för det svenska firandet. Första gången jag firade midsommar i Sverige (som jag minns) var jag femton år och det ösregnade. Jag äter mig mätt på kokt potatis och gräddfil (och det tar lång tid) och fryser. Det är ungefär mitt bästa minne.

Denna midsommar var det meningen att vi skulle åka ut på en pytteliten skärgårdsö redan på torsdag och spendera två nätter i en riktigt idyll. Det lät ju på pappret helt underbart men nu är jag tyvärr Malin Collin och inte en normal individ. Jag hispar över vädret (vill som sagt inte frysa). Jag fasar med med en magkänsla som i en berg-och-dalbana över att sova på okänd plats med för mig okända människor i två nätter och känner tårarna bränna bakom ögonlocken. Jag känner mig mentalt utamattad redan innan över att behöva vara socialt kompetent under två dygn (och hör redan mina desperata monologer och vansinniga val av samtalsämnen som brukar uppstå när jag hamnar i en trängd social situation med okända). Sammanfattningsvis kändes hela midsommarprojektet läskigt.

Nu har vi ändrat planerna och tar bilen och kör till N:s föräldrars mysiga torp och firar midsommar med jättegod mat, N:s bror och flickvän, föräldrar, hund och en bra säng att sova i. Och jag känner mig trygg, lugn och börjar till och med se fram emot midsommarhelgen, för första gången någonsin.

Jag sitter här och filosoferar om min spanska by. Snart bär det av och några veckor ska spenderas på precis samma sätt som alla somrar. I den här lilla fiskebyn har vi tillbringat våra semestrar sedan vi knappt kunde gå och att återvända är alltid som att komma hem. Fast till ett annat hem. Vårt parallelluniversum kan man säga. Vi har varit de enda långa (nåja), blonda turisterna och det närmsta 90 % av byborna har kommit ”den stora världen”.

Varje sommar när vi kom körandes i vår Volvo börjades skvallret och inom en timme visste hela byn att svenskarna hade anlänt. Eftersom det hela började när 1970-talet gick över i 80-tal med en affärsdeal mellan pappa och en hotshot i grannbyn så är vi också uppväxta med dennes söner. De räknas också till hotshots (men är trots det de mest generösa och finaste människor jag känner) vilket har föranlett ännu mer skvaller hos bybefolkningen. När jag var runt femton år så minns jag att vår granne Tre Tunnor (som vi kallade honom på grund av hans abnormt stora kroppshydda) på knagglig engelska frågade om vår pappa verkligen var en framgångsrik vapenhandlare eller ej. Min pappa säljer grönsaker vilket låter betydligt mer harmlöst men kanske inte tillräckligt spännande för att starta ryktesspridning om. Jag hörde för övrigt förra sommaren att Tre Tunnor numera bara vägde 69 kilo efter en lyckad gastic bypass, var lyckligt gift och hade flyttat till en grannby och öppnat en pizzeria.

I somras cirkulerade även ett rykte om att den där stora lyxjakten som låg ankrad i småbåtshamnen tillhörde oss. Vi försökte förklara att vi enbart åkte en motorbåt modell mindre. Ingen vill lyssna. Jag försökte förklara att en trampbåt är den största marina investering jag skulle kunna göra för tillfället. Vet inte om de trodde mig. Rykten är till för att tros på. Det gör bylivet roligare.

Och vi skvallrar lika mycket som dem. Förra året konfronterade jag en kille som sommaren 2001 hade skvallrat om att vi fyra tjejer verkade ha lagt på oss sedan sommaren innan. Det hade irriterat mig i fem år. Han förnekade att han någonsin hade sagt något liknande och jag förlät honom över en shot whisky-peach (djävulens påfund för övrigt).

Men oj vad jag längtar. Till slöfrukost vid 12 (i bästa fall), läsning av i snitt två pocketböcker om dagen i en solstol, en sangria och gratis nötter borta på Vitors strandkiosk (med mycket skvaller om alla på stranden från vår sida), ett linne och kjol över bikinin och promenad i byn, mysa i luftkonditioneringen på Mercadona, en stark kaffe på Lo Barranc, Emmentalerost och Serranoskinka med ett glas iskallt rosé med håret i turban med mamma och pappa, slagsmål med tjejerna om vem som ska sminka sig först, låna varandras kläder, promenad upp till Subway (indiebaren i byn) vid midnatt och snacka med indiegänget, några Estrella och dans till gamla indiedängor, farlig ravinpromenad ner till stranden och Seaway., spana efter Annas eller Sannas ragg, snacka med folk, dansa, snacka vidare, trilla hem vid sex, länsa kylen så tyst man kan utan att väcka mamma och pappa (yes, jag är snart 30), fnissa på rummen med systrarna och slutligen stoppa i öronpropparna när man fnissat klart och sova till lunchtid. Bylivet är bäst.

Detta är downtown

Jag är helt uppenbart ingen matfotograf ännu – därför ser den här maten ut lite som något från en vägkrog mellan Linköping och Alvesta. I själva verket har jag lagt ner flera timmar på denna rätt som består av rostbiffsfiléer grillade i grillpanna, sås gjord på rödvin, matlagningsgrädde, köttbuljong och krossad rosé- och grönpeppar. Till det bakade potatisar som jag gröpt ur, blandat med kantareller som stekts med finhackad lök och vitlök i smör, parmesanost, äggula, matlagningsgrädde, salt, peppar och lite kryddgrönt. Sedan har lade jag tillbaka potatisröran i skalen och gratinerade dem i ugnen tills de fick fin färg. Vid sidan av serverade jag en enkel sallad på ruccola, mozzarella och babypärltomater, olivolja, citronsaft och lite salt och peppar. Gott var det i alla fall.

Vad gör man en iskall, regnig söndag? Jo, man tar rosépeppar, grönpeppar och svartpeppar och bygger en egen mortel av plastpåsar och vinflaskor och skapar således en fin kryddblandning till en kommande sås. Sedan gör man ingenting. Sedan kollar man på Babel och menar att Bring it on var en bättre film (djup och analyserande filmvetare som man ändå är). Sedan köper man parmesanost för sina sista slantar. Sedan fryser man med en filt i soffan. Efter det saknar man sin lilla solstrålssyster som är i Spanien hela sommaren. Sedan återupplivar man några smultronplantor och läser en glossy inredningstidning. Sedan är dagen nästan slut.