Jag är verkligen inget fan av fryspizzor men fastnade för just denna – Dr. Oetker Pizza Pollo – idag i frysdisken (när jag insåg att N inte skulle komma hem till middag och jag tyckte att en färdigpizza framför Buffyavsnitt skulle bli min lördagkväll). Jag har ett svagt minne av att jag för längesedan har läst någonstans att den skulle vara god så jag slog till. Och till min förtjusning var den mycket god. En tunn och någorlunda frasig botten toppad med fina bitar kycklingfilé, spenat, väl avvägd kryddning och en krämig ost. Jag som är besatt av ost smulade även på lite färsk mozzarella som verkligen lyfte hela pizzan. Men vad jag vill säga är att jag verkligen kan rekommendera den här pizzan av hela mitt hjärta (åtminstone om vi snackar fryspizzor). Med tanke på min fina reklam så kanske Dr Oetker har lust att ge mig en livsranson? Eller åtminstone en kupong med tre kronors rabatt?

Snackade med pappa som hade kommit hem från sin blixtvisit i USA. Han hade inte köpt någon glass till mig. Däremot kryddor. Jag älskar skumma kryddblandningar. Först sa han i och för sig att det var ett saltkar och ett pepparkar som han hade tagit med sig men jag hörde sedan något om ”ovanliga blandningar” och dessutom snappade jag upp ”en hel påse med presenter”. Det låter utmärkt. Sedan sa han att han hade ätit en köttbit som vägde typ ett kilo, besökt USA:s största köpcentrum och sett många stora rumpor.

Pappa: Amerikanare är jättetjocka. Dessutom har de små motorer på trampbåtarna så de slipper trampa.

Jag: Åh, såg du någon som var så tjock så att den fick åka en sån där ihopfällbar rullstol?

Pappa: Nej det gjorde jag faktiskt inte.

Jag: Vad synd!

Pappa: Ja faktiskt.

Jag har spenderat den något kyliga men dock soliga eftermiddagen med min syrra och Smillan på en uteservering där lunch intogs och många ämnen snackades igenom. Vi hade aldrig tidigare träffats (jo, alltså jag och min syrra har träffat varandra innan men inte Smillan) så detta blev härligt möte. Det är kul när man under flera månaders tid har kommenterat hos varandra, läst varandras bloggar och skickat mejl och sedan helt plötsligt står öga mot öga med varandra för första gången men känner redan att man känner personen ifråga. Det var ett mycket kul möte och timmarna flög iväg. Tror nog att det i framtiden blir fler träffar och fler timmar av snack, så trevlig som Smillan var!

Fredagen bjöd på festligheter som aldrig ville ta slut. vi började hos min kusin där vi fick underbart god mat, vin och många samtal. Jag fick även en portion lek med en liten treåring vilket resulterade i en ny (väldigt kort och sluddrigt pratande) bästis. Sedan drog vi oss bort till Riche där jag inte varit på månader. Vakten med historiens bästa ansiktsminne släppte således oss förbi den väntande pöbeln (märk väl – om jag själv någon gång måste vänta på min tur så refererar jag till de som får passera förbi som idioterna eller kanske svinen). Inne på Riche fann vi äntligen min favoritbloggstalker Lisa som vi stämt träff med efter några telefonsamtal. Det var såklart ett kärt möte efter månader av kommentarer och mejl. Vi snackade lite skit och sedan var vi tvungna att smita vidare på Stureplan till det relativt nyöppnade stället Neu. Där spelade nämligen mina två gamla vänner reklamhotshotsen skivor. Kvällen avslutades med mig i en soffa vid skivspelarna, skrålandes gamla rock- och indiedängor som killarna spelade. It was sweet. Drog hem när det hade ljusnat och hade ett osedvanligt flyt med tunnelbanan. Idag är hjärnan seg.

Nu ska jag hoppa i en klänning, sedan börjar helgens kalas alldeles strax med födelsedagsfest hos min kusin som bor några kvarter bort. Trots att vi bor så nära så blir det väldigt sällan av att vi ses. När vi väl lyckas får ihop en träff så brukar de pågå i genomsnitt i tio timmar i sträck. Man kan säga att vi tar igen för missad tid. Jag har en stark känsla av att det kommer att bli likadant idag. Sedan vet man man aldrig om det lutar åt en utgång lite senare. Det beror lite på hur min syster lyckas återhämta sig från sin förkylning. Man kan ju hoppas på ett litet mirakel.

Sen höstkall junikväll strax innan midnatt. Jag ordnar med fönstret innan läggdags och kikar ut på gatan som ligger tom och öde. En tunnelbana har just kommit. En tjej går ensam gatan fram på väg mot de mindre gatorna. Femtio meter bakom går en man som också verkar vara på väg hem. Var tionde meter vänder tjejen sig om för att se var mannen är. Efter varje titt ökar hon farten på stegen, de höga klackarna till trots. Vi får ögonkontakt, tjejen och jag. Vi förstår varandra direkt. Jag håller också koll. Åtminstone fram till gatan tar slut och hon svänger upp till vänster. Jag tittar lite till även om jag inte kan se henne längre. För jag vet också hur det känns. Precis hur det känns.

Dagens låt: Allt som är ditt med Säkert!

”Du går genom parken
Det är inte ens natt än
Och två som går bakom springer ifatt och tar
Allt som är ditt

Jag har hört vad han heter
Jag står med ett gevär
Jag ska spendera mitt liv
Och ta tillbaka allt som är ditt”

Jag kom att tänka på det här med när man lärde sig olika ord och företeelser som liten. När jag var sex år så var jag helt galen i både filmen The Never ending Story och Limalhs soundtrack med samma namn. Jag tror pappa spelade in den åt mig på en kassett från radion och jag lyssnade på den om och om igen på min lilla grå bandspelare som jag hade fått i doppresent. Pappa frågade om det var min favoritlåt. Jag minns att jag fick värsta aha-upplevelsen när jag insåg att man kunde ha något som hette favoritlåt. Jag sa inget om det utan svarade bara ”ja” och spolade tillbaka kassetten för att lyssna på den ännu en gång. För mig kommer den alltid vara min första favoritlåt.

I ungefär samma ålder åkte min familj över till Helsingör en lördag (vilket man ofta gjorde när man var från Helsingborg) tillsammans med min elva år äldre kusin som jag älskade att hänga i hasorna. När vi hade spatserat Stengade fram och tillbaka några gånger sa min kusin att vi kunde sätta oss på den stora trappan upp till postkontoret ”för att titta på folk” ett tag. Jag förstod ingenting. Hur kunde man frivilligt vilja sitta ner och bara glo på människor som passerade förbi? Jag hade inte förstått principen med att häckla konstiga människor ännu. Men det kom med åren.

När jag gick i lekis så skulle vi ha en stor kabaré för alla föräldrar och syskon. Jag var ett ganska försigkommet barn som gärna sjöng och stod på scen så detta var en höjdpunkt utan dess like. Själv var jag utklädd till Pippi och mamma hade flätat mitt långa hår, stoppat in ståltråd i flätorna för att få de att stå rakt ut och slutligen sprayfärgat hela konstverket rött med en sådan där klassisk åttiotals-lugg-färgspray. Innan kabarén satte igång sa mamma lycka till och då sa jag att jag kände mig konstig i benen. Mamma frågade om jag hade ont. Jag förklarade att det inte gjorde ont med när jag böjde knäna så skakade liksom hela benen. Då skrattade mamma och förklarade att jag var nervös inför mitt uppträdande. Ordet nervös hade jag hört men detta var den allra första gången jag förstod vad det innebar.

Jag och Sienna Miller – lika som bär. Eller åtminstone Sienna Millers klänning och spåtantsgipsyklänningen som jag lånade av Mia är lika som bär…

Igår när jag stod och väntade på tunnelbanan så gick en mamma och hennes kanske trettonåriga son förbi. Mamman såg ut som vilken östermalmstant som helst (det var alltså i denna stadsdel jag befann mig) medan sonen var mer än lovligt nördig. Stackaren var i den där åldern då fötterna bara växer helt obehindrat medan kroppen ännu inte kommit in i växtspurten. Detta innebar att han såg ut som ett L i profil. Till sina käcka shorts i gubbmodell hade han ett par töntiga herrstrumpor och bruna Stig-Helmer-sandaler (lika de på fotot nedan). Jag tyckte så synd om ungen som såg ut som en liten fjantig omodern gubbe. Och utan tvekan var det mamman som låg bakom detta fashion mistake. Hade ungen själv fått välja så hade han ju kört ett par coola shorts och sneakers. Men den där hemska mamman ansåg väl att det var viktigare att ungen ”såg trevlig ut” när hon släpade med honom på afternoon tea med sina vänninor istället för att ge honom en sportslig chans att skaffa polare. Somliga borde (om man nu inte ska vara krass och säga ”aldrig få skaffa barn”) läsa en tonårsmanual innan de skaffar barn.

Jag ringde upp syrran som ska på date. Efter varje mening var jag tyst i ungefär femton sekunder. Jag ansåg att det var ett mycket effektivt sätt att öva på potentiell pinsam tystnad som lätt kan uppstå när man träffas på tu man hand på ett tidigt stadium. När jag hade skapat sju-åtta pinsamma tystnader tyckte jag att hon var härdad nog och redo för daten. Jag måste vara en världens bästa personliga coach.