Så hade jag planerat en avskedsmiddag för min lillasyster Mia som ska vara borta i Spanien hela sommaren. Skulle laga god mat (som jag redan hade planerat i minsta detalj i hjärnan) och bjuda in båda syrrorna till mig och N imorgon kväll. Problemet är att jag glömde bjuda systrarna. När jag gjorde det idag så kunde ingen av dem komma. 

Note to self: Börja med att bjuda in gästerna nästa gång.

Riktigt rolig kväll på Debaser igår. Fyra av mina bästisar, N och hans säkert nio polare satt och ölade på uteserveringen. Sedan gick vi in, halvlyssnade på Infinite mass, tappade omdömet när New Order spelades och snackade, dansade och hade hemskt kul. Stack hem vid tre och drack ett par glas cola innan jag kröp till kojs i ett alldeles ljust sovrum.

Nu sitter N och hans bror här och lyssnar på konstig musik och om en sekund ska vi allihop åka ut till Danderyd och hälsa på ännu en bror. Ska leka med lite barn och ta det lugnt i solen. Skön söndag.

Alltså, vilken jäkla tönt jag är. Jag sitter här och har fotbollen på men tittar inte direkt. Däremot så lyssnar jag och när alla som sitter med öppna fönster här på gatan skriker av lycka när Sverige gjort mål så skriker jag med – nej, jag ylar. Lite som att med min röst få dela glädje med en grupp som jag inte tillhör. Jag har så kul för mig själv. Dags att sminka sig, hoppa i klänningen och sedan bege sig till Slussen för att träffa riktiga vänner känns det som…

Vilken solig dag alltså. Jag och mina systrar körde igång på vår favorititalienare på Södermannagatan med lunch, fika och läsk. När solen försvann över taknocken gick vi bort till Nytorget där det som vanligt var fullt av folk som solade och snackade. Vi tog varsin glass på den goda glassbutiken (saffran och kaneläpple) och satte oss vid sjuttonhundratalshusen och solade våra bleka ansikten. Det var härligt. Sedan skildes vi åt för att senare ikväll mötas upp på Debasers uteservering tillsammans med en massa andra härliga vänner. En lördag – precis som den ska vara på Södermalm i juni

Vackra Nytorget – idag packat med folk längs väggarna.

För ett tag sedan fick jag en goodie bag som jag har glömt bort men idag återfann jag den och hittade den här rakhyvlen. Den har en anordning med sugpropp som man kan sätta fast på kaklet bredvid badkaret /duschen så den inte ligger och skräpar. Jag blev lyrisk (nåja) över den enkla men ack så smarta lösningen. Nu ska jag gå och raka benen like a crazy woman.

Jag ska ner till Vi Skanstull och handla inför fredagsmiddag med snacks.

N: Köp nu en påse chips och det där goda dippet som Anna brukar köpa.. och… kanelgifflar och hmmm…

Jag: Men jag kanske kan strunta i det där andra och köpa nachos och sån där cheddardip istället.

N: Nej! Är du galen! Det där ostdippet sätter ju sig som bomull runt hjärtat!

Jag: Hmmm. Då köper jag det andra.

Idag shoppade jag en klänning. Den har massor av tyll under kjolen och ser därför mycket rolig ut. Dessvärre sticks den lite också men det är det värt. Förbannar mig själv lite för att jag inte har hunnit lära mig hur man drar ut foton på längden i Photoshop. Annars hade den här bilden varit en kilometer lång och en centimeter bred. Fast då hade kanske ingen orkat scrolla ner längre än till första knappen.

Nu är det fredag och dessutom redan månaden juni. Det ska nog firas med både tacofiesta och kanske ett glas vin. Själv försöker jag återhämta mig från gårdagens publikanstormning till min obskyra och modesta blogg. Jag inser med en tår i ögonvrån att jag nog aldrig kommer att bli Aftonbladets Sarah Silverman. Inte ens en ljum kvinnlig Alex Schulman. Jag föredrar ja-sägare framför jag-hatar-dig-sägare, kan man säga. Jag har lärt mig min läxa. Man får inte längre skämta om barn. Nu undrar jag om handikappade, dvärgar, judar, homosexuella och långtidsjukskrivna också räknas in i icke-skämta-om-gruppen. Det gör de antagligen. Då har jag bara norrmännen kvar. Och Bellman då förstås. I framtiden kommer ni alltså att finna de bästa Bellmanhistorierna här, på den fula, onda Malin Collins blogg. Hoppas det inte finns någon som värnar speciellt om honom. Bellman alltså. Men det gör det med all säkerhet. Jag stoppar en trasa i munnen, klistrar igen med silvertejp och handklovar sedan mig i radiatorn. Jag är tystad…

…trodde ni va?

Sarah Silverman säger här det jag känner.

Jag tittade just på Shrek The Third. Den var lika söt som de andra två filmerna. Mina favoriter blev självklart de söta barnen som Donkey och Draken hade fått. Korsningen kallas tydligen Dronkeys och är små åsnor med med drakvingar som sprutar eld när de nyser. Det var mer än lovligt gulligt.

En tanke har slagit mig. Varje gång jag har skrivit ett (i mina ögon mycket modest) provokativt inlägg så dräller kommentarerna in från folk som ska upplysa mig om att min humor inte är rolig, att jag har fel eller att det inte går för sig att skriva si eller så. Må så vara. Jag kräver inte att någon måste tycka som jag även om det är tröttsamt att läsa. Det som jag dock reagerar på är att VARJE gång ett sådant inlägg har skrivits så är det några som måste skriva något i stil med: ”Men du då, du är ju ful. Det kan man se på visningsbilden”. Det är en så klassisk härskarteknik som alltid har använts mot kvinnor. Att istället för att föra en diskussion så säger man att kvinnan är ful/okvinnlig (titta på feministdebatten)/osexig och så vidare. Det är så lågt, stört och irriterande att jag får lust att dricka en flaska hostmedicin ur brun papperspåse för att lugna mina nerver. Det är alltid dessa personer som först ska skriva om hur hemsk man är som skriver ditten och datten för att sedan dra till med sin ”Du är ful”-punchline. Ni som värnar så mycket om allt borde kanske också tänka efter en extra gång innan ni skriver så. Nu är jag lyckligt nog en tjej som är nöjd med sitt utseende och bryr mig således inte nämnvärt (förutom om principen då jag avskyr den här formen av objektifierande maktspel) men nästa gång kanske det är någon som verkligen blir ledsen på riktigt. Tänk på det era ärkepuckon.