Jag funderade lite halvt på att gå bort till Kungsträdgården ikväll för att se Mika spela helt gratis. Det enda som fick mig att tvivla var att jag fortfarande inte känner mig helt kry och då är inte utomhuskonserter (som brukar vara försenade) en särskilt bra kombination. Nu visade det sig att Mika hade fått öroninflammation och ställt in i sista sekund. Det var ju hemskt tråkigt. Samtidigt slipper jag beslutsångest att gå dit. Jag klarar mig utan en E-type-spelning liksom.

”I could be anything you like”

Vi såg just en naturfilm om Antarktis. Det var det hemskaste jag har sett. Värre än varenda CSI och Criminal Minds tillsammans. Det förekom bestialistiska mord på små pälsklädda ungar, näbbhackande på djurs ryggar och huggande med betar. Massor av oskyldiga stackare dog och ingen gjorde något åt det. Inga utredningar, inga anhållna – ingenting. De levde i total anarki. Jag sa till N:

Jag: Fy fan, man borde skövla bort hela naturen för den är vidrig och störd. Den borde inte få finnas. Jag klarar nämligen inte av att se sånt här något mer.

N: Du tycker inte att det är lite egoistiskt tänkt av dig?

Jag: Skämtar du? (fortfarande snörvlandes efter den skabbiga polarvargens mord på myskoxsungen).

Jag och N ska hänga lite i Barcelona i slutet på augusti, när jag har varit i byn några veckor. Normalt sett brukar jag och syrran hänga i Barcelona och sova på någon kompis soffa eller futon. Det brukar fungera utmärkt. Ibland har vi spenderat någon natt på olika tvivelaktiga hostals och även ett gammalt hotell från inbördeskriget som inte har möblerats om sedan dess. Det är ascoolt och billigt. I somras bodde jag och N visserligen på ett mer respektabelt hotell. Men inget går upp mot det här drömstället som vi har spanat in. Det är ett fantastiskt nybyggt boutique hotel som ligger ganska långt nere på Diagonal, vid Glories och Torre Agbar. Även om det inte ligger mitt i smeten så är det ju ändå ett mycket bra läge (och nära Gloriesgallerian). När jag sedan ser foton från hotellet så smälter mitt amatörarkitekthjärta.

Någon känd arkitekt har ritat det här hotellet . I bakgrunden – Torre Agbar.

Ett exempel på rum.

Vad sägs om det här badrummet?

Jag skulle gärna ta mig ett dopp på taket och spana över hela staden.

Fin matsal. Säkert god frukost också.

Och lobbyn är ju inte direkt ful.

Vi får se hur det blir. Jag skulle inte direkt gråta av besvikelse om jag fick bo här några nätter.

Bilder: Hotel Silken Diagonal Barcelona

Oj vilken händelselös eftermiddag. Cykling på tv vilket innebär att jag lika gärna kan läsa Skatteverkets blogg. N ligger utfläkt i soffan som en italiensk cykelkung. Anna kom förbi och drack te. Med sig hade hon goda muffins och glossy magazine. Vi häcklade lite folk som vanligt, turades om att hänga framför el interneto och spekulerade i om Torre Agbar i Barcelona saknade dörr. Det roligaste hittills idag var när N kom hem från sin cykelrunda och spexade med sin kagge framför spegeln vilket ledde till att han skrattade så mycket så han fick en ansträngningsastmaattack och jag fick ge honom bricanyl. Han fick andningsstopp med magen hängande utanför cykelbyxorna och jag skrattade ihjäl mig åt hans olycka. Alltid lika vänlig. Ikväll ska jag laga min egenuppfunna spagettigratäng. Det är en pervers form av pastagratäng.

Om jag någonsin får tre döttrar så ska jag döpa dem till riktigt vackra, stilfulla och klassiska namn. Namn som kan inge respekt men även vara en källa till ren skönhet. De ska heta följande:

• Cassandra
• Melissa-Jo
• Vanessa

Det enda som är tråkigt är att jag inte heter Svensson i efternamn. Det hade liksom skapat en betydligt snyggare helhet.

Sensmoral: Man kan lätt förstöra en annan människas liv för all framtid. Tänk på det, nyblivna föräldrar.

N meddelade mig följande innan:

N: Malin, vet du, Skatteverket har skaffat en blogg nu!

Jag: Eh?

Vill man dö tristessdöden så är det väl ett bra tips. Kanske hoppa över sömntabletter ikväll och bänka mig framför datorn? Kommer säkert att snarka gott efter ett halvt inlägg.

Och för att klargöra det hela så bloggar jag om växtplantering för att jag är sjuk. Annars hade jag stått med ett glas vitt, uppklädd och tjusig med Anna, Mia och Henrietta på typ Debasers uteservering vid det här laget. Istället är jag så motbjudande så jag ser ut som en ful kille, iklädd hiskeliga kläder och dricker cola light. Och planterar växter bland tomma indiska matkartonger då givetvis.

Jag har en växt som har hängt med länge nu. Jag fick den typ 2001 vid julen av mina dåvarande elever som jag undervisade. Från början var den ståtlig och hade röda blommor från regnskogen. Under de senaste åren har den dock tappat i fägring och såg nu mer eller mindre död ut. Det gjorde mig mycket ledsen eftersom jag har lagt ner mycket tid på den (i perioder). Nu rådde N på bot och planterade om den med ny jord, några smarta kulor i botten och vattnade den med växtnäring. Om växten inte överlever nu så har jag i alla fall försökt återuppliva den. Jag refererar numera till N som växtkirurgen.

Så här ska den se ut.

Så här ser den ut.

Inga gröna fingrar växer på min hand direkt.

När jag är hemma och det inte spöregnar brukar jag hänga i vardagsrumsfönstret som vätter mot Ölandsgatan och Götgatan. Ni anar inte hur mycket som händer här. Jag är ju då uppväxt i Hasslarp där inget och jag menar verkligen INGET någonsin hände (förutom när Hell’s Angels började kriga med Bandidos och det sköts med pansarskott varannan natt men då flyttade vi).

 På sommarkvällarna när vi var små brukade jag och Anna ta varsitt block och varsin penna, gå upp till Stora vägen och sätta oss vid sockerbetsfältet vid busshållplatsstolpen och räkna bilar. Ibland kom det kanske tio bilar på tre timmar. Då var den en bra kväll. Vad vi gjorde med vår samlade statistik (vi skrev upp färg och bilmodell i blocken) kommer jag inte ihåg. Kanske skrev vi bara ner det för att det inte skulle kännas så meningslöst som det var.

Här i Stockholm har jag bott på lite olika ställen. På Karlaplan hände det inte alltför mycket och de senaste åren har jag tillbringat i Bergshamra, vid skogen och där hände det väl kanske ibland saker men då var det ofta studentikost och således inte särskilt spännande.

Här på Södermalm finns det dock extrema mängder galningar. Polisen hänger alltid här – antingen för att köpa något på 7eleven (ungefär som i Hasslarp där man mötte Hells Angel’s-Janne på Hasslarps Närköp och bytte några ord bybor emellan) eller för att fånga bovar på Ringen. Sedan finns det en pytteliten tant med sjalett som varje dag bär två enorma väskor längs Ölandsgatan. Jag undrar vad hon har i dem. Försöker hon avlägsna styckade lik i små omgångar? Pantar hon stora mängder PET-flaskor? Ingen vet. I fredags mötte Anna och jag en kille iklädd enbart kalsonger och strumpor som hade en skrattande kompis med sig. I lördags såg vi en pirat. Sedan finns det ett 10-årigt punkgäng med raffinerande klädsel och frisyrer, en Rositaalkis, många lördagsfulla och numera även Modettes redaktion.

När så mycket händer utanför huset måste jag helt enkelt sitta i fönstret som en spansk hemmafru utan liv som vet vem alla och ingen i hela kvarteret är. Snart kommer jag att kunna säga till folk att deras unge var full i fredags (”bara så ni vet”) och ta registreringsnumret på bilar som repar dubbelparkerad bil. Det här kan vara mitt kall i livet.

Eftersom jag är sjuk och har ont i halsen köpte min kille Ben & Jerry’s Fossil Fuel på väg hem från jobbet. Den var grymt god. Läs vad den innehåller: Vaniljglass packad med mäktiga chokladkaksbitar och virvlar av chokladfudge är ett hopkok som är så klassiskt att det praktiskt taget är förhistoriskt. Dessutom tillsatte vi ett gäng chokladdinosaurier .

Jo tack – ingen dålig blandning direkt.