Idag har jag lyckats utföra det omöjliga. Jag har sprungit. Kilometer efter kilometer lades under mina stumpiga, korvliknande små ben och min fläskiga kagge gungade med i takt med stegen, som en sommarkväll ombord på en segelbåt med vågorna kluckandes mot skrovet. Det gick mer långsamt än när en pensionär sölar med flit men jag saktade aldrig ner till gång. Är mycket stolt över mig själv och funderar på att belöna mig med en prinsesstårta. Nej, fan då faller ju hela grejen. Life sucks.

Tack Ronnie Sandahl för att du också uppmärksammar dettta! Ju fler som läser, desto fler kan inte längre blunda.

Igår kväll var vi ute en liten runda här i Sofo. Vi började med en snabb repa på Pet Sounds. Där var det som alltid fullt med folk. Sedan drog vi förbi Snottys men stannade inte bland annat på grund av en del av det tvivelaktiga klientelet som drogs till Anna som flugor kring en sockerbit. Slutligen hamnade vi på det relativt nyöppnade Momma som ligger i Folkhemmets gamla lokaler. Där var det kanske inte det värsta draget jag har varit med om men lokalen var fin och bartendern mycket trevlig och introducerade oss till en underbar Jus de Pommes som Mia fick upphottad med Absolut pears. Och trevlig personal gör ju ofta att man kommer tillbaka.

Igår höll jag på att småstäda lite och bestämde mig för att ge mig på det stora projektet att dra upp rullgardinen i sovrummet. Det händer tyvärr inte så ofta men i går var då dagen det skulle ske. Döm om min förvåning när jag skymtade en massa orangeröda blommor i djunglen av gröna växter i fönsterbrädet. Inte visste jag att den där stora växten med långa blad kunde blomma ens en gång. Ännu mindre i ett dragigt fönster på glänt sedan i julas och med minimalt med vatten. Men det kunde den tydligen. Den var så fin så jag var tvungen att ta ut den i vardagsrummet så nu njuter jag av den här. Nu kände jag mig också plötsligt som 72 år som bloggar om mina växter.

Mia och jag kom precis hem från en mysig promenad på Södermalm. Vi började lugnt med att slåss på c/o Stockholm där allt var 30-50% rabatt. Vi hittade inget för det var så utplockat. Sedan började vi gå över Hornsgatspuckeln och upp på Söders höjder. Det är så otroligt vacker där. Urgamla kvarter med otroligt fina hus och slingrande branta gator.  Jag rekommenderar verkligen en promenad där om ni får tillfälle.

Här är utsikt från Bellmansgatan.

Och detta är Brännkyrkagatan. Mycket pittoreskt.

Efter det gick vi Swedenborgsgatan söderut och tog en fransk hot dog. Mia hade aldrig provat det innan (!) och blev ganska lyrisk över den goda såsen. Sedan provade Mia en baddräkt på H & M Ringen och vi såg Peter Siepen i tajt jeansväst utan något under och strasskärp.

Amerikanska pannkakor med olika sorters bär. Till det en smoothie med jordgubbar.  I bakgrunden – Annas rosa pyjamasknä.

Jag uppmanar alltid alla att ha antihistamin i väskan. Man vet aldrig vad som kan hända. Flera gånger har jag hört om personer som i ilfart får åka taxi hem till sin medicin efter en middag. Nyligen hade Mias kompis serverat på en middag då en av gästerna blev akut allergisk. Tur var då att Mias smarta kompis hade lyssnat på mig och fått en antihistamin att ha i plånboken. Man vet aldrig om man kommer att befinna sig på en restaurang där någon allergisk stackare får andningsnöd, eller så kanske man befinner sig i parken och någon blir getingstucken och luftvägarna svullnar ihop. Då kan man faktiskt rädda liv med en antihistamin i plånboken. Jag klippte just ut en tablett var till mina systar som de ska ha i väskan från och med nu! Mia kommer alldeles säkert att använda den till livräddning medan jag tyckte att jag hörde Anna muttra att den här tabletten kanske går samma väg till mötes som den förra – nämligen nersvald av uppdämd saliv i hennes mun under en hispig flygresa där hon var övertygad om att hon reste med en terrorist. Men så länge man räddar någon på något sätt säger jag… Mycket smart och mycket solidarisk. Och förresten, fråga inte ens varför jag har antihistamin så jag skulle kränga det på plattan. Det bara har jag…

Jag med röda läppar och en vacker mopphink i bakgrunden.

Anna i Hollywoodlockar.

Mia vår vackra glamourmodellssyster.

Man skulle kunna säga att den här sena lördagseftermiddagen går i radikalfeminismens  tecken. Jag och Anna är vansinniga efter en friande våldtäktsdom som det spekulerats mycket i runt Stureplan den senaste tiden. Jag rekommenderar er verkligen ett besök på Annas blogg som skriver ett inlägg om detta.

Med ilska som ledord har vi också hunnit med bh-shopping, halloumi-shopping och jordgubbs-shopping. Snart kommer nästa syster och då ska det ätas och drickas gott, lyssnas på musik och snackas skit. Fram tills dess sitter jag fängslad vid Tillbaka till framtiden 3 och förbannar min (plötsligt) tjocka överarmar.

Min lillasyster Mia är åtta år yngre än mig. När hon var liten var hon en bedårande söt unge med blont, långt hår och pliriga blå ögon. När jag var runt tretton år tyckte jag att det var urkul att klippa hår. En gång när mamma och pappa var iväg några timmar och jag skulle se efter Mia så kom jag på den briljanta idén att vi kunde leka frisör. Mia tyckte att det lät jättekul och således hoppade hon upp på en stol och svepte en handuk om halsen. Jag tog fram kam, blomstersprutan och den orangea kökssaxen. Sedan satte klippningen igång. Jag undrade hur Mia ställde sig till lugg. Hon, fem år gammal, tyckte självklart att det lät som en utmärkt ídé. Problemet var bara att jag inte visste hur tjock luggen skulle vara. Jag klippte och klippte men det blev aldrig riktigt jämt och bra. När jag till slut kände mig nöjd var mer än halva Mias huvudbehåring en enda tjock lugg. Den började långt, långt bak på huvudet och fick från öra till öra. Några blonda testar hängde kvar i nacken och resten var som sagt en stor lugg. Jag hade förvandlat en ursöt femåring till en äcklig White Trash-unge som såg ut som hon kom strosande direkt från Trailer parken. Det tog nästan ett år för ungen att se normal ut igen. Så fort vår familj skulle någonstans så drogs det allmänna intrycket ner på grund av Mias frilla. Jag är än idag upprörd över mitt naiva infall av frisörlek. Jag ber dig om ursäkt, Mia!

Såhär trodde man att Mia skulle se ut som vuxen