Idag när jag stod på tunnelbanan – stressad till döds och på urdåligt humör så stod det en snubbe bredvid mig vid dörrarna. Jag tyckte att han glodde på mig. Eftersom jag redan var irriterad så blängde jag tillbaka och tyckte att han kunde fästa blicken på någon annan dam i vagnen. Jag blev surare och surare ju mer han glodde och tänkte argt i mitt huvud att han minsann inte skulle se mig som ett objekt för sina lustar etc etc. Sedan sänkte jag blicken och såg att han höll i en blindkäpp. Då kände jag mig skamsen och väldigt full of myself.

Fredagkvällens soundtrack är den något otippade This is why I’m hot med Mims. Jag som normalt sett är en hiphpohatare av stora mått gör ungefär en gång om året en avstickare till fiendeland. Förra året var det efter vi hade sett Hustle & Flow som jag och Anna gled in i en enveckas hiphopkoma. Idag är besattheten an aning kortare. Kanske fyrtiosju minuter. Sedan går jag tillbaka till popen och rocken.

Idag har min resekarma varit under all kritik. Eftersom någon hade hoppat framför tåget på Slussen tog jag bussen till Södra station för att åka pendeltåg. När jag kommer dit är det stopp i trafiken för på grund av polisutryckning. Jag blev urförbannad och ifrågasatte de potentiella bankrånarnas flyktkompens. Hur dum får man bli om man rånar en bank och sedan tar pendeltåget hem? Puckade bovar, ta i alla fall tunnelbanan om ni vi försvinna i myllret eller ännu bättre – sno en flyktbil! Nej men de bodde väl i typ Kungsängen och bara: ”Ey, Johnny, vi tar pendeln, den går ända hem och då slipper vi byta”. Jag blev tio minuter sen till mötet och jag avskyr verkligen att komma sent. Jag är en sån som brukar få stå och vänta på folk i en kvart för jag alltid kommer för tidigt. När jag skulle hem var det också förseningar på grund av ”en olyckshändelse” i Älvsjö. Är det ”alla hoppares dag” idag?

Här har ni ett exempel på min nya elakhet:

Shit, någon självupptagen idiot har hoppat framför tåget på Slussen vilket förstör hela min resa till de norra förorterna. Du kunde inte ha väntat att hoppa ett par timmar eller var det bara för att jävlas du gjorde det nu? Fredagsångest, vem har det liksom? Jag trodde söndagar var den allmänna hoppa-framför-tåget-dagen.

Neeej! Det där lät inte som jag (jo som halva jag i min personlighetskluvna värld). Kanske jag borde hålla den här approachen?

Åh nej! Någon stackars människa har valt att sluta sitt liv idag på Slussens t-banestation. Det är så tragiskt och sorgligt så jag får ont i magen. Mina tankar går till de anhöriga. Jag får ta fyran till södra station och byta till pendeltåg där så jag slipper åka förbi Slussen. Usch vad hemskt. Och så missade personen i fråga en hel helg.

Äh, jag är inte så bra på det här ännu. Ge mig tid och jag ska ge er text.

Menåh! Jag hade fem missons som jag skulle uppfylla under kvällen. Det var att:

• Kolla på nedladdat avsnitt av Jericho – Check! (F.ö hade det inte blivit ett sådant blodbad om det var kvinnor som styrde de där amerikanska hålorna)
• Kolla på nedladdat avsnitt av Lost – Check! (Ett ganska okej avsnitt, lite mediokert men med vissa glimtar av spänning)
• Plugga vidare på Photoshop. (Har flyttat boken från soffbordet till datorn)
• Läsa Nöjesguiden (Nu kan jag inte göra det för min kille surar när jag läser prassliga jättetidningar i sängen)
• Läsa DN på stan (Har inte ens orkat plocka ur den ur resten av DN)

Två av fem. Ett påvert resultat.

Idag känner jag mig avogt inställd till Aftonbladet och dess berömda blogg. Det uppenbara är självklart de tekniska problemen som har ockuperat bloggen hela dagen. Jag kände för att ta mitt pick och pack – cut and paste – och bege mig mot ett mer professionellt bloggverktyg. Men sedan insåg jag snabbt hur lat och bekväm jag är och orkade således inte göra en dramatisk bloggsorti.

Det andra som irriterar mig med just den här bloggplatsen är det löjliga klimatet och den obefintliga ironin och humorn. Så fort man skriver något som skulle kunna uppfattas som det minsta grus i ögat på någon så drar ångvältarna igång i form av vansinniga kommenter som ”så kan man inte säga” eller ”tänk på att det kan såra någon”. De två bästa exemplen på den typen av reaktioner går att finna i min syrra Mias blogg. En gång skrev hon om hur orolig hon var eftersom hennes kille hade ringt och sagt att han hade varit med i en bilolycka för en hund hade sprungit ut mitt i vägen och krockat med hans bil. En person skrev en arg kommentar där hon ifrågasatte hur Mia kunde tänka på sin pojkvän när en hund hade blivit skadad. Eh? En annan gång tog ett riktigt bloggkrig vid efter att Mia hade skrivit om vilken mat hon tyckte var äckligast i världen. En person tappade huvudet totalt eftersom blodpudding fanns med på listan. Det blev en tragikomisk följetong på en vecka ungefär. Som sagt. Det är inte så högt i tak här.

Jag är så trött på att hela tiden försöka skriva så att ingen blir sårad. Jag känner att jag undermedvetet tänker så när jag formulerar inlägg. Från och med nu ska jag bli mer som mig själv. Mer elak. Och då menar jag  sofistikerat elak – med en elegant twist. Inte plump eller ond. Jag är ytterst tacksam och glad att Alex Schulman äntligen har börjat skriva sin dagbok igen och här av alla ställen. Det är nog precis vad det här stället behöver – en riktigt dryg mediakille med Stureplan i bakfickan som bara kommer att reta skiten ur er. Jag är hans största fan.

Den här flygplanskraschen är egentligen två enchiladas fyllda med hot köttfärs och gratinerade med en burk hot tacosås och c:a två kilo riven ost. Till det en avokadosallad med tomat, vitlök, chili, salladslök, citron, olja och salt. Upplagt med blandad sallad och gräddfil. Det blev sjukt mycket godare än det ser ut.

Nere på Ringen luktade det hasch idag. Jag kisade misstänkamt på pensionärer med käpp men de verkade inte vara de skyldiga. Eller så satt lukten kvar i deras kläder efter lunchjointen. Annars misstänker jag antingen byggarbetarna (som såg ovanligt fryntliga ut) eller skummisarna på nyckel -och klackbaren. Det hela var mycket ovanligt i alla fall.

Jag undrar om en enchiladasmiddag med massor av tabasco och avokado kan hjälpa upp en ganska rutten dag? Det är inte helt omöjligt. Eller så är jag bara en naiv stackare. Men det kan jag leva med.

Nu håller jag på allvar på att lära mig Photoshop. De gånger jag har pysslat med Photoshop innan har jag bara jammat. Jag fattade ingenting och tryckte på lite knappar och om bilden förändrades lite så var jag nöjd. Nu börjar jag däremot förstå lite. Pyttelite. Men oroa er icke gott folk – jag kommer aldrig att börja klippa ihop olika skor, tröjor eller smycken som jag vill ha just den här veckan. Snarare funderar jag på att ta en bild på mig och sedan lägga in alla snygga kändisar (typ Jude Law, Pete Doherty och Jason Lee) runt om så det ser ut som alla spanar in mig. Kreativt, eller hur? Eller så tar jag helfigursfoton på mig och mina systrar och bantar sedan ner oss, tar bort rynkor och finnar och gör oss lite glossy. Det skulle nog uppskattas av många. Framför allt av oss själva.