Jag kokade ihop lite hederlig mat i form av kokt potatis, haricots verts-sallad, vitvinssås och panerade fiskfiléer. Problemet var att jag överdrev mängden smör en aning när jag stekte fisken och när smöret sedan blev för varmt började det osa något in i. Hela köket rökfylldes och molnet drog sedan vidare till vardagsrummet. Nu luktar väl både jag, killen, kläderna och sängkläderna gammal stekt fisk. Sweet.

För övrigt känns kokt potatis så 1950-tal på något vis. Jag hyser fördomar om att man på den tiden bara åt kokt potatis till allt. Sedan kryddade man alla maträtter med salt och vitpeppar. Vi hittade en gammal kokbok från början av nittionhundratalet en gång som hette Prinsessornas kokbok och där fanns ett recept på spagetti med tomatsås. Till fyra personer skulle man ta typ 70 gram (hur lite åt de på den tiden?) spagetti och koka till pastan var riktigt mjuk. En timme var lagom, stod det. Al dente hade kanske inte kommit till Sverige då. Tomatsåsen skulle bara bestå av hackad lök, tomatpuré (för riktiga tomater kunde vara så svårt att få tag i) och smör (och såklart lite vitpeppar och salt). Det lät inte som en kulinarisk fullträff precis.

Nej nu ska jag hänga lite med Mia. Jag antar att vi gör vårt vanliga. Alltså hänga i korsningen Götgatan/Ringvägen. Det är en så mysig korsning. Särskilt när solen skiner och vårvärmen kommer. Då blir avgaserna ännu mer påtagliga. Annars finns ju Åhléns, Muffinsfabriken, Ringen och självklart Läckerbiten inom lagom gångavstånd. Vi bestämde att när den första snön faller i höst ska vi ta oss ända till Kebabkungen på Götgatan och fira med en stor kebab. Fram till dess ska vi samla våra krafter i korsningen.

Det måste kännas kul för Kristin Cavallari (Laguna beach) att ställa sig bredvid 18-kilos tunga Nicole Richie. Är inte Kristin Cavallari supersmal egentligen? Jag försöker föreställa mig själv på foto bredvid Nicole. Hahahahahahaha!

Alltså björkpollen har verkligen knäckt mig de senaste dagarna. Jag har under årens lopp gått från en icke-allergisk person via en pollenöverkänslig (det låter lite snorkigt sådär – ”nej, jag är inte allergiskt, bara överkänslig”) till en regelrätt pollenallergiker. Mina ögon rinner, jag nyser, näsan är täppt och halsen kliar. Varenda gång jag passerar en björk ger jag den onda ögat. Sedan ger den mig en dos pollen och jag kapitulerar i ett nysningsinferno.

Björkar – Malin, 1-0

Damn, alla flygbiljetter till och från Barcelona i slutet av juli och slutet av augusti är hemskt dyra. Jag hoppas på att något vettigt flygbolag kör en bra kampanj om några veckor så kan jag passa på att norpa en bra biljett då. Jag vill ju verkligen inte flyga med u-landiga Ryanair där man får ta med sig typ 10 gram bagage som man dessutom måste pröjsa för och dessutom kuska till någon flygplats (station) som ligger i typ Långtbortistan. Då är liksom sjuhundra spänn extra en väl värd investering så man får en tripp från Arlanda.

Ett filmtips för er som också tycker att det är en dåligt tv-kväll är Pans Labyrint. Det är en mycket vacker spansk film som speglar Spanien 1944 i fascismens klor där en flicka flyr in i en egen sagovärld. Det är inte ofta man får se en så välgjord film på just spanska som dessutom skildrar landet i den mycket intressanta tidsepok som post-inbördeskriget utgjorde. Vackra bilder, duktiga skådespelare och en hemsk insikt om hur grymt det faktiskt var under Francodiktaturen.

Första maj. Idag börjar våren på allvar. Tyvärr lyser värmen med sin frånvaro. Jag sitter stationerad i soffan i mjukisbyxor och lyssnar på Vapnets nya EP/Album. Den är lagom mespoppig för mig en dag som denna. Jag vet inte vad jag ska göra. Demonstration känns inte aktuellt. Mitt politiska engagemang går alltid i cykler. Under några år engagerar jag mig i alla fredsorganisationer, feministiska grupperingar och  tobinskattsförespråkare som jag kan komma på. Sedan lyssnar jag bara på politisk musk, läser politisk litteratur, går i demonstrationer, tar feministiska diskussioner med gemene man på gatan och sminkar mig lite extra svart runt ögonen och matchar det med sjalar. Sedan tröttnar jag på att folk ändå inte lyssnar och att 99 % av världens befolkning är helt jäkla dumma i huvudet. Då funderar jag på diktatorkuppen som är ganska långt gången i planeringen vid det här laget. Efter någon månad börjar jag lyssna på Blur igen och hänga på Stureplan, nöja mig med att ge folk en ond blick när de säger något puckat om kvinnor och nöja mig med att prata om musik, mode, mediastockholm och de bästa klubbarna i Europa. Sedan går det några år tills Manu Chao dammas av för att läggas in i skivspelaren och nästa rebellcykel tar sin början. Eftersom jag lyssnar på Vapnet så kanske ni förstår att jag inte prioriterar slagord just nu.

Jag ska kanske lägga ett nytt lager brun-utan-sol i ansiktet. Körde första lagret igår och det syntes faktiskt. Är bara lite rädd att jag ska tappa kontrollen och lägga på lager efter lager tills jag ser ut som en 50-årig Marbella-turist.

Det blev en liten valborgsmiddag här hos oss ikväll. Anna kom över och vi åt chips med dip, drack ett glas vitt och fortsatte sedan med en paj med färsk knipplök, färska minichampinjoner, skinka, olika ostar, färsk timjan och en äggstanning gjord på ägg med extra stora och gula ägg (undrar vad de hade gett de där hönsen för mat). Till det ett gott bröd och en röra på mosad fetaost blandad med paprikachili-crème fraîche. Enkelt, gott och uppskattat.

Varken ambulansintag, fyllecell eller slagsmål för oss alltså. Ska gå och lägga mig nu med en god bok som det anstår en snart trettioårig kvinna.

Vissa dagar har jag en sådan obeskrivlig lust att bara dra härifrån. Missförstå mig inte nu, det handlar varken om att jag vill åka ifrån pojkvän, vänner eller familj. Det betyder inte heller att jag inte tycker om Stockholm eller Sverige. Men ibland kryper det i mig av den där flyktinstinkten jag alltid haft inom mig. När jag var yngre kunde det räcka med att åka till Köpenhamn över dagen och ingen kunde nå mig eller veta exakt var jag befann mig. Det innebar inte att jag gjorde något dumt eller oansvarigt, utan gav mig bara en enorm frihetskänsla av att jag var på något sätt helt själv, helt anonym och helt bortkopplad från min kontext. Jag fick mycket utlopp för den känslan när jag bodde i Frankrike. Då åkte jag själv till Barcelona, till Paris eller bara gick omkring i Montpellier där jag bodde på egen hand. Madrid kan också ge mig den där känslan av frihet. Mitt ex bor där och jag har således spenderat mycket tid där på egen hand när han har jobbat. Att bara hoppa på tunnelbanan och åka till ett outforskat område på egen hand en hel dag kan ge mig energi för flera dagar.

Nu känner jag ett enormt sug efter New York och konstigt nog även Los Angeles. Jag vill springa runt i Meatpackning district i The Big Apple och sippa drinkar på barer. Jag vill ta färjan till Staten Island. Jag vill smyga runt och observera musikscenen, prata med folk jag aldrig annars skulle träffa och bara känna mig fri. Det börjar kännas som det är dags att snart ge sig ut på nya äventyr. Jag måste i och för sig inte åka helt själv. Det enda jag behöver är en egen eftermiddag på ett ställe jag aldrig varit förut, med mobilen avstängd och få känna mig bortkopplad från världen och verkligheten om än bara för några timmar.

Jaha då var det valborg igen. Eller sista april som folk häruppe i de norra skogarna envisas med att kalla det. Då är det väl dags att dricka några liter hembränt, däcka i ett buskage, bli hämtad av polisen, bli körd till Maria Pol för magpumpning och sedan kvickna till där med ens föräldrar som gråter av ilska och besvikelse. Nej, just det, jag är ju 29 år nu och mina föräldar är i Skåne och jag har nog nått den över åldersgränsen för inläggning på Maria Pol! Då får jag väl istället laga ihop en valborgsmiddag, bjuda in några nära och kära, skåla i något glas vitt och sedan lägga mig tidigt. Puh! Vad skönt. Det förstnämda lät så extremt påfrestande.

Inte jag ikväll – som tur är!