Nu har jag precis varit nere på Systembolaget. Det är typiskt mig att skjuta på det besöket fram till fredag eftermiddag när resten av befolkningen också ska inhandla sin alkohol för helgen. Nästa gång ska jag gå dit en tisdag – jag lovar mig själv det ännu en gång.

I den långa slingrande kön har man bra utsikt över konstiga likörer man inte visste fanns men även sina medmänniskor. Det som är det mest intressanta med systembolagbesök är att ens många förutfattade meningar om folk besannas om och om igen. Jag stod alltså en kvart i kö och dömde person efter person.

Framför mig stod den klassiska arbetarmannen i fyrtioårsåldern. På benen hade han byggarbyxor med en tumstock fastsatt och i kundkorgen låg den billigaste starkölen på burk blandat med ett par flaskor billigt, vitt och sött tyskt äckelvin. Ett poäng till mig. Bredvid mig stod den 27-någonting indiekillen med kort mörkt hår, vita converse och likadan svart skinnjacka som jag. Innan jag tittade på vad han lade upp på bandet gissade jag i mitt huvud – och mycket riktigt – åtta Heinekenflaskor åkte upp. Två poäng till mig. Sedan fick jag syn på stereotypen av alkis – han som med röd näsa och smutsiga naglar sitter utanför Ringen hela dagarna. Han köpte – no surprises – en flaska Rosita. Det var så uppenbart så jag inte ens gav mig några poäng. Några steg bakom stod den högavlönade medelålders företagsherren som självklart utan någon större chock hade sex flaskor finare rödvin som säkerligen skulle serveras på lördagens middagsbjudning. Tre poäng.

När jag stod där och räknade poäng slog det mig att de andra kanske står och leker samma gissningstävling som jag och då insåg jag att jag kanske hamnar i deras blickfång. Jag var osminkad, hade fula killjoggingbyxor med knän, skinnjacka, joggingskor och en ful hårdrockstofs. Jag bar på två bag-in-box, en vit och en röd. Jag hade gissat att jag antagligen var en ensamstående lådvinsalkis i stort behov av en makeover.

Kanske jag missuppfattade alla lika mycket som de missuppfattade mig?

Jag måste inhandla lite skumma asiatiska prylar och måste således vandra Ringvägen fram tills jag finner en källarnedgång där prylarna jag behöver, enligt legenden, ska finnas. Jag förbereder mig mentalt just nu för denna spännande utflykt. Att billig Satay ska vara så avancerat att finna.

Jag har återvänt till min hjälte Earl (Jason Lee) i My name is Earl. Nu har jag kollat igenom de första tre avsnitten av säsong två. Det bästa hittills är när white trash-tjejen Joy kollar på Britney & Kevin Chaotic på tv, avundas deras smakfulla tv-möbel och utbrister imponerat:

”Kevin and Britney – they’re like American Royalty!”

Om man inte gillar white trash-skämt eller karma så fungerar alltid Earls mustasch bra för min del. Tillbaka till soffan och avsnitt fyra nu innan sängen och en bok hägrar.

Jag var just på Vivo med Mia och Niklas. Mia lade oxsvans och kycklinglever i vår kundkorg. Det är inte klokt vad kul hon kan ha med äckliga köttdelar. När jag betalade så fick jag två rader lotto och joker på köpet. Det var ju hemskt snällt av Vivo tyckte jag. Nu hoppas jag på att jag kammar hem 120 miljoner på lördag. Det vore ganska okej. Det första jag skulle skaffa är ett Taxi Stockholmskort. Sedan skulle jag aldrig mer ta ett steg till.

Nu ska jag snart träffa min syrra Mia och gå och titta på en väska som jag är sugen på att köpa. Den har en axelrem och är stor, mjuk och i skinn. Hemskt fin. Det känns dock som om det inte var så länge sedan jag skrattade åt väskor med endast en axelrem. Jag är such a vindflöjel.

Jag har just sett en film som jag har suktat efter ett tag – Blades of Glory. Kan det blir en bättre kombination än Jon Heder (från Napoleon Dynamite som f.ö är min favoritfilm) och Will Ferrell som ett konståkarpar? Den är precis så sjukt som man kan föreställa sig och jag skrattade högt genom hela filmen. Ett måste för alla som vill se en vansinnig komedi som inkluderar allt från rivalitet och halshuggning till sjuka outfits och störda dialoger.

Idag flippar USA på Jessica Simpsons höga midja på jeansen. Nu måste jag tillägga att just dessa jeans var ovanligt fula men hög midja är ju inte direkt något att gå i taket över nu. Det var ju hösten 2005 som Scarlett drog på sig sin höga midja och målade läpparna röda. Sedan har ju Sverige i alla fall svämmat över av Cheap Mondays Eiffel Tower jeans (som jag för övrigt en gång provade och dog av skratt och chock i provrummet) och många andra kanske inte lika överdimensionerade men dock höga midjor. Ibland orkar jag inte med att USA ska ses som en så stilsäker nation när 99,9% av befolkningen ser ut som något taget ut Ricky Lakes talkshow.

Så här vill jag inte se ut.

Så här skulle jag die for to look!

I natt drömde jag om en kvinna som kom med en korg full med små söta kaniner i svart och vit päls. Hon sa att de skulle säljas i en viss affär vid ett visst klockslag. Jag begav mig dit med plånboken i högsta hugg för att köpa mig ett litet lurvigt husdjur. När jag anländer till affären ser jag att det är en köttaffär och där – i prydliga små rader – ligger färskt kaninkött. Jag blir först förfärad när jag inser att de söta kaninerna blivit slaktade. Sedan köper jag 300 gram av den bästa bitarna som slås in i vitt smörgåspapper. Sedan går jag hem.

Jag har många gånger tänkt att om jag råkar bli en mycket känd rock- (eller för all del pop-) stjärna så måste man ju ha ett par covers att slänga in på något album – ni vet som The Cardigans gjorde med Black Sabbath på den första plattan Emmerdale. Jag har under många år haft två låtar som redan är spikade som covers på mitt fantastiska andra-album (som alla kritiker kommer att hylla). Den första är Séverines Un banc un arbre une rue som var 1971 års vinnare av Eurovision. Den har jag gillat sedan jag var urliten. Den andra är den redan nämnda Lupita la Trailera med det avantgardiska spanska bandet Alaska y Dinarama som är en minst lika bra låt men från 1989.

Så gott folk – köp nu min första platta (vilket för övrigt inte kommer att ske) så att jag kan få göra dessa snygga låtar som min egna covers. Jag kan verkligen se min själv stå där på en utsåld Parisspelning och sjunga:

Un jour ou l’autre il faut partir
Pour se construire un avenir, un avenir

Den här, till synes ordinära tisdagkvällen, inleddes med en tur till Torsplan och Traderas hemskt trevliga modekväll. Jag hade fått en inbjudan för ganska länge sedan och visste faktiskt inte vad jag skulle förvänta mig. När vi kom dit fick vi vin och jättegod mat som låg upplagt på finaste sätt. Dessutom blev vi serverade på porslin vilket inte gäller för alla tillställningar. Vi var ett fåtal bloggare som fick slå oss ner i sofforna och blev presenterade för alla de trevliga personerna som arbetade där. Sedan var det dags för den urtjusiga och duktiga Jessica Mittelton att berätta om sitt jobb som stylist och style director på Tradera. Det var jättespännande att höra. Tyvärr var denna kväll fullbokad för min del vilket innebar att jag var tvungen att smita vid sju. Med mig fick jag en fantastisk goodiebag fylld med fina produkter.

Halv åtta mötte jag upp Niklas, Katti, John och Linda vid Slussen och vi gick upp till Södra teatern där Katharina Nuttall hade releasefest. Gav Tomas Andersson Wij ett svettigt handslag (jag var alltså svettig efter en halsöverhuvudtripp genom hela stan) och blev även presenterad för andra s.k ”kändisar”. Dock känner jag aldrig igen någon förutom typ Carola (och hon var inte där) så jag kallade någon för ”afrikan” (det var ett roligt skämt från min sida som inte gick hem i indievärlden tydligen – och jag inser att det inte låter särskilt kul taget ur sammanhanget heller – kanske var det helt enkelt aldrig roligt). Det var väldigt kul att komma ut, dricka ett par glas vitt, hänga med Katti the Hottie och se lite folk. Jag kände att jag verkligen behövde det. Nu är jag i alla fall hemma efter en mycket lyckad och rolig tisdagkväll.

Ibland är livet snällt mot en.