Förresten, man kan hänga med i den fantastiska superbloggen ”Nöjesbloggen” också om man vill veta vad som händer bakom kulisserna på Nöjesbladet. Här intervjuar jag till exempel Idoler. Och här är jag mest ”glad i basker”. 

Idol-repetition i Frihamnen just nu. Här bakom är det Olle som ska få till det. Sjukt skönt att jobba när det inte är någon publik här. Man bara sätter sig lite där man vill, äter småkakor och springer och snackar med idolerna. 

Alltså det här med att Åkesson kom till riksmötets öppnande i folkdräkt. Det är så skrattretande att jag inte vet vad jag ska börja.

Jag utgår i från att det är en del i ledet att bevara våra svenska ”fornminnen”.

Framåt advent kommer Åkesson till Riksdagen och drar en votering iklädd jultomtens kostym. Kanske med en julklappssäck till Alliansen och de Rödgröna för att på ett martyraktigt sätt visa hur storsint han är som har små julgåvor till alla och envar. Redan nu snickrar säkert hela Sverigedemokraterna på Åkessons julverkstad och inom kort har alla de arbetslösa unga männen som sympatiserar med partiet ett jobb där de tillverkar hederliga svenska träleksaker till Hägglund, Sahlin, Wetterstrand och Reinfeldt. Kanske är det den där skickliga kommunpolitikern från Filipstad som även skriver egna låtar som sätter OK-stämpeln på Riksdagens julgåvor.

Den här mandatperioden kommer bli lika rolig som en sommarfars av Stefan och Krister.

För ett par veckor sedan träffade jag New York-frun Madeline. Hon hade en parfym på sig som doftade på ett sätt jag bara kan beskriva som dyrt. Jag satt under hela intervjun och funderade på vad det kunde vara för doft för jag kände inte igen den. Till slut blev det stressigt och nästa tidning stod på tur så jag glömde bort att fråga henne. Jag ångrar mig så himla mycket. Nu kommer jag att få leva ett helt liv utan att veta vad som får en att dofta som hundra miljoner dollar.

Nu när jag har jobbar på Idol-sändningarna återfann jag min absoluta favoritåt med The Beatles. ”Golden Slumbers” har jag säkert inte lyssnat på sedan slutet av nittiotalet och när Idol-Daniel sjöng den i fredags höll jag på att trilla av läktaren.

Det är en sådan briljant låt. 1.31 minuter av ren och skär magi. Nu ska jag lyssna på den för sjutusenåttahundrafemtiotredje gången sedan i fredags natt.

Vet ni vad som är konstigt när man har jobbat fem nätter i rad, hunnit med fem direktsändningar, en resa tur och retur till Göteborg och sovit ungefär ingenting men producerat flera sidor tidning per natt samtidigt som yrsel, illamående och bultande huvudvärk är vardagsmat?

Att man på sin första lediga dag ändå längtar tillbaka till redaktionen och smygringer några samtal för att man känner sig uttråkad framåt eftermiddagen.

I dag är min sista lediga dag innan ett femnätters nattpass på tidningsfabriken. Jag har gjort ungefär ingenting. Nu har jag gett mig på att laga en maträtt som skulle kunna fungera som matlåda imorgon också. Min första av det slaget. Jag ogillar egentligen uppvärmd mat men något jag avskyr ännu mer är Ica Globens utbud av lättvärmd middag vareviga jobbkväll. Nu bara: kyckling och grönsaksexplosion i munnen imorgon.

Jag har också hyrt filmen ”In the loop” som jag enligt min vän UD-stjärnan Paola måste se. Det påminner mig om att jag en dag måste köpa DVD-boxen med ”West Wing”. Tror jag kommer att älska den.

Det här med att 70 procent av 80-talistkvinnorna skulle vilja bli lyxhemmafruar. Det finns så många bakomliggande orsaker till att svara ”ja” i en sådan undersökning. Lågkonjunktur, svårigheter att ta sig in på arbetsmarknaden, jakten på högstatusjobb vilket alla inte kan få, allmän hopplöshet, genomslagskraften av Hollywood-media de senaste fem, sex åren, suktande efter champagne och Louis Vuitton-livsstil och så vidare.

En annan orsak tror jag är gratislivsstilen. 80-talisterna är den första generationen som är uppvuxen på (illegal) gratismusik, gratisfilm, ja överhuvudtaget internet. Det har sedan lett till bloggvågen där helt plötsligt företagen fick upp ögonbrynen för unga tjejer och började skicka gratisprodukter och slutligen regnade det goodie-bags över unga kvinnor.

Se bara på de agiterade utbrotten som följde när Veckorevyn anordnade ”Blog Awards” förra helgen. Den här gången skulle flera lite mindre bloggare också bjudas in och Veckorevyn tog därför en entréavgift på 200 kronor för att kunna ordna en heldag och därefter en galakväll full av gratisfika, gratismat, gratisdrinkar och goodie-bags fyllda till bredden.

Storbloggaren Kenza bojkottade eventet och Facebook-sidor skapades där hundratals kränkta unga kvinnor som VÄGRADE betala gick med.

”Så här får det inte gå till!”, skanderade de. ”Vi ska få det gratis”, tyckte de.

Här kommer ”The wake up call”:

Tyvärr är livet inte det minsta gratis förutom för ett fåtal mycket, mycket framgångsrika personer. Resten av folket måste jobba, slita, kämpa och slåss för att nå någonstans. Man måste investera i dyra CSN-lån för att skaffa sig en utbildning och efter det måste man kämpa änu hårdare för att ta sig dit man vill. Och när man väl nått dit måste man kämpa för att hålla sig kvar eller förhoppningsvis klättra ännu högre.

Det låter inte direkt som en Pol Roger-doftande Upper East Side-dröm men så ser verkligeheten ut för de flesta.

Om man då inte orkar kämpa men ändå vill nå till det som vissa ser som samhällets toppskikt kan man alltid gifta sig med någon rik och slippa jobba.

I mina öron låter det som ren lättja.

Problemen med hemmfrulivet är väldigt många men det som jag reagerar på är hur värdelös man skulle känna sig i längden, säg efter ett par år av vinluncher och soffkuddsshoppande. Man är ingen alls. I bästa fall är man sin mans hustru, ett bihang som försörjs, en parasit på jorden som tar utan att ge.

Dessutom skulle man ju dö av tristess. Det är väl där någonstans som man köper fem småhundar som man pyntar likt en Barbie-julgran och börjar se sig om efter ett kontrakt med en tv-kanal som kan sända ens liv i tv-rutan en måndagkväll klockan 20.00.

Någon dag efter alla andra har jag också sett NBC-serien ”The Event” (går på SVT i Sverige). Det är svårt att bryta ner och djupanalysera en tv-serie efter bara ett pilotavsnitt och det jag brukar gå på då är hur sugen man är på att se ett avsnitt till.

Och det är jag. Något alldeles otroligt mycket.

Som många har skrivit kan man se vissa likheter med ”Lost”, i alla fall i den bemärkelsen att stora frågor väcks och karaktärerna kopplas ihop allt eftersom. ”24” har också dykt upp i diskussionen och likheterna där är väl klockslagen och den allmänna andfåddheten.

Sedan är det härligt att få återse ”24”:s ärkeskurkar General Juma (Tony Todd) och André Drazen (Zeljko Ivanek), snälle ”Gilmore Girls”-Luke (Scott Patterson), E.R-kultiga Dr. Kerry Weaver (Laura Innes) och Blair Underwood som USA:s president.

Än så länge vet man inte vad som är ”The Event”. Mycket talar för något oförklarligt, övernaturligt och givetvis urspännande. Om det är några aliens inblandade ser jag det bara som en bonus,

En sak är i alla fall säker – jag kommer att följa ”The Event” slaviskt så länge resten av säsongen lever upp till första avsnittets berg- och dalbanefärd.

Det är natten till fredag och jag har nyss gått av kvällspasset. Fyra nätter av hårt slit, skratt, oräkneliga telefonsamtal och nya härliga artiklar i tidningen.

I morgon börjar fem dagars ledigt.

På kvällen är det fackfest – ordet som får vem som helst att haja till när någon på redaktionen frågar om man ska dit.

Fackfest. Det låter ju som Fuckfest.

Fast när man tänker en gång till så dras tankarna kring fackliga fester åt en trevligt ordnad samkväm med tipsrundor och kommunkickoff-stämning, Maud Olofsson-kvinnor i Gudrun Sjödén-kjolar och lågklackad Ecco-skor med några glas ljummet vitt för mycket innanför finblusen.

Men nu snackar vi kvällstidningsfackfest. Det kan ju sluta lite hur som helst. Hörde att några fellow nöjeskollegor skulle spela skivor så det kan nog bli poppigt. Det ska dessutom ske på en hipp lokal och Aftonbladet-medarbetare måste ju vara roligare rent festmässigt än säg, Vattenfall eller Flens kommuns fackfester.

Men förhoppningsvis inte Fuckfest.

Jag ska till min syrra på skumpamiddag. Om jag inte har fallit ihop av trötthet taxiåker jag nog dit efteråt och hojtar på några kollegor i alla fall.