Jag ska få alla hjärtans dagsmiddag ikväll. Det blir den traditionellt romantiska indiska maten som kommer att utgöra vår kärleksmiddag. Jag menar, vidriga rapar och risig mage är ju otroligt romantiskt. Jag kan inte bestämma mig om jag vill ha grönsakerfylld pirog eller lamm i kryddigsås. N funderar på en mango chutney som är söt och hot.
Nu blev jag sjukt hungrig. Dags att beställa.
Jag är full av ord men kan inte skriva. Orden snurrar runt, en del förbi och vissa stannar. Jag kan inte samla dem, forma dem, skapa meningar av betydelse för någon annan än mig själv.
Finns det en enkel förklaring till varför de mest framgångsrika komikerna lider av ångest, depressioner och oftast ett missbruk? Kan man bara vara riktigt rolig om man vet vad raka motsatsen innebär? Fundamentalt glada människor, sådana personer man finner i föreningsliv, scouter eller liknande skämtar gärna men saknar humor. De är aldrig roliga. De skämtar och skämtar men ingen skrattar. Är de för glada för att kunna roa andra människor?
Jag hade en gång en diskussion med en vän som är en av de främsta inom sitt mycket kreativa yrke. Han hyste en rädsla för att medicinera bort sin ångest och sina mörka svackor för då kanske kreativiteten skulle försvinna. Är man dömd att leva i mörker för att kunna producera någonting kreativt?
En annan gång diskuterade jag dikotomin hybris/självförakt med en framgångsrik popstar. Han, liksom jag själv, pendlade kraftigt mellan dessa två lägen. Ena sekunden är man bäst i världen för att strax efteråt tycka att det man gör är helt värdelöst. Uppenbarligen spelar det ingen roll hur duktig, uppskattad, hyllad eller allmänt erkänd man är. Tvivel om den egna personens förmåga är ändå ständigt ifrågasatt av en själv. Är det denna känsla som driver en?
Hur många briljanta böcker, låtar eller tavlor har producerats ur ren glädje och lycka?
N står i köket och sätter ner middagsdisken i diskmaskinen och ropar:
-Malin, kom hit.
Jag går ut i köket och börjar hjälpa till. Häller över riven parmesanost i en mindre skål. Han säger:
-Men du ska ju inte vara här. Du borde gå in i sovrummet. Det är liksom en knöl under din huvudkudde.
Jag går in i sovrummet och tittar under kudden och mycket riktigt, där ligger ett paket. Jag öppnar det och där i ligger boken Montecore av Jonas Hassen Khemiri.
-Det är en för tidig alla hjärtans dagpresent eftersom jag är på konferens då, säger han.
Jag smälter och kastar mig om halsen på honom.
Han är bäst.
Min goda Smoothie. Släng i en banan, ett halvt paket frysta jordbubbar, en skvätt Tropicana magnesium mixad fruktjuice och en skvätt mjölk. Mixa med stavmixer och sedan har du en iskall och sjukt god Smoothie.
Nu har jag tränat ännu en gång. Den 89-åriga gubben besökte ännu en gång samma pass som jag och klassade ut mig i vanlig ordning. Nu ska jag in i duschen, äta resterna av de goda älgköttbullarna från igår, ringa några viktiga samtal, sedan bege mig till Stadsmuseet för att se en utställning om döden. Därefter ska det handlas mat, bakelser, alkohol och parmesan till Mias födelsedagsmiddag som sedan ska lagas och därefter ska det firas kvällen lång. Eller åtminstone ett tag.
Jag älskar att läsa. Det har jag gjort sedan jag var fyra år och lärde mig läsa på egen hand. En dag bara läste jag något och mamma undrade hur jag visste vad som stod där. Jag svarade: ”Jag bara läste”. Sedan dess har säkert tusentals böcker passerat revy under mina kritiska ögon. Jag kommer också från en bokslukande familj. Inte sällan kan man finna hela familjen plöja sig igenom högar med litteratur. Vi läser snabbt också. En pocket på någon timme. Därför har jag i perioder varit snål och köpt böcker enbart med sidantal som urval. Det har lett till många dåliga kärleksromaner i ryggsäcken. Jag har också läst många underbara böcker. Jag insåg tidigt att jag måste dräneras på känslor och stress för att kunna tillgodogöra mig den bästa litteraturen. Oftast sker detta på sommaren när vi tillbringar ett antal veckor i vår sömniga spanska by. Då brukar mamma skicka en flyttlåda med lastbil till Spanien så vi alla har mängder med sidor att läsa. Och det gör vi.
De senaste böcker som jag anser har varit otroligt läsvärda är:
Andra böcker jag älskar:
Jag råkar inse att jag skulle kunna fortsätta i evighet med detta inlägg så vidare boktips kommer längre fram. Om du har en bok du vill tipsa om – kommentera gärna.
Igår kväll var det dags att fira Mias stundande födelsedag. Vi var ett gäng som möttes upp på La Cucaracha här på Söder för att intaga mången tapas till facila priser. Till slut beställde alla in tre tapas var vilken resulterade i en vitlöksöverdos utöver det vanliga.
Henrietta drog det kortaste strået då hon artigt frågade Niklas:
-Hur är det?
-Bra men trött, svarade Niklas.
-Vad har du gjort? undrade Henrietta.
Då påbörjade Niklas en histora som satte igång i september 1977 då han föddes och berättade detaljerat om hela sitt liv. Jag gick på toa någon gång kring oktober 1994 då Smashing Pumkins spelade i Stockholm och Niklas berättade detaljrikt om en praktik i skolan.
Tjejerna sörplade lyxiga drinkar och jag och Anna bestämde oss vid midnatt att dra oss mot Debaser. Vi ställde oss i kön och efter exakt åtta minuter hade kylan knäckt oss å det grövsta. Då linkade vi tillbaka till Slussens tunnelbanestation som två polaräventyrare som tillbringat de senaste fyra dygnen på ett flytande isflak innan räddningshelikoptern dykt upp. Dock hade vi annan klädstil. Kylan tvingade oss hem helt enkelt. Det irriterade oss mer än ni kan ana.
Nu ska jag hoppa i andra kläder för att åka på söndagsmiddag hos svärföräldrarna.
Flames to dust
Lovers to friends
Why do all good things come to an end?
Söndagens jag-är-numera-mycket-blond-men-det-gör-inte-saken-bättre-soundtrack är utan tvekan Nelly Furtados All Good Things.
Igår kväll kom Anna hit och vi lagade vitlöksbröd och papardelle med kantarellsås och en massa parmesanost på. Till det drack vi ett glas rödvin och snackade. Sedan kollade vi på Children of Men. Den var ganska bra men de sköt lite för mycket för min smak. Jag är ju inget fan av våld precis.
Jag är inte alltför förtjust i den här kylan eftersom den sätter mig i en besvärlig situation gällande ytterplagg. I kväll vill jag nämligen ha en viss jacka men den kommer att vara för kall för minus tolv grader. Alternativet är en kappa som jag håller på att spränga knapparna på eller en täckjacka som får mig att se ut som en scout/amerikan/kth:are. Det är ju ett verkligt problem. Ikväll ska vi nämligen fira Mias födelsedag. Vi är ett helt gäng som ska käka middag på La Cucaracha här på Söder för att sedan fortsätta ut till möjligen Debaser.
Jag lider av ett tämligen gravt Coca cola light-beroende och idag har mitt beroende fått sitt lystmäte. Ica Ringen säljer två liter av den amerikanska kokaindrycken för endast 9,90 kronor styck. Detta erbjudande sträcker sig till söndag och jag har redan börjat bunkra upp. Igår kväll började jag planera att jag skulle investera i en skrinda så jag kunde transportera mina ohyggliga mängder läsk hem. Men sedan kom jag på att en skrinda nog kan vara dyrare än vad man tror plus att jag inte visste var man köpte en sådan. Istället släpade jag åtta liter i en plastpåse idag. I morgon ska jag ge mig på samma projekt. Snart kommer hela lägenheten vara full av Coca cola – lite som det där puckot i Burger king-reklamen som har hela lyan full med burgare. Jag är åtminstone ekonomiskt lagd. Det får man ge mig.