När undertecknad befann sig den skärseld som i Sverige brukar benämnas som högstadiet var det tidigt 90-tal och kalla vindar blåste över bondläpparna i en håla i Skåne. Jag var en outsider sedan första dagen i förskolan men det blev så att säga tydligare när hormonerna började svalla och folk hamnade i den ack så vidriga fjortissjukan.

Min outsiderroll var inte den klassiska utan kännetecknades av total hybris. Jag och mina syskon kuskades Europa runt så fort det gavs tillfälle, vi kunde inte prata den rätta skånskan (vilket ledde till att jag blev skickad till logoped), vi kunde en massa saker om världen och populärkultur, vi var de absolut smartaste eleverna och var samtidigt de snyggaste tjejerna i klassen, blev framröstade till lucior, fick alla huvudroller i varenda pjäs och musikal, lekte popstjärnor på alla julavslutningar då resten av tjejerna i klassen i bästa fall på nåder fick bli bakgrundsdansare. Vi hade massor av vänner, red hästar på fritiden och krossade hjärtan ända från Strövelstorp, via Ödåkra till Spanien. Trots denna överdrivna fokusering på oss tror jag ändå att vi var ganska schyssta tjejer. Vi har aldrig gillat skitsnack och bakom-ryggen-fasoner.

När högstadiet gick mot sitt slut var jag nog också den mest avskydda personen ute på den skånska slätten. Under åttan eller nian fick de riktiga bondläpparna en vansinnig idé om att de var the new shit och klädde således ut sig i hemska bomberjackor, lyssnade på eurodisco, Ultima Thule och Ace of Base. Jag hade Dr Martens och en hjärna. Det var där det skar sig. Jag vägrade tala med någon av de som jag refererade till som förlorarna. De försökte dock, med sin grötiga dialekt tilltala mig med uppmuntrande ord som ”jävla Collin-jävel eller anarkistsvin”. De hade inte riktigt alla hemma. Jag visste att jag hade rätt och att de hade fel och inte en gång ruckade jag på mina egna principer. Alltså vägrade jag prata med de flesta under nian – om jag någon gång ändå tilltalade förlorarna gjorde jag det med den bästa härskartekniken av dem alla, att använda så avancerad svenska så att de inte förstår vad man säger samtidigt som man ger dem ett överlägset hånleende ögonkast. Det fungerade alltid. De blev bara mer frusterade. Det jag faktiskt lärde mig om mig själv under denna tid var att jag klarar mig utmärkt själv, jag kommer aldrig vara rädd att säga ifrån när någon går över min gräns och jag behöver inte folk omkring mig som sprider negativ energi.

Självklart blev jag cool in school så snart gymnasiet började och förlorarna satt och pysslade med klister och lim på något praktiskt gymnasium. Eller jag vet faktiskt inte vad de gjorde och det intresserar mig inte särskilt mycket heller. Jag utgår ifrån att de numer sitter inne för småfiffel eller producerar fula barn i hemska små byhålor. God bless them!

Själv valde jag ett annat liv. Eller snarare, jag valde ett annat liv redan i barndomen och höll fast vid det trots att förlorarna hade svårt för det i nian. Det är jag oändligt tacksam över nu. Jag går fortfarande gärna själv igenom stora grupper av människor med huvudet högt och vet att jag har rätt.

Jag tror inte att jag avskyr Muse lika mycket som jag gjorde innan. Jag påstår dock inte att de helt plötsligt blev mitt favoritband. Jag anser fortfarande att sångaren lider av Thom York-komplex och att de är ojämna och överskattade, men de passerar numera mitt kräsna musikfilter i hjärnan. Kul för dem va? Jag är övertygad om att de kramas av glädje när de läser det här inlägget. Kanske till och med firar med ett glas vin eller en skummande öl. Hurra, Malin gillar oss!

Coca cola light inhandlat, rödvin inhandlat, ett gäng bästisar som är redo för tapas denna fredagkväll. Det kan bara bli bra. Namnsdagarna firas således ikväll.

Dagens iakttagelse:

När Niklas pratar med de flitiga byggpolackerna (som för övrigt fick sig en smakbit av mina saffransgifflar) så utvecklar han en engelsk dialekt som låter exakt som Borats. Jag skrattar tyst framför datorn.

Musikfunderingar just nu:

• Trummisar som sjunger är konstigt och obehaglig men kanske framförallt skickliga i sin simultankapacitet.
• The Kooks är överskattade.
• My Chemical Romance är det störigaste, sämsta band jag skådat under 2006.
• Pulps första album Separations från 1992 är otroligt underskattat.
• Jag hoppas att Lisa Miskowsky inte vinner något på någon prisutdelningsgala eftersom hon är Sveriges största sömnpiller.
• Anna Ternheim är fantastisk.
• Moneybrother var sjukt overklig när han i gårkvällens Förkväll spelade gitarr och sjöng på en grusväg i en liten fattig by i Sydamerika (No offends Mr Moneybrother men de ville nog hellre ha mat eller pengar än att höra någon svensk Riche-stammis spela gura.)
• Albert Hammond, Jr är gud.
• Eller The Killers.

Idag kändes hela livet jobbigt. Jag kände mig stressad och surade över tråkiga saker som man måste göra (tvätta, bädda sängen, komma på middag, skicka in papper till olika myndigheter, betala räkningar, you get the picture). Jag stod framför badrumsspegeln och det var då jag kom på det. Hur hemskt mitt liv än kan vara så är jag i alla fall snygg. Det är ju synnerligen upplyftande att man åtminstone blivit belönad med bra gener rent utseendemässigt. Livet suger men jag är snygg. Det är i alla fall något.

En pizza i familjestorlek gör en så otroligt törstig. Problemet är att välja mellan törst och att inte kunna kissa. Om det ändå hade varit ett trampat jordgolv. Då hade man säkert kunnat kissa rakt på det. Eller som jag sa för någon dag sedan: ”Varför är kiss så rinnande i konsistensen? Det hade varit mycket smartare om det var ungefär som kräk för då hade man kunnat kissa i en plastpåse och slänga den i sopnedkastet sen.” Niklas skakade på huvudet.

Nu bär det av mot studentrum med eget badrum.

Nu fick jag lust att sticka till Tranan på Romeo ikväll. Herr Virtanen spelar skivor med den i barndomen så avgudade Janne Kask. Åt honom är det alltid lika kul att fnissa. Då känns det som man står i ett hopkok av indiekläder på Svedalas utomhusbad dit ens föräldrar körde en och det är 1993 igen. Eller något i den stilen. Jag har dock varken rutiga knästrumpor eller söta hårspännen längre. Men det är fortfarande lika kul att sätta på den där första Brainpool-skivan och minnas.

Om man går runt i stan med en söt hund så får man välbehövlig motion samtidigt som man finner nya vänner. Det är inte klokt hur många av de vanligtvis stressade, kalla, bistra stockholmsborna som tar sig tid och stannar till för en pratstund om hunden och gärna lite andra saker. Mönstret ter sig dock att det till 99 % är tjejer/äldre kvinnor som vill prata. Jag berättade om min eftermiddag för N och jag kom på det ultimata testet. När hans föräldrar får sin söta valp så ska han ta den på promenad en lördag på Götgatsbacken och se hur många telefonnummer han kan inkassera av snygga tjejer. Jag gissar att det blir många. Själv skulle jag väl i bästa fall kunna få numret från en äldre pensionärsdam som är rädd för tjuvar om jag tog mig en tur med vovven.

Idag har jag hunnit med en lunch med Anna och Katti, sedan, tillsammans med Mia vara hundvakt åt Annes lilla fina hund. Nu har jag just avslutat ett parfym och smink-inferno för mig själv på Åhléns Skanstull. Kenzo amour hade jag höga tankar om eftersom flaskan är fantastiskt snygg men doften var helt enkelt en vaniljöverdos som skulle ge vem som helst huvudvärk. Jag gillar Clean Laundry mest av alla dofter som jag inte redan har just nu, trots att den känns lite otrendig. Nu ska jag äta några saffransbullar innan en annan viss person äter upp alla.