En alldeles vanvettigt trött och ihjälfrusen nöjesjournalist har just krupit ner i den drömlika hotellsängen efter en dag och natt på Sweden Rock Festival. Köp Aftonbladet imorgon/idag söndag om du vill läsa om Guns N’ Roses. Nu: godnatt!

Nu sitter jag här och skriver på Ronneby Brunnshotell. Men det var inte en barnlek att ta sig hit. På Bromma, när jag stod och luktade på parfymer som bäst gick det ut ett högtalarmeddelande där de efterlyste ”Passagerare Malin Collin till utgång åtta”. Och då var jag inte ens sen. Sedan fick jag åka ett 15-personersplan och piloten varnade för väldigt mycket turbulens ungefär fem gånger vilket innebar att man hoppade runt som en vante där uppe i luften. Jag såg tydligen så sammanbiten ut så att flygvärdinnan frågade hur det stod till.

Väl på Kallinge flygrum (ja, jag säger ”rum” för hela flygplatsen var ungefär lika stor som vårt vardagsrum) hittade jag inga taxibilar. Då började jag ringa till de fyra taxibolag som finns i bygden. Två av dem svarade så här: ”Tyvärr har vi inga bilar i Ronneby men om du väntar fem, sex timmar kan vi kanske ordna det”. De resterande två sa: ”Tyvärr har vi inga bilar alls idag i Ronneby, du får prova ett annat taxibolag”. Flygbusstillgången bestod av en buss som redan hade gått med destination Karlskrona, alltså inte alls dit jag skulle.

Just där och då var jag en sekund från att brista i gråt. Sedan ringde jag Ronneby Brunn – hotellet jag skulle bo på och frågade vad jag skulle ta mig till. De bara: ”Inga problem, min kollega hoppar in i sin bil direkt och kommer och hämtar dig”. Jag bara: *tacksamhetstårar*

Nu är jag här i ett svinstort rum som jag fick direkt trots att incheckningen egentligen inte var förrän klockan 14. Jag har fått lunch och datorn funkar fint och nu ska jag fördjupa mig i hårdrock innan det är dags att transporteras till Sweden Rock.

Grejer man tänker:

• Varför ser man hela ”Pianisten” igen bara för att den råkar gå på tv? Första gången jag såg den grät jag i tre timmar (eller hur lång den nu är) och sedan mådde jag dåligt i en månad. Nu bara: en gång till.
• Måste man köra tunga, skoskavsframkallande gummistövlar på Sweden Rock imorgon? Har packat ner dem men vill verkligen slippa ha på mig dem.
• Önskar att det var 25 grader och sol imorgon så man hade kunnat jobba lite avslappnat festivalhet som den här kvinnan.
• Att man ska klippa luggen ännu kortare med kökssaxen. Så gör man det helt enkelt.
• Att man tycker det är sorgligt att man i eftermiddags tog en avskedsfika med en av sina bästisar som försvinner i väg runt jordklotet på obestämd tid.
• Varför Guns n Roses måste spela så sent i morgon och hur varje sekund mellan 02-02.30 i morgon natt kommer att vara de mest adrenalinpumpande någonsin med tanke på deadline.
• Att man inte ska försova sig i morgon och missa flyg och sånt.
• Att man känner ett konstigt sug att börja se tv-serien ”Parenthood”.

Dillstuvad potatis och gravlax blev dagens somriga hemlagade lunch. Jag skulle ha ätit det till middag i går men åt ute istället. Nu ska jag jobba en timme och sedan preppa för mycket sen angushamburgermiddag med min kille som kommer hem från Göteborg vid nio. I morgon bitti flyger jag till Sweden Rock på jobb. Ska klä ut mig till hårdrockare för att smälta in tänkte jag. 

Efter min ankomst till Stockholm vid lunchtid idag har jag varit ledig. Jag lunchade med min kille innan han drog till Göteborg och sedan gjorde jag ingenting. Jo, jag läste i och för sig 176 blogginlägg som väntade på mig i min Reader. Sedan ringde Cissi och undrade om jag inte pallade hänga med på Oskar Linnros-releasefesten på Lydmar så jag slängde på mig lite smink och mötte upp. Efter ett tag blev vi trötta på trängseln på Lydmar och gick och åt middag på B.A.R runt hörnet. Sedan drog vi tillbaka och minglade lite till. Och nu kom jag hem.

Tänk om man skulle börja blogga exakt så här. Typ bara rada upp vad man har gjort och slänga upp en ful photobooth-bild. Det är ju så Blondinbella och Kenza går runt. Men något mer tråkigt går ju inte att tänka sig. Skaffa en dagbok herregud.

Eric Saade-kväll i går. Nu är jag på väg till Stockholm från Gävle. I går kväll träffade både jag och Rockbjörnen tonårsälsklingen Eric Saade som hade sin turnépremiär där. Sedan kollade vi konserten och därefter blev det nattskrivande på hotellet. I dag återfinns resultatet i en Aftonbladet nära dig. Och på nätet givetvis. 

Jag hatar att tvätta mitt hår för det är så långt och så sönderblonderat. Normalt sett tar det ungefär en kvart, tjugo minuter att borsta ut det. Och då ser hårborsten ut som en tandrad hos en luffare och piggarna ligger strösslade runt hela badrumsgolvet.

Därför har jag nu kommit på en ”lösning”. Jag går till frisören och får det tvättat, kammat och fönat. Men eftersom vi inte lever på 50-talet där sådana frisörbesök är vanliga passar jag på att klippa håret lite för att inte skämmas. På ett par månader har mitt hår blivit 12 centimeter kortare och i dag fick jag även en liten lugg. Jag har en känsla av att frisörhårtvätt inte är en hållbar lösning i längden. Kanske kör stubb i höst?

Så här i kungahysterin passar jag på att överdriva monarkiintaget med den prisbelönta tv-serien ”Harry och Charles” som handlar om unionsupplösningen 1905 och problemen med att tillsätta Norges tron. Det är ett samarbete mellan SVT och NRK. Eftersom jag i alla lägen föredrar kungligheter längre bak i tiden jämfört med bandklippande Paradise Hotel-dejtande 2010-tals versioner passar det här bättre än de studioprogram som manglas ut i etern hela tiden. Första avsnittet gick i går och ligger på SVT Play för den som är intresserad.

Nu hamnade vi på Landet. Mia dansar och Anna och Mats är kärvänliga. 

Festen har spårat ur i gymnastiska övningar.