Dessa solglasögon är det enda jag har köpt hittills i Amsterdam förutom mat, cola light och en kanalbåtsbiljett. Nu är jag hemma på hotellet och vänder. Snart ska vi äta pasta på Amsterdams populäraste italienare. Vi tänkte gå dit i går men då var det fullsatt hela kvällen och i kväll får vi plats i baren för det skulle tydligen vara lika fullt i kväll igen. Men vad gör man inte för lite pasta?

Förresten ser det likadant ut i hela Amsterdam. Det är väldigt fint men alla smala hus och tusentals kanaler gör att varje gathörn ser ut som det du just passerade. *tur man inte haschar här också alltså*

Nu är jag hemma på hotellet på lite paus. Har hängt ute och kollat cyklister hela dagen. Det råkar ju vara så att min kille är besatt av cykling och starten på Giro d’Italia går från Amsterdam idag (och i morgon och typ i övermorgon). Detta innebär att jag har gått runt och tittat på cyklister som värmer upp, mekaniker som finlirar med växlar och cyklister som cyklar svinsnabbt. Nu fick jag nog och gick hit för att slappa lite. Satte luftkonditioneringen på 25 grader och bara myser. *FF*

Annars suktar jag efter det här kaféet som jag gått förbi typ fyra gånger redan. De har en hel A4-meny med bara olika tårtor (tänk: cheesecake, pecanpaj, browniechokladdrömmar, äppelkakor etc) och jag vill prova alla. Själva stället är sjukt kitschigt, så där så att man bara vill gå in direkt. I morgon kanske?

Så här ser det i alla fall ut på hotellrummet – vi har ett vindsrum och jag ligger och bloggar i sängen nu och letar samtidigt efter bra restaurang tills i kväll.

I går flög vi då till Amsterdam. Jag i en inte helt återställd slags influensa men ändå. Och god bless KLM – jag hade inte flugit med dem på åratal men så går man på och benutrymmet är som vingplats jämfört med andra flygbolag plus att mat och all dryck är gratis. Som förr i tiden *nostalgisk*

På kvällen gick vi till Jamie Olivers restaurang ”Fifteen”. Den låg helt sjukt off. Typ en timmes extra promenad ut i någon slags futuristisk hamn dit ingen annan gick. Helt sjukt. Det var ursnyggt där inne – ”lite New York” som man säger om allt som ser det minsta ut som en trendigt upphottad industrilokal.

I alla fall – menyn var ganska spännande – jag tog ravioli med skogsduva och till det en tomat -och smörbuljong med bondbönor och lagrad ricotta. Smaken var det inget fel på, men storleken! Jag valde en stor pasta då jag hoppade huvudrätt. Trots det fick jag tre (3) små raviolis och lite sås. Man bara: eh, hallå STOR portion era små skolavhoppade välgörenhetsarbetare. Men nä vet ni, tre raviolis var tydligen helt korrekt när det gällde stor portion. *gissar på 1 ravioli för small plate”.

Sedan åt vi oss mätta på efterrätt. Som sagt: jättegoda smaker men man tipsar ju om att grunda med Big Mac innan man går dit.

Efter maten tog vi spårvagnen tillbaka. När den automatiska rösten ropade ut ”Next stop: entertainment area” hoppade vi av. Mest för att vi bor väldigt nära men också för att det lät så fantastiskt: som en lyckad diktatur där man liksom har ringat in ett visst område och bara: här får man roa sig – vi kallar det ”entertainment area”. Rolighetsområdet innehöll en uteservering som kanske svalde tvåtusen pers och sedan Hard Rock Café, tusen barer med Guinness-skyltar och några casinon. Vi bara: eh, nej. Så gick vi till vår gata och fönsterspanade på Gucci, Louis Vuitton och Chanel. Sen bara hem och halsade hostmedicin.

Jamie Olivers restaurang ”Fifteen”.

Här sitter man och försöker bli frisk så snabbt det bara går. I morgon går planet till Amsterdam och jag har fortfarande feber. Däremot har jag inga andra direkta krämpor (förutom pollenallergi som har satt sig på luftvägar och resten av alla ställen pollenallergi nu kan sätta sig). Inkasserade ögondroppar, astmaspray och lite annat smått och gott hos läkaren innan i dag. 

I morgon kväll har vi bokat bord på Jamie Olivers restaurang ”Fifteen” i Amsterdam i alla fall. Då jäklar ska sminket på och myströjan bytas ut mot klänning. Annars har vi rätt så flytande Amsterdamplaner. Eller vem lurar jag egenligen? Min kille ska ju se Giro d’Italia-starterna i dagarna tre och jag är än en gång en cykelänka som tvingas filma eller liknande. 

Däremot ska jag minsann ta mig tid att strosa runt i De Pijp-området och Jordaan-området, ta någon drink på hipp Amsterdam-bar, äta skaldjur på någon lyllig restaurang och röka en massa hasch. Obs, skoja på det sista.

Kvällens uppgift: skojuttala holländska ord och vidhålla att jag pratar flytande holländska (jag har alltid hävdat att jag förstår holländska nämligen, och man fattar ju ganska mycket om man har mycket fantasi liksom. Men flytande kanske är en… hrm… viss överdrift).

Grej man inte orkar just nu: att ha 38.7 grader i feber TROTS att man tog en fulldos panodil för en dryg timme sedan. Inte konstigt jag kände mig väldigt svag när jag hetsade genom precis hela staden med ett fotojobb eller att jag knappt kan formulera en ordentlig mening när jag transkriberar en intervju. Mest hatar jag att jag känner så här när jag ska till Amsterdam i övermorgon. Det enda jag älskar: att jag råkar ha en läkartid inbokad imorgon så jag kan få medicin om det nu skulle behövas. 

Nu ska jag berätta om min spanska favoritartist Alaska (som egentligen heter Olvido Gara). Min kärlek till henne grundades när jag var liten under våra långa somrar i vår spanska by. Där spelades Alaska y Dinarama (bandet hon spelade med under åttiotalet) ständigt i kassetter i bilen och på radion i huset. 

Jag har försökt fundera ut vem jag ska jämföra Alaska med i Sverige. Hon kom från punken med bandet Kaka de Luxe under slutet av 70-talet och slog sig sedan ihop med Dinarama (efter några skivsläpp med Los Pegamoides) och släppte sedan fem skivor med dem mellan 1983-89. De spelade egentligen någon form av glad rock/pop som i och för sig de flesta 80-talsrockband låter som med dagens öron. Den enda artist jag kan likställa Alaska med på några sätt är Sveriges Thåström. Om Kaka De Luxe var Ebba Grön så var Alaska y Los Pegamoides Rymdimperiet och Alaska y Dinarama Imperiet – det vill säga att det var här man nådde en gigantisk publik men man körde fortfarande sin alternativa stil. 

Till skillnad från Thåström är dock Alaska en enorm gayikon men hon går hem lika väl hos de spanska indiepopparna. I Sverige har vi väl haft för mycket Melodifestival för att riva de vattentäta skotten. 

I alla fall, Alaska är så cool och snygg (fortfarande som 46-åring i eldrött hår) och har gjort en sådan diger samling fantastiska låtar så det känns hemskt att bara välja ut ett fåtal. 

Några favoriter från 1980-talet:

Sedan 1991 har Alaska tillsammans med Nacho Canut haft bandet Fangoria. (För övrigt hänger Alaska och Nacho Canut i hop som Helan och Halvan – de har spelat i hop i varenda band). Fangoria är mer elektroniskt och min favoritlåt med dem är Electricistas från år 2000. Jag får fortfarande rysningar när jag hör den.

Dålig grej jag gjorde i dag: gav mig i väg för att fota tusen saker till ett reportage men glömde minneskortet hemma. Herregud vad Sällskapsresan av mig. 

Bra grej: Fick nya Bon i brevlådan, fick nya Allt Om Mat för ett par dagar sedan men har ej hunnit läsa plus att jag fick en avi för att hämta min Elizabeth Arden Eight Hour Cream som jag fyndade för 200 spänn på glossme.se i stället för nästandet dubbla i vanlig affär.

Dagens ”stil”: Ingen stil. Osminkad på grund av pollenchock, hår som bara har fått en inpackning och ingen styling och traditionell svart klänning. Provade förresten ett par ganska snygga kilklacksskor på Monki. Tyvärr såg jag ut som en blandning av fjortonårig tjej från Skärholmen som dragit till Sergels torg för att ”hänga” och en gammal person som vill verka ung. 

Just nu känns det som att jag är i fas med allt i mitt liv. Det är en sådan ovanlig känsla för oftast brukar åtminstone en grej i livet kännas som den skaver. (Antagligen dyker något sådant upp inom en vecka, men tills dess ska jag njuta av att allt känns härlligt). Just nu är det här roligt:

• Jag börjar jobba igen på Aftonbladet Nöje om ett par veckor och att vara journalist och jobba med nöje på Sveriges största tidning är precis så kul som det låter. 
• Jag hoppade in för Aftonbladet i lördags och lyckades på så sätt få loss två extra kompdagar vilket gjorde att jag i går kunde boka en weekend till vår spanska by i augusti. Jag som hade ställt in mig på att inte åka, fick en glädjechock.
• Jag håller på med ett jättespännande reportage med Johanna där jag får träffa människor jag väldigt gärna skulle vilja träffa ändå och de pratar om saker som jag tycker är kanske en av de roligaste grejerna man kan berätta om.
• På fredag åker jag på fyradagarssemester till Amsterdam med min kille som är rolig, smart och snygg och vi ska bo på ett ursnyggt hotell och hänga runt.
• Jag bor exakt på den adress som jag drömde om att bo när jag flyttade till Stockholm 1998 och trots att lägenheten skulle behöva ett extra rum har vi ordnat en ny garderob där massor av saker får plats.

Om man ändå ska balansera glädjen något så:

• Har jag så mycket pollenallergi så jag ska till läkaren på torsdag och få inhaleringsmedicin för jag kan varken andas eller sminka mig (men vem behöver andas när man har det fint?).
• Jag är ganska superstressad och får hintar om att jag ”borde börja på yoga” för ”du är så uppskruvad”. 

Gissa var jag är just nu. 
1. På safari i Afrika. 
X. På Stureplan. 
2. På Kolmårdens djurpark på jobb. 

Om ni ska läsa en bok i vår så är det ”Presidentens hustru” av Curtis Sittenfeld. Jag har kommit kanske 300 sidor in i boken men kan inte lägga den i från mig. Jag läser den när jag står, går, sitter, ligger, åker buss, tunnelbana, ja ni förstår. 

Den bygger löst på före detta First Lady Laura Bushs liv. Jag får lite liknande vibbar som med Joyce Carol Oates ”Blonde” – de saker som har hänt på riktigt finns med och resten är rent fabulerande. Boken tar avstamp i barndomen och sedan får man följa Alice Lindgren (a.k.a Laura Bush) när hon går i skolan och så småningom träffar Charlie Blackwell (George Bush). 

Den stora behållningen är alla dessa detaljer, sidospår som man inte tror ska vara så intressanta men som Sittenfeld lyckas göra fascinerande. Så komplext, så välskrivet, så fantastiskt!

Det konstigaste av allt: man tycker jättebra om Charlie Blackwell (George Bush). Han är charmerande och härlig liksom.