Min syrra Anna uttalar sig angående Prinsessan Madeleine och Jonas Bergström, otrohetskandalen och den uppbrutna förlovningen:

”Skönt för Madeleine att sitta på ett plan till New York just nu. Hoppas att Soffan Fahrman tar med henne ut i kväll och super skallen i bitar och att hon hittar någon ursnygg filmstjärna att ligga med”.

Födelsedagsklänning från mina syrror. Klänningen från Urban Outfitters som jag bloggade om för ett tag sedan om någon minns.

Födelsedagskavaj från mamma och pappa – den röda Garden Collection-kavajen som jag suktade över för ett tag sedan också.

En åttiotalskavaj som jag fyndade i veckan. Ursnygg.

Jag och min mamma pratade parfymer. Hon berättade att hon hade köpt en ny spännande doft från Hugo Boss för ett tag sedan som hon var mycket nöjd med. På morgonen hade hon sprutat på sig en skvätt och satte sig sedan i bilen där pappa också satt då de skulle köra till jobbet.

Pappa: Men herregud, har du råkat spruta sådan där toalettspray på dig av misstag?

Mamma: Eh, nej det är min nya Hugo Boss-parfym.

*jobbigt*

Så ställdes mitt plan till Stockholm in för tredje gången i ordningen på grund av Island (som kan fara åt helvete). Hela SJ var utsålt så även om jag hade varit sugen på att lägga 2000 för en enkelbiljett hade det ändå inte gått. I stället trillade jag över ett för mig helt okänt tågföretag som heter Veolia. De körde ett långsamt tåg från Lund till Stockholm så mamma skjutade min till Lund och här sitter jag nu. På tåget som gud glömde. Tåget från helvetet.

Jag har en platsbiljett (för det ingår alltid som de så trevligt skriver på sin hemsida) och sitter i en sovvagnskupé i en soffa/brits med ryggstöd som tar tre personer. Mittemot mig finns en likadan soffa och där sitter också tre personer. Våra ben och fötter blandas som plockepinn i det trånga utrymmet mellan oss. Det finns ingenstans att göra av sitt bagage. Jag har inget bord utan sitter med laptopen i knät. Till Stockholm kommer jag halv ett i natt och jag är redan deprimerad.

Det enda bra var sushin jag köpte i Lund innan avgång – närproducerad, experimentell sushi på bland annat röding, gös, abborreceviche, äkta krabba med majonäs etc – på Rå Epok. Den fick jag dessvärre äta på ett ”lite konstigt” sätt här i boskapsvagnen.

Nu är det bara fem timmar kvar! (*gråter*)

Jag har suttit lite som på nålar här i Helsingborg med tanke på vilken gambling det ändå var att dra hit och inte veta om flyget vill köra mig hem. Särskilt när tågbiljetterna tar slut och de få som finns kvar kostar runt 1 700 kronor enkel.

I dag framkom det att mitt flygbolag lyfter i morgon. Tyvärr ställde de in min flight då de gick på halvfart. Så typiskt. Men så mejlade vi lite och nu har de bokat in mig på en avgång halv fem och jag vågar för första gången andas ut en smula.

Annars är det himla trevligt att vara nere i Skåne. Har fyndat en åttiotalskavaj på H&M och fått så fina födelsedagspresenter.

I kväll ska vi äta en storfavorit hos mig: gravad lax och dillstuvad potatis. Pappa har till och med gravat laxen själv.

Statyhaveri i Helsingborg. Eller Magnus Stenbocks sista strid. Eller bara en vanlig uppfräschning av statyn. För övrigt måste man gå runt den här statyn sju gånger när man tar studenten annars kommer ens framtid bli urkass. Det tog typ två timmar att komma fem varv runt på min studentdag då ett par tusen till gör samma sak så jag gav upp. Kanske därför jag inte sitter i den där etagevindsvåningen som jag hade hoppats på. *ger mig ut och går de sista två varven nu*

Nu är jag i alla fall på väg mot Skåne, aksmoln till trots. Jag gjorde en av tågets dödssynder och köpte med mig en biff i rödcurry strax innan avgång. Den har jag nu avnjutit i skam medan hela vagnen har blängt irriterat på min thaiförorening av luften. Jag kunde bara inte låta bli. Jag måste ha thai ungefär fyra gånger i veckan. Det har liksom tagit över min spagetti bolognese-besatthet.

Annars var det småkaos på Centralen. Turister från andra länder stod och köpte tågbiljetter för några tusen med den krigskadades ansiktsuttryck och med ett Visakort som det rykte om.

Själv reser jag lätt för första gången i mitt liv. Har en lättrullad kabinväska och en handväska. Känns som en helt ny värld öppnade sig. Tyvärr får man inte plats med något men det är härligt att resa. Däremot har jag med mig överlevnadskit på X2000: dator med mobilt bredband, iPhone, en bok, åtta avsnitt av Buffy the Vampire Slayer på DVD, åksjuketabletter och mysiga kläder.

I morgon skulle jag flyga till Skåne. Hela helgen har jag suttit framför datorn och letat efter ny information om vulkaniska askmoln. Nu står det klart att mitt plan såklart inte lyfter. Istället erbjuds en hundra timmar lång bussresa så jag snodde SJ:s sista svindyra biljett och åker tåg ner. Hur jag ska komma tillbaka till huvudstaden är fortfarande osäkert.

Det som har slagit mig när jag har följt nyhetsflödet är människors handfallenhet. Folk sitter fast på flygplatser runt om i världen och uttalar sig i tidningarna: ”Vi har inte fått information och vi har heller inte fått någon mat”. Men herrejävlagud, TA REDA på information då och KÖP mat! Så länge man befinner sig på en flygplats finns ju också någon form av matförsäljning. Om problemet är att man vill att flygbolaget ska betala pommes fritesen så är det ju bara att be om ett kvitto för framtida inlämning. Vad är det för fel på charterskadade svenskar? Finns det verkligen så handlingsförlamade människor så de förväntar sig att personal som hjälper just dem ska stå på stand by och komma med middag? Det är naturkatastrofläge – force majeure – och jag kan garantera att flygbolag, resebyråer och flygplatspersonal jobbar dygnet runt för att försöka lösa situtationen.

Mina tankar går i stället till alla de barnfamiljer som åker busskonvoj från Aten i slitna bussar utan toalett. Fyra dygn i helvetet på något sätt.

För övrigt har min pappa kontaktat spanska lastbilschaufförer åt bekanta som är fast i Spanien. Man måste vara kreativ i katastroftider. (Eller rik. Och varför kostar det hela tiden just 38 000 kronor att ta taxi genom Europa. Har läst det på flera ställen med olika passagerare. Är det EU:s svar på fast pris till Arlanda?)

I går när jag mötte upp min kompis Johanna stod hon och läste ännu en bok i genren mis-lit (tragiska historier baserade på en verklig händelse).

Jag: Men varför läser du bara sånt där?

Johanna: Vet inte.

Jag: Åh, förresten, den där har jag också läst. Stark. En riktig pageturner när hon sjunker ner i den där depressionen.

Johanna: Verkligen.

Jag: Jag läser förresten ”Flykten” av Rudolf Vrba just nu. Två år i Auschwitz och en rymning på det. Det man trodde man visste om Auschwitz är bara en liten förrätt, en amuse bouche till det som man får läsa i den här boken. Man spyr sig fram, sida efter sida, skulle man kunna säga.

Johanna: Man kanske får låna?

Här försöker man läsa på lite detaljer om Auschwitz på lördagkvällen och blir fångad på bild. Kan uppfattas som ”konstig” wikipediasida att besöka.

Det här med vädret är ju ett återkommande samtalsämne nu när tjälen verkar ha släppt och det enda man drömmer om är en ihållande vår. Helst under helgen då. Därför surfar jag ständigt in på dn.se och lusläser väderprognosen. Söndagens stockholmsväder känns just nu lite, eh, ambivalent. Plus åtta grader och snöbyar. Inte för att vara sån men kan det verkligen snöa vid så många plusgrader? Eller, varför undrar jag alls? Det är klart att det kan. Vem försöker jag lura när det gäller 2010 års stockholmsvinter. Ser redan fram emot att fira midsommar i blommig klänning och täckbyxor.

Skärmdump från dn.se