Idag har jag bland annat lett två cyklar genom Södermalm. Sen har jag ätit Big Mac. Den bästa hamburgaren i världen, if you ask me. Imorgon är det fredag. Då måste jag tvätta. Läser man detta råder det i alla fall inget tvivel om att mitt liv är lite mer glamouröst än ”verklighetens folk”.
Dagens sämsta: ringa och göra intervju på danska.
Dagens bästa: att inse att man kan spela in telefonsamtal med diktafonen vilket eventuellt underlättar översättning senare.
I den kungliga yra som just nu råder (läs SVT:s ”Det kungliga bröllopet” som startade igår och Aftonbladets sjösättning av glossy magasinet ”Royal” som lanseras på torsdag) är det svårt att undvika att tänka på Victoria och Daniel.
Idag började jag fundera på om det inte är så att Victoria egentligen har en egen blogg någonstans ute i den snåriga cyperspejsen. Tänk så här: hon har aldrig i hela sitt liv kunnat vara en ”vanlig” person och prata med ”vanligt folk” utan att stämningen blir underdånig, krystad och tillgjord. Om jag vore hon hade jag startat en blogg på typ blogg.se eller blogspot.com, kallat mig något annat och bara utgett mig för att var någon form av akademiker som jobbar med något lite luddigt. Sedan hade jag skrivit av mig om mitt liv utan att nämna ett ord om var jag bor, vem mina föräldrar egentligen är eller att jag råkar vara kronprinsessa.
För även en kronprinsessa lär ju kunna fota sin frukost och posta ett inlägg om det. Eller diskutera de senaste nyheterna, frossa i skvaller och skriva om bröllopsnerver. Och sedan kanske folk börjar kommentera på hennes blogg och hon börjar läsa andra helt vanliga personers bloggar och kommenterar tillbaka och helt plötsligt känner hon sig som en helt vanlig person där bakom tangentbordet och får för första gången i sitt liv kommunicera med svenskar på lika villkor.
Det är en av mina journalistiska drömmar nu: att hitta kronprinsessans blogg och få veta vad hon egentligen tycker om allt möjligt.
Jag tänker väldigt ofta på tid. Tid i alla former. En förgrening av tid är ju åldrande, vilket upptar kanske 25 procent av min vakna tid. Annars tänker jag på tid som varit och aldrig kommer igen. Tid som jag aldrig levde i men som får mina fingrar att söka sig till popularhistoria.se och wikipediasidor om gamla klädedräkter från 1600-talet och politiska strömningar strax innan första världskriget och så vidare.
Tid är mitt ok som jag bär på mina axlar.
Den tid jag funderar på idag är framtiden. Jag tänker på hur mycket vi kommer att skratta åt den tid vi lever i just nu. Just nu känns det absurt men inom något decennium kommer följande att hånas på alla möjliga sätt:
– iPhonen
– MacBook Air
– Högblanka köksluckor i stilrena kök
– Bloggar
– Designen på dagligvarornas förpackningar som mejeriprodukter och Coca cola-burkar.
– Vurmen för uppdaterad husmanskost
– Hipster-electro
– Bröst- och läppimplantat (eller, nej – det hånas väl redan nu ?)
– Alla bilmodeller
– Gossip girl-mode
Har ni några fler exempel?
Jag hade funderat på att köpa hela The Wire-boxen idag men när jag kom till Akademibokhandeln i Skrapan var den såklart slut. Sedan orkade jag inte inte åka till stan och leta där så nu sitter jag utan en hel tv-serie som skulle ha underhållit mig resten av helgen. Så sur. Melodifestivalen ikväll med andra ord.
Nu har jag bestämt att det är vår och inviger den med solglasögon och sydamerikansk macka till sen lunch.
Jag tycker för övrigt att det är så kul med stockholmarnas ord ”landställe”. I resten av Sverige brukar man säga att man ska till ”stugan” såvida ens ställe på landet inte är en herrgårdsliknande byggnad. Dessutom är själva ordet ”landställe” istället för det kanske mer gångbara ”lantställe” ännu roligare. Nu tror jag visserligen att båda orden är gångbara och halvkorrekta men man säger ju exempelvis ”lanthandel” och inte ”landhandel”. Men egentligen är det väl något gammalt tyskt låneord/uttalsregel/stavningsregel. De uttalar ju sista D:et i ett ord som T. I vilket fall som helst: stockholmares sommarstugor låter så flärdfulla och gigantiska – som att alla äger ett mindre slott med tillhörande mark, skog, betjänter, kokerskor och påklädare någonstans utanför tullarna istället för en mer modest stuga.
Jag har ju länge tänkt att det vore coolt att gifta sig kungligt och tåga ner och ta emot folket jubel till Plainsong med The Cure – precis som i Marie Antoinette-filmen. Eftersom det inte kommer att hända kom jag på att man i vilket fall som helst kan köra Plainsong när man går ut ur eventuell kyrka vid hypotetiskt framtida bröllop. Igår sa jag det till Johanna när vi ändå lyssnade på låten och hon började skratta. Och då slog det mig hur patetisk och sorglig den idén är:
– Tänk att ha några släktingar, ett par vänner, några tomma bänkrader längst bak i kyrkan och sedan dra på den här låten och liksom INTE ha pampigheten av 10 000-tals folk som hyllar en. Bara mormor, svåger och en gammal klasskompis från förr som lite lojt iakttar en när man The Cure-skyndar kyrkogången fram.
– Tänk er kyrkans PA-system. Det lär ju inte vara supercrazymäktigt direkt. Då blir det en lite tyst version av Plainsong utan bas.
– Tänk vad många som redan har gjort det här på sitt bröllop för att de älskade ”Marie Antoinette”. Lite samma sak som att egentligen vilja ha med ”Your song” från Moulin Rouge (i Ewan McGregor-versionen alltså) vilket inte går eftersom hela satans världen har kört den på sina bröllop.
Med andra ord så struntar jag i Plainsong så länge jag inte blir kungligt bortgift. Och blir jag mot förmodan det ska jag party like it’s 1770!
Idag bjöds det på kungliga jobb-cupcakes och Pommac i champagneglas. Det behövde jag som bara åt soppa till lunch. Hatar förresten soppa på lunchrestauranger – de har ju bara kokat upp alla maträtter som serverats hela veckan i en gryta och sedan kallar de soppan för något fancy. Men jag går inte på det. Samma sak med pyttipanna. Bara småskurna bitar av allt som inte är fisk under de senaste veckornas meny. Stay away!
Jag funderar över vilken musikstil som förknippas med fulast klädstil. Egentligen respekterar jag all form av subkulturklädsel för även om det är fullständigt vidrigt ful så har någon i alla fall ansträngt sig lite istället för att bara glida runt som den grå oformliga massan. Att bara köra ”vanlig” stil är just samma sak som att vara ”allätare” när det gäller musik. Trots att jag själv lyssnar på en brokig samling musikverk är det skillnad på att passivt ta in radioskval och kalla sig ”allätare” och aktivt ta över rodret på sin musiksmak och gilla konstiga saker.
Samma sak med kläder. Folk får se ut som de vill men de som bara trillar in på Gina Tricot/Dressman/JC och rullar ut iklädd det som provdockan hade på sig är lika passiva som radioskvalslyssnarna.
Jag gillar folk som styr sin egen smak oavsett vad de gillar att lyssna på eller klä sig i. Aktiv bättre än passiv. Ja, ni fattar.
Tillbaka till fulast klädstil i samband med musikstil: eurotechnon tänker jag. De med vit kabelstickad polo, luftiga ljusa jeans, mockakängor med träklack och bomberjackor lyssnade under nittiotalet på 2 Unlimited. Det måste ju ändå räknas som det fulaste av allt. Om de ändå hade vågat ta steget mot riktig techno, kört Docklandssvängen och hela paketet med neonbyxor och knasig frisyr hade respekten vuxit. Men eurotechno. Så sjaskigt E-Type över alltihop.
Lite saker jag tänker på en vanlig måndagkväll:
– Att jag har lust att gå på den här utställningen om övergivna platser. Urban exploration som jag slipper explora själv är en av mina favoritsysselsättningar. Har till och med försökt göra ett reportage om hela grejen men det gick lite i stöpet då det är olagligt att springa runt i tunnlar och på nedlagda fabriker och således svårtsålt.
– Att jag har börjat få så sjukt ont i mina underarmar med stickningar ut i fingrarna. Idag införskaffade jag nytt tangentbord och mus till datorn på jobbet men det hjälpte nada.
– Att jag måste släpa med min kille till butiken Papercut eftersom det är magasinhimlen för alla popkulturnördar. Läste att de har 18 olika tidningar bara om cykling och det är som att locka en hund med skinka när det gäller honom.
– Att jag är sugen på min och Johannas fredagshäng med jobb/pleasure vilket innebär research + vin i fin kombo.
– Att det ska byggas en musikstudio i vår lägenhet till helgen för musik ska spelas in. Funderar flyktigt på att ta tag i min radio-podcasttanke som jag har haft ett tag. Vill liksom göra ett eget radioprogram som vem som helst kan lyssna på om de har lust men jag är lite osäker på tekniken trots att den redan finns här hemma.