Som jag skrev i förra inlägget har jag läst Svensk Damtidning i många, många år. Därför är Susanne Saperstein inte ett nytt namn för mig. En nyhet är däremot att hon kommer att bli en av Hollywoodfruarna i säsong två av Svenska Hollywoodfruar.

Susanne Saperstein har i många år varit min måttstock och referens när det gäller mycket pengar och fruktansvärt dålig smak. Jag minns en artikel jag läste när hon lät bygga sitt palats i Bel Air som är en replika av slottet Versailles.

Något år senare kom ett hemma hos-reportage där man fick en guidad rundvandring i palatset. Susanne Saperstein hade byggt en kopia av Marie Antoinettes säng och jag minns hur hon visade hur fiffigt hon hade gömt eluttagen annars skulle förstört plast-rokoko-stämningen.

Om jag inte minns fel hade hon även en egen pizzeria och biosalong i sitt palats. Och en popcorn-kille som jobbade när familjen ville se film.

Det hela var så oerhört smaklöst så man blev illamående.

Nu är Susanne Saperstein frånskild då hennes miljardär till make lämnade henne för den svenska barnflickan som var ”en yngre kopia av Susanne”.

Hur mycket jag längtar till våren och säsong två av Svenska Hollywoodfruar? Så mycket så jag inte ens har ord för det.

Eh, gissa om jag ska köpa Elle imorgon eller inte. Jag vet att jag hyser en politiskt inkorrekt inställning till kungahuset. Om man är kulturell medelklass på Södermalm måste man vara antirojalist. Men jag älskar helt enkelt alla hov som finns. Det spelar ingen roll om vi snackar 1500-talets Tudor-hov eller de inavlade (och galet fula) Habsburgarna på 1600-talet eller Marie Antoinette – I love them all.

(Obs! Självklart har jag kritiska glasögon på i vårt samtida kungahus och ifrågsätter gärna både det ena och det andra men på det stora hela har jag hellre monarki än republik).

Jag skyller allt på Mormor. Hon har gett mig prenumerationer på Svensk Damtidning varenda jul sedan jag flyttade hemifrån. Och innan dess lassade hon över sina lästa tidningar i vårt hus så man råkade ändå läsa det.

Jag läser väl i snitt ett par böcker i veckan. Därför klickade jag direkt in på Svenskans lista på ”Årets bästa böcker” för att bocka av hur många jag hade läst och vilka jag borde köpa.

Det tog inte många sekunder innan min kulturella självbild raserades. Av alla de böcker som nämns har jag hört talas om fyra och läst en.

Och det var Karolina Ramqvists Flickvännen.

Herreguud.

Hur många är det som kollar på tv-serien Glee? Jag hade höga förväntningar innan jag såg den. Efter första avsnittet kände jag en form av dubbelhet. Jag är en person som lider av klyschfobi. Och Glee är en tv-serie som är exakt förpackad för min målgrupp på precis alla plan. Sådana saker får mig att må lite illa. Jag kollar i princip hellre på tv-serier och filmer där den primära målgruppen är killar i 18-årsåldern bara för att slippa leva upp till filmbolagens marknadsavdelnings syn på vad just jag ska gilla.

Trots detta kan jag inte låta bli att titta på Glee varje torsdag på tv 4. Den är ju sådär realist-surrealistisk som jag gillar. När det ska verka vara på riktigt men allt är ändå gjort på ett karikatyrsätt. Och så high school-drama, sång och dans på det. Jag är fast.

Om ni har missat några avsnitt av Glee kan ni kolla här för att komma ikapp: watch-series.com (det är lagligt dessutom).

En film som jag har glömt att se är Chéri – filmen där Michelle Pfeiffer spelar åldrande kurtisan med ung pojkvän, baserad på kultboken av Colette.

Mina favoritsaker i världen är följande:

– Kostymdramer

– Paris

– Art Nouveau-möbler/hus/smycken/kläder/bilder

– La Belle Epoque (den sorglösa tid som utspelade sig mellan 1890-1914)

– Rupert Friend (som visserligen har gått all in när det gäller sin skådiskarriär och satsat allt på kostymrullar; Stolthet och fördom, The Young Victoria och nu Chéri)

Chéri innehåller alla ovanstående fem beståndsdelar och borde således vara något som skulle få mig att svimma av välbehag. Filmen har fått viss kritik för styltig dialog men har hyllats för de vackra bilderna, kostymerna, omgivningarna och detaljerna. Och det är ju egentligen det jag är ute efter – att vila ögonen på något vackert mitt i den vidriga vintern.

Lördagsmatiné någon?

När man trodde att min kille inte kunde gå längre för att uppfylla klyschan för ”kulturell medelklass på Södermalm som jobbar med kreativa saker” så investerar han i en espressomaskin med mjölkskummare.

”Det kan ju vara trevligt att ha när man få besök”, säger han (för själv är han inte jätteförtjust i kaffe).

Den elektroniska utrustningen i det här hemmet gör att tankarna snarare förs till en framgångsrik hälares bostad än en så kallad ”early adopter”. Men jag klagar inte. Jag får se filmer med fantastisk bildkvalitet, testa de nya Apple-produkterna medan de fortfarande ryker av färskhet och nu även dricka en Cappuccino de där två gångerna i månaden jag är sugen på det.

Ikväll ska alla ut. Min kille med sitt gäng. Mina syrror plus en hel skvadron influgna från Barcelona, Uppsala, ja överallt. Kompisar. Det är nämligen kvällen då vi som en gång regerade Debaser Slussen ska återvända och ta revansch. Ut med 20-åringarna och in med de som fyllt 30.

Reclaim Debaser.

Och jag fick en migränattack igår kväll och mår fortfarande kasst av det. Lite molande huvudvärk, lätt illamående.

Så jag steker sju scampi, kokar linguine och sitter i soffan och tänker på hur rolig en bal på slottet, förlåt, hur rolig en indiedans på Debaser kan vara.

Idag snöar det så då drömmer jag mig tillbaka till några av sommarens fester istället.

Jag och Mats en av många kvällar på Trädgården under Skanstullsbron.

Fest i Malmö med systrarna Collin, favorittvillingarna Bergquist och Sandy.

Båtfest i spanska byn. Skumpalunch.

Byfest i spanska byn: Vodka Limón-drinkar, 3000 personer som dansar och han i vit skjortas tv-team som förföljde oss.

Jag mötte upp min kille på Söderhallarna (hej inredningsdesign à la nittonhundranittiotvå!). Han köpte tre påsar fulla med finvin och sedan sa han att jag fick välja exakt vad som helst i hela saluhallen till middag. Jag bara O_O

Sedan drabbades jag av svår beslutsångest och började fundera på Big Mac för att lugna ner mig. Och så blev det småplock. Mozzarellasallad. Skagenröra. Kycklingspett. Potatisgratäng. Små, små citron- och marängpajer. Oxfilé. Sås.

Nu: räkna ner minuter tills det blir dags att äta middag.

Igår köpte jag Vi barn från Bahnhof Zoo på dvd. Det var en av mina favoritböcker när jag gick i mellanstadiet. När man bor i en by med 400 invånare på landet blir man liksom sugen på att läsa om misär i storstäder. (Lite samma sak som att man självklart lyssnar på Ebba Grön och försöker förstå hur de kan gnälla om förortslivet och att det inte finns något att göra när det går TUNNELBANA in till Sverige största stad medan man själv passar de tre bussar som går per dygn in till Sveriges åttonde största stad).

I alla fall. Den här boken var jag tokig i. Heroin och prostitution och avtändning och den där pojkvännen Detlef som sålde sin kropp vid stationen. Herregud vilken misär. Och sedan råkade David Bowie vara med i filmen. Som jag älskade David Bowie som barn! Efter att ha sett min favoritbarnfilm Labyrinth första gången var jag hopplöst förälskad i Jareth – The Goblin King.

Nu är jag bara lite rädd att jag ska bli besviken då jag inte har sett filmen sedan jag var kanske 13.