Istället för att dö en smula i soffan den här måndagkvällen ska jag och min kille på bio om drygt en timme. När vi bokade var det bara våra två platser som var tagna i hela jättesalongen. Vi har sedan kollat flera gånger under eftermiddagen och kvällen och hade i princip förberett oss på privatvisningsbiobesök. Men nu hade två andra bokat platser tre rader bakom oss. Så surt. Vi ville ju känna oss lite speciella där.

För att trösta oss har vi istället surfat efter flygbiljetter och hotell till London efter nyår. Tyvärr kostade allt ungefär hundratusen. Chockpriser.

Ska trösta mig med dumlekolor till bion.

Lördagkvällen alltså. Jag och mina två systrar i våra vackraste begravningskläder med mycket axelvaddar. Vitt vin och samtal i 180 kilometer i timmen. Så blir det när vi tre inte har setts på en vecka. Favoritkillkompisen Mats tittade förbi med två kompisar på väg till Twin Peaks-fest. Sedan drog jag och systrarna till F12 Salongen.

Där var det exilhelsingborgarinvasion de luxe. Gamla gymnasiekillarna spelade skivor. Vi stod i skivspelarhörnet hela kvällen och drack Estrella ur flaska och sjöng allsång till Instant Repeater ’99 och Tiny Dancer (plus hela nittiotalets indierepetoar). Det kändes mer som trean i gymnasiet än tretton år senare.

Sedan in i taxibilar till Vasastan. Efterfest med olika hattar. Jag bar rysk officershuvudbonad. Och så mer musik på det.

Och så slutligen taxi till Södermalm och i säng alldeles för sent.

Och idag känns det tydligt att man inte är 21 längre.

Längst inne vid stegen trängdes vi. Att ingen klättrade upp är fortfarande en gåta.

Dagens roligaste på Twitter: Niklas Strömstedt skriver ”Ska ut till Lidingö framåt kvällen. Lås in era fåglar!”

Jag är som kanske bekant en Spanien-vän av stora mått. Den period i den spanska populärkulturen som jag älskar allra mest är åren efter diktaturen föll och ungdomen blev tokiga i den frihet som uppstod. Detta utspelade sig under tidigt åttiotal (diktaturen föll 1975 och Spanien blev en demokrati 1978 med en militärkupp 1982 som inte gick något vidare).

Denna populärkulturströmning som utspelade sig i Malasaña-kvarteren i Madrid och i alla de andra större spanska städerna gick ut på galen musik, nyskapande filmer, avantgardelitteratur, graffiti och extrema mängder droger, sex och ett långfinger åt den hårt hållna katolicism som präglat landet under diktaturen.

Några av de viktigaste namnen under denna period som går under namnet La Movida var filmregissören Pedro Almodóvar, galna underbara artisten Alaska och modedesignern Agatha Ruiz de la Prada.

Det legendariska punkbandet Kaka de Luxe satte tonen och efter splittringen uppstod nya grupper av de före detta medlemmarna. Alaska var en av dem. En annan var galna punkaren Enrique Sierra som startade bandet Radio Futura.

Radio Futura hade en hit 1980 som heter Enamorado de la moda juvenil som jag antar driver med just modeintresserade ungdomar. Och den låten är fortfarande en av indie-Spaniens små älsklingar (givetvis tillsammans med ungefär allt Alaska har gjort).

Så fort man är ute på en spansk indieklubb så sätter någon igång denna låt och ALLA blir helt tokiga av lycka. Det blir allsång och till och med de där svåra spanjorerna med snedlugg börjar dansa som om det inte fanns en morgondag.

Och nu tänkte jag att ni också skulle få lyssna på den:

Just nu läser jag Väninnan av Eva Franchell. Den är helt fantastisk. Eva Franchell var Anna Lindhs medarbetare och nära vän och den person som var med vid knivöverfallet på NK 2003. Boken tar sin början i tidigt nittiotal då Eva Franchell börjar som pressekreterare i Rosenbad. Den är rapp, spännande och påminner lite om Hanne Vibeke Holsts politikertrilogi. Skillnaden är att detta är på riktigt. En väldigt spännande inblick i den svenska politikens innersta utan att vara det minsta seg eller tråkig (vilket politik ofta råkar vara). Läs!

Ikväll spelar Pete Doherty på Debaser Medis och Backstreet boys på Hovet. Självklart arrangeras det traditionenliga efterfester. Petes hålls på Debaser Medis medan Backstreet Boys får åka finbil till Ambassadeur.

Jag fick mailinbjudan till båda. Nu är dessa efterfester inte så spännande. Banden brukar hålla till på en VIP-fest i ett avgränsat område på efterfesten så pöbeln som är glada för efterfestinbjudningar ser ändå inte röken av stjärnorna förutom eventuellt en ryggtavla.

Jag skulle egentligen vilja gå på Pete Doherty-spelningen och idag har det tisslats och tasslats om gästplatser och ”riktiga” efterfester.

Men jag vill ändå inte besudla det vackra minne jag har av min hjälte Pete. För drygt tre år sedan spelade han nämligen med sitt band Babyshambles på Hultsfred. Det var den där sommaren han kom trehundra timmar försent och var så borta så han fick köras på en bagagevagn fram på Arlanda.

Dagen efter Hultsfred drog Babyshambles till Stockholm och droppade förbi lilla Debaser Slussen och sa att de gärna spelade för en back öl. Jag kom till Debaser Slussen för att se några band som spelade som en minifestival för oss som inte åkte till Hultfred. Debaser var öde då hela klientelet såklart befann sig i Småland den där helgen.

När vi kom in låg dansgolvet tomt och mitt på det stod en kille med speciell hatt och såg lite ofräsch ut. Jag bara: ”vem är tönten som tror att han är Pete Doherty”. Mina kompisar: ”eh, det ÄR Pete Doherty”. Och så var det med det.

Efter ett tag stapplade han upp på Debasers lilla scen istället för något annat litet kämpande band från typ Nya Zeeland som stod på tur. Och så började de spela. Publiken var ungefär trettio personer stor. Konstigt nog lät låtarna hyfsat bra men sedan hade väl Pete också övat på sina låtar under heroininfluens några gånger förut.

Till slut drog arrangörerna ut strömsladden då Pete började paja lite grejer på scen. Då blev Pete sur och hoppade ut i ”publiken”. Då det var väldigt glest med folk hamnade han bara på golvet och slog upp ett sår i ryggen som började blöda. Då drog han av sig tröjan och gick av scenen. På väg ut rörde hans svettiga och blodiga överkropp min arm och jag fick hepatitångest.

Dagen efter läste jag i kvällstidningarna att han hade gått till Gamla stan och köpt en damtunika för femhundra kronor förmiddagen därpå.

Så ni kanske förstår om jag vill behålla det fina minnet av detta decenniets favoritartist.

Mina favoritlåtar när jag var runt fem år gammal:

I måndags såg jag en kvinna före mig i Hemköp-kön köpa Delicatos kampanjvara Pepparkaksrulle – dammsugare med pepparkakssmak. Jag dog en smula. Dammsugare är ju en av mina favoriter i snasksammanhang och allt med pepparkakssmak gör mig tokig av lycka (tänk läppglans, bodylotion, glass, crème brûlé, doftljus etc).

I tisdags slog jag till på ett paket. De gick snabbt åt här hemma.

Igår kunde jag inte sluta tänka på pepparkaksrullarna. Och idag kommer jag på mig själv att hallucinera om dem. Måste köpa fler.

Haha, en av de mest pretentiösa texterna jag har skrivit på den här sidan av millenniet är publicerad i Radar idag. Den handlar på ett ungefär om popkulturens influenser från sjuttonhundratalspoeter.

Ibland tänker jag på annat än Gossip girl (även om man inte kan tro det).

(För att hänga med i artikeln kan låten nedan vara till hjälp och så även dess briljanta text som går att läsa här).

Läs artiklen HÄR!

Idag har sysslat med metajournalistik på hög nivå. Jag gör nämligen ett personporträtt på Cissi Wallin vilket innebär att jag har följt med henne överallt idag (utom på toa – eller förresten jag följde vid närmare eftertanke med dit också men enbart i ett handtvättsärende). Och idag var det presskonferens med P3 Guld-nomineringarna där Cissi skulle intervjua en bunt popstars till sitt radioprogram P3 Star – så jag fotade Cissi när hon radiointervjuade artister. Mycket förvirrande. Men oerhört trevligt. Så här såg det bland annat ut när Cissi intervjuade Amanda Jenssen.

Bild från P3 Guld-sajten