Jag är en sådan typ av person som inte förstår protester mot nya saker. När Facebook uppdaterar sina funktioner och sitt utseende blir jag glad och peppad. När det ska byggas ny stor skola i Hammarby Sjöstad med plats för 500 elever tänker jag ”well done” (medan massprotester pågår). Om Kelly Taylor-modet (a.k.a det fulaste modet i världshistorien) är på tapeten är det jag som rynkar pannan en sekund för i nästa andetag köpa mig en illasittande tröja à la 1992. Dyker det upp en ny exotisk maträtt som jag aldrig har provat måste jag i alla fall testa.

Jag tror helt enkelt på framåtrörelse. Jämt och ständigt. Jag är livrädd att fastna i något ”det var bättre förr”-tänk. Och jag har verkligen noll förståelse för människor som inte hoppar på tåget. Som bara ger upp, stagnerar, fastnar i svunnen tid och lutar sig tillbaka.

Men det här med Google Wave alltså – ”så som internet skulle sett ut om det skapades idag”, höstens största snackis. Jag har fått en invite och skapat mig ett konto. Och så sitter jag framför skärmen och tittar. Ibland trycker jag på någon liten knapp som heter ”settings”. Och så tittar jag på mina kontakter – min pojkvän och ett ex. Och inga fler. Det känns än så länge lite…. hmm… torftigt? Och jag förstår fortfarande inte vad det är jag ska göra förutom att ”skapa vågor”. Och det har jag inte lyckats göra ännu.

Men ge mig en vecka och jag lovar att jag kommer att hylla Google Wave. För här kan jag ju inte ge upp. Vill inte luta mig tillbaka i soffan och börja titta på familjeunderhållning efter tv-tablåns tider.

Idag har jag gjort världens roligaste knäck: intervjuat Nobelkocken på Stadshuset. Nu är jag ju mer än lovligt matintresserad och älskar hela Nobelbalunsen så det bidrog nog till glädjen idag. Jag fick bland annat en rundtur i Gyllene salen, Blå hallen och Nobelköket och fick ställa alla de där frågorna som man alltid undrat över. *dog*

Om någon är intresserad kan jag länka när artikeln publiceras.

Så här i jultider – vad är grejen med att ungefär hälften av befolkningen verkar uttala ”halleluja” fel? ”HalleluLja” envisas folk med att säga. Sjunger de Jeff Buckley-versionen av ”Hallelujah” på samma sätt eller är det bara på svenska det blir fel?

Igår gick jag till Åhléns via Hemköp här i Skanstull. Då såg jag hur Hemköp skyltade med att man snart kan köpa receptfria läkemedel i mataffären. Och uppe på Åhléns höll de på att bygga ett helt eget apotek i ett hörn.

Jag fick samma vibbar som på nittiotalet då Sverige lämnade DDR bakom sig. Nu ska jag inte ta någon politisk ställning när det gäller avregleringar i allmänhet här – däremot väcker ”Åhléns apotek”-skylten gamla minnen till liv.

Under min uppväxt fanns inte reklam-tv. Det var en av de roligaste sakerna med att gå på bio – att få se reklamen. Jag minns fortfarande när jag började gymnasiet och vi bara hade ettan och tvåan hemma och vi satt och analyserade Guldäggsnomineringarna på marknadsföringslektionerna. Då kunde jag inte föreställa mig ett annat jobb än något inom reklambranschen – enbart för att jag var så hungrig på att få se fler reklamfilmer.

Jag minns också när den första McDonald’s-restaurangen öppnade i Helsingborg. The joy of äta en Happy meal var något så fantastiskt och fick en att känna sig lite närmare New York än Östtyskland. Därför valde jag McDonald’s som praoplats i nian.

På den tiden fanns det också bara ett telefonbolag vilket gjorde att konkurrens inte existerade. Därför var långväga telefonsamtal lite av en lyx. Att ringa ”riks” var ju betydligt dyrare än lokalsamtal och därför fick man skriva brev till vänner utanför kommungränsen. Fatta lyckan när det helt plötsligt kostade 11 öre i minuten att ringa rikssamtal och nymodigheter som e-mail och mobiltelefoner underlättade kommunikationen.

Fortfarande känner jag en sådan otålighet inom mig att få tillhöra resten av världen liksom. Jag älskar mataffärer med amerikansk hylla full av importprodukter. Likaså välsorterade affärer med tusen olivoljor från hela sydeuropa. När Ben & Jerry-glassen lanserades i Sverige gick det rysningar genom ryggraden – inte bara för att glassen var god utan för att det helt plötsligt var möjligt att köpa den. Att den liksom låg i en frysdisk på ens egen matbutik.

Lite så känner jag inför tanken att köpa Ipren på Hemköp nu.

Nej! Ett av mina Hollywood-favoritpar Reese Witherspoon och Jake Gyllenhaal har gjort slut. Det har varit tillsammans sedan inspelningen av Rendition 2007 men ska nu ha gått skilda vägar. De som verkade så härliga ihop. (Skvaller från People via Just Jared).

Bild: Justjared.buzznet.com

Otippad låt som vi sjunger just nu:

Jag börjar känna mig lite mör nu för tiden. De senaste fem veckorna har jag jobbat varje dag. Hela helgerna. Inte en ledig dag. Igår skickade jag in min sista artikel för veckan klockan 22.04 och bestämde mig för att den här lördagen som är idag ska vara LEDIG. Jag ska äta sen lunch på stan med min syrra Anna, strosa in i affärer och leta efter saker att sätta upp på önskelistan och inte göra något annat än att ta det lugn.

Tanken var att imorgon skulle jag och min kille till Ikea för att köpa en bokhylla. Sedan stuvades min killes planer om så Ikeabesöket skulle ske idag. Jag dog en smula inombords men han bara: gör något annat idag så åker jag till Ikea själv. Utan den minsta antydan till irritation i rösten, bara glad och snäll.

Oh, the love.

Är så satans sugen på att se om Marie Antoinette. Det är kanske den ultimata kostymfilmen från 00-talet. Om jag någonsin gifter mig kungligt (insert febrilt tänkande på vem det skulle kunna vara – Carl Philip känns inte så pompa och ståt om ni fattar hur jag tänker) så skulle jag också tåga ner för slottstrapporna till tonerna av The Cures Plainsong på absolut högsta volym. Och folkmassorna skulle stå där och vinka och kasta rosafrostade cupcakes.

Oj, jag har glömt att blogga idag! Jag har istället suttit och skrivit non stop från klockan nio till tio i sju med en sprängande huvudvärk som liksom bara eskalerade för varje timme. 18.51 sprang jag ner till Ringen och köpte mig tre små thairätter och slängde på två avsnitt av The Vampire Diaries.

Gosse, vad dålig den tv-serien är. Alla karaktärerna är felcastade, dialogen är vidrig då kärleksparet promt MÅSTE säga den andres namn i varje mening (hatar sånt) och den onde gör min hat-ond-grej ever: att med ett elakt leende smeka den som den hotar över kinden och stå alldeles för nära – ni vet ”ondsexig”-style. Får ångest av skam när jag ser sånt.

Nu har jag lite tråkigt för min kille drog iväg på killmiddag på Chutney (obs! vegetarisk restaurang på Söder). Det ger mig lite sådana här vibbar. *funderar på att steka på en bit kött som han kan ta när han trillar hem*

En grej jag tänker på ibland är en minianekdot som utspelade sig för ganska många år sedan. Min minsta syster Mia bodde hemma och gick i gymnasiet. Våra föräldrar bor mitt nere i centrala Helsingborg – just där alla barer och uteställen ligger så på helgkvällarna rör det sig mycket folk i kvarteret. Mia skulle åka på skolresa och båten till Danmark och anslutningståget mot Köpenhamn och Kastrup gick supertidigt på morgonen – kanske runt fyra. Hon hade packat sin resväska och handbagage och hade bestämt sig att traska den korta sträcka som är mellan hemmet och stationen/båtterminalen. För att inte väcka grannarna smyger hon tyst ut genom den stora grinden som skiljer gatan från fastigheten och rullar resväskan försiktigt. På gatan utanför står ett par killar som är på väg hem från krogen, lite berusade men på gott humör. Den ena killen tittar skeptiskt på Mia och vänder sig till sin kompis och säger på äkta bonnig helsingborgska: ”Titta, där rymmer hon”.

Alltså, jag vet inte om någon annan tycker att det är roligt men själv börjar jag gapskratta så fort jag tänker på det. Hahaha, ”där rymmer hon” – typ tonåring som packar väska och smyger ut mitt i natten. Sjukt kul.