Igår hade jag fest. Nio pers tror jag det var till slut som kom och käkade, drack vin och hängde. Mitt i veckan-fester är underskattade.

Idag ska jag göra massor av nytta och efter jobbet ska jag möta upp min syrra Anna och käka någonstans. Sedan råkar Stockholm bestå av ett smörgåsbord av happenings ikväll. Allt från VIP-shoppings med gratisvin till smygläsning av nya Nöjesguiden via jounalistklubbar och fester för ett visst klädmärke.

Något av allt det här trevliga måste jag ju gå på.

Alltså, man måste ju bara älska att Sofi Fahrman har styrt upp en egen blogg till Elsa i hennes debutroman som släppts imorgon. När man har läst boken kommer man att tycka att den är rolig. Små detaljer som nämns i boken dyker nu upp som blogginlägg (vilket är hela poängen med boken – Elsa driver en framgångsrik modeblogg). Dock hade jag gärna sett att det hade lagts lite mer krut på den – snyggare design, bättre bilder och fler inlägg hade gjort Elsas Mode mer verklig och således mer PR-mässigt gångbar.

Aftonbladets hovreporter Jenny Alexandersson bloggar om att det norska kronprinsparet har börjat Twittra. Gissa vem som följer kungligheter på Twitter nu?

(Svar: jag – inte min mormor)

Nu önskar jag bara att Victoria och Daniel börjar Twittra. Eller varför inte en ”inför bröllopet”-blogg? Det hade ju varit urroligt!

Runt hörnet från min gata, borta på Östgötagatan ligger ett slags café som i bästa fall skulle kunna kallas ”kafeteria” och sällan har några kunder förutom en och annan ensam taxichaufför som ”unnar sig” en tårtbit då och då.

I den lokalen hoppas jag att en indiebar för vuxna ska öppna någon gång.

För det är min dröm.

Tänk att ha en lagom stor indiebar för vuxna ett stenkast härifrån. Där folk i ens egen ålder hänger på kvällarna och den absolut bästa musiken spelas. Då skulle man ju kunna titta förbi flera kvällar i veckan utan att det känns så jobbigt. (Ja, jag vet att trevliga barer som Nada, Snotty och Pet Sounds ligger ungefär fem, tio minuters promenad hemifrån men det känns så långt när man bara vill trilla förbi).

Alltså, hur kul är inte den här videon med Lady Gaga och Alexander Skarsgård? Det är Jonas Åkerlund som har regisserat mastodontvideon. Jag har inte fått sådan härliga musikvideokänningar sedan Britneys glansdagar. Jag som egentligen inte ens gillar Lady Gaga har tänkt om: urbra låt!

Sedan är det ju urroligt att Alexander Skargård och Lady Gaga pratar svenska med varandra i flera minuter i början. (Och herregud vad stor han är i USA nu alltså! Om ni tvekar ska ni gå in och läsa kommentarerna under Just Jareds bloggposter om just Mr Skarsgård. Hela USA:s kvinnliga befolkning bara: ”OMG He’s SOOOO HOT!”).

Man får ju annars säga att Alexander Skarsgård jobbar hårt för att få in svenska som hippt språk i USA – kör han inte hela samtal på svenska i True Blood så är det i Lady Gaga-videos.

(Tipstack till Annika Marklund såklart!)

Nu är det snart dags för Stockholms filmfestival. En film som jag skulle vilja se är Oprah Winfrey-producerade Precious som bygger på boken Push från 1996. Den verkar i och för sig vidrig på ungefär alla plan men vann både publikpriset och jurypris på Sundance Film Festival. Om man bereder sig på ett par timmars fulgråt där enda ljusningen är Mariah Carey som socialarbetare så tror jag nog det är en sevärd film.

Här finns info om när den visas på festivalen.

En tv-serie som jag verkligen ser fram emot är Glee. Det är en postmodern musikaldramakomedi som utspelar sig på en High School i Ohio. Nu har TV 4 hoppat på tåget och börjar sända Glee den 12 november kl 21. Jag älskar att Dr. Spencer Reid i Criminal Minds mamma spelar sur lärare och trailern får mig att bara vilja se mer. Ta en titt och se vad ni tycker.

Nu har vi äntligen varit och sett The Young Victoria. Den var såklart allt man kunde hoppas på – en kostymmättad verklighetsflykt med härlig kärlekshistoria. Det enda man saknade var lite mer pampighet – till exempel hade jag gärna sett folkmassor på gatorna, mer av kröningen – ja, lite mer pompa och ståt helt enkelt.

Däremot blev vi ju oerhört förtjusta i Rupert Friend som spelade Prins Albert och hans bror Ernest. De såg ut ungefär som de snyggaste gitarristerna i det coolaste alternativbandet från valfri hipp storstad. Förutom att de bar frack och hög hatt då. (Sedan kom jag på att Rupert Friend spelar Mr. Wickham i filmatiseringen av Stolthet och fördom också – och påminner om en lite blondare och blåögd Orlando Bloom – och dessutom är tillsammans med träiga Keira Knightley).

Cool grej är i alla fall likheten mellan den riktiga Prins Albert och Rupert Friends tolkning.

Hur absurt men roligt var det inte när Kim Gordon agerade vigselförättare i Gossip Girl och sedan spelade Starpower med resten av Sonic Youth som bröllopsvals? *älska Gossip Girl*

Den här veckan blir en brokig sådan. Jag håller på med ett reportage som jag kanske har tagit mig lite vatten över huvudet med och tar upp varenda vaken sekund i mitt huvud. Sedan ska jag göra en tämligen gigantisk fotogrej som jag känner mig dålig på. Och så tillkommer en intervju med ett brittiskt band, vilket visserligen ska bli roligt men blir en konstig mix tillsammans med reportaget som är av väldigt tung och känslig karaktär. Och så ska jag ha en fest hemma hos mig på onsdag med mat åt en tio pers, vilket såklart också är superkul men tar fokus från viktiga saker. Sedan ska jag komma på en Halloweenkostym tills på lördag, skriva en litteraturartikel till en tidning och en annan kulturartikel för en annan. Och så ska jag klippa mig och blondera mig lite mer. Och så på bio ikväll.

På något konstigt sätt känns det faktiskt bättre efter att ha skrivit ovanstående. Skulle behöva en sådan där stor anslagstavla här hemma och skriva i alla lösa trådar som måste följas upp.

Organisering är min bästa vän. Perfekt planering, exakta ramar och tydliga deadlines är min melodi. Jag skulle passa i det militära.