Om ni har lust tycker jag att ni ska läsa min intervju med popbandet Kings of Convenience. Det var en väldigt rolig intervju i ett hotellrum med många fniss och snackesaliga norrmän.

Läs här.

Alltså orka tjafsa med Sverigedemokrater egentligen men den här debattartikeln som jag läste på ungefär två minuter fick mig att reagera väldigt starkt på två saker (och nu har jag inte ens börjat att bryta ner argumenten).

Åkesson säger att Sverige är det landet med flest våldtäkter i Europa. Då undrar jag om inte Åkesson borde ta en kurs i statistik så han till nästa gång vet hur man tolkar siffrorna. Sverige har de senaste tio åren gått från ungefär samma våldtäktsstatistik som alla andra europeiska länder till att öka markant. Detta beror inte på att fler våldtäkter begås (eller eventuellt marginellt) utan att det svenska samhället har blivit väldigt uppmuntrande till att anmäla våldtäkter. Det är alltså antal anmälda våldtäkter som dyker upp i statistiken.

Och – Åkesson tjatar och argumenterar i hela debattartiklen men kommer inte med några åtgärder eller lösningsförslag förrän i de sista tre raderna. Då kommer det bästa i hela artikeln:

”Som sverigedemokrat ser jag detta som vårt största utländska hot sedan andra världskriget och jag lovar att göra allt som står i min makt för att vända trenden när vi går till val nästa år.”

Berätta för mig var de raderna skiljer sig från Pedros valtal till ordförande i elevrådet i filmen Napoleon Dynamite?

”Vote for Pedro, and all your wildest dreams will come true”

Att lova utan att förklara hur man ska gå tillväga verkar lika populärt i verkligheten som i världens mest störda film.

Herregud, jag hade glömt hur mycket jag älskar Gossip Girl. Nu har jag gått tillbaka till tv-sända avsnitt från nedladdning via streaming (hatar att streama så det blir liksom aldrig av). Jag är så exalterad av tredje säsongsstarten så jag sitter och skrattar åt dåliga skämt om Eat, Pray, Love, Google Alert och Christiano Ronaldo. Alla är så snygga, har sådana fantastiska kläder och pratar så snabbt. Det måste vara den bästa ungdomsserien sedan (här uppstod en paus för eftertanke) – nej, den bästa ungdomsserien någonsin!

Jag hyser sådana ambivalenta känslor inför skräckfilmer. Å ena sidan dör jag av skräck men samtidigt kan jag inte låta bli att titta. Efter Blair Wich Project kunde jag inte sova på en vecka. Och nu kommer en ny film med låg budget men som har fått enastående betyg – Paranormal Activity. Enligt uppgift är hela USA livrädda nu. Jag är ju fascinerad av hela paranormla aktiviteter-grejen men jag vet inte om jag skulle klara se den här filmen. När jag såg trailern började jag på allvar gråta av skräck. Det kom alltså tårar! Tänk då en hel film i samma anda.

Ta en titt på trailern och se om ni klarar det:

Lördagkvällen började med film, thaimat och vin. Sedan drog jag och min syrra Anna till Café Opera och Blog awards en snabbis där det vimlade av snygga artonåriga bloggtjejer i trettiocentimetersklackar och svarta klänningar. Därefter mötte vi upp killkompisar på Nada på Södermalm. Sedan fick jag linka hem till Skanstull med onda fötter. Men trots det en härlig kväll.

Iklädd ”klänningen” från New York (jag väljer att låta den omnämnas som topp på grund av kortheten), lackleggings och blomklämma från Barcelona.

Jag såg Tjenare kungen på tv ikväll – bara fyra år försent. Och jag kan inte släppa den. Har gått runt hela kvällen på stockholmsutelivsturnén och bara nynnat åttiotalshits för mig själv. Älska filmer som handlar om musik. Och då bra musik. Jag har läst krönikor och blogg signerade Cissi Wallin tidigare och gillat det – men nu älskar jag henne!

Kvällens soundtrack:

En grej som jag alltid har varit avundsjuk på är Hollands storlek och läge. Missförstå mig inte – jag är inte det minsta sugen på Holland på något annat sätt än dess läge och storlek – lite som när man går på lägenhetsvisning och faller för planritningen och gatuadressen men inte för inredningen eller de som bor där.

För problemet med Sverige är att nio miljoner personer bor på en gigantisk yta i närheten av Nordpolen. Jag som kommer från Skåne men bor i Stockholm sedan ungefär 11 år tillbaka måste punga ut svindyra pengar för tågbiljetter vars restid aldrig understiger fem och en halv timme. Sedan behöver vi väl inte ens nämna vinterhalvårets väderångest.

Titta här på vad som vore suveränt om Sverige fick byta plats med Holland:

– Lagom storlek för 9 miljoner personer – vi skulle kunna få storstäder på riktigt men ändå ha en ordentlig kustremsa.

– Superbilliga tågbiljetter och extremt kort restid för att hälsa på alla man vill (jag har hört att studenter i Holland åker gratis på tågen – de får välja antingen gratis tåg på helgen eller på vardagarna).

– Ligger på kontinenten – nära till London, Paris, Berlin, ja allt!

– Våren kommer tidigare och vintern är mildare.

Det finns dock en nackdel:

– Om en armageddonvåg skulle komma svepande är vi de första som går under. Med andra ord: stor risk för att landet sjunker. Men det kan det ju vara värt.

Min kille har redan två avancerade cyklar. De är så proffsiga så de absolut inte kan stå i en källare eller på vinden på grund av försäkringsvärde och sådant. Därför delar vi lägenhet med dessa cyklar.

Jag har alltid sagt att om en ny cykel ska köpas är det på bekonstnad av mig. Bor man trångt måste man tänka lite ”sist in – först ut” eller liknande. Alltså: ny cykel – ingen flickvän.

Idag köpte min kille trots det en tredje cykel. Hur ställer man sig då? Börjar packa sina trasor i en väska och leta ”rum för uthyrning” på Blocket?

(Fast nu uppfattade jag ett telefonsamtal han har med någon och nämnde något om ”den kan ju stå på vinden med det är extrema låset”.

Puh!

En anledning till varför jag är så fruktansvärt osugen på att skaffa barn, kanske någonsin, är ”vanligt folk” som ska komma och förklara för en hur man bäst uppfostrar ungen och sedan komma med ”välmenande” råd vilket bara är förklädd kritik i någon slags passiv aggressiv anda.

Läs det här hos Alex Schulman och förstå vad jag menar.