Jag och min syrra Mia brukar älska och fascineras av exakt samma grejer. Det insåg jag redan när hon var ungefär tre år trots att jag är åtta år äldre. Hon var den mest lillgamla unge jag någonsin har träffat och hade perfekt utvecklad ironi vid fem års ålder och drog redneckskämt på sydstatsdialekt vid sju.

När jag var runt sexton år gammal lyssnade jag på David Bowies Space Oddity om och om igen. Sedan jag var liten var rymden min favorithobby. Det enda jag ville bli när jag var fem var astronaut. Bowies låt handlar om Major Tom som är på uppdrag i rymden helt själv. I början av låten är allt frid och fröjd och vår planet ser så fin ut där uppifrån och han har perfekt kontakt med kollegorna på jorden. Sedan sker någon form av katastrof och kontakten bryts. Det sista Major Tom hinner säga är: ”tell my wife I love her very much she knows” och sedan inser han att kontakten är för alltid bruten och låten slutar med följade textrader:

”Here am I floating round my tin can
Far above the moon
Planet earth is blue
And theres nothing I can do.”

Jag fick sådan panik av den här låten. Att liksom sväva omkring där i rymden och allt som tidigare var peachy blev helt plötsligt en väntan på döden ensam långt iväg från jorden var för mycket att ta in själv.

När ingen annan i min familj reagerade lika stark som jag på låten knackade jag på Mias åttaåringsrum. Jag gick fram till hennes stereo, satte i skivan och gav henne texthäftet. Sedan bad jag henne lyssna noga.

Självklart slutade hela den här historien med att Mia grät ögonen ur sig åt Major Toms vidriga öde. Hon lyssnade också på låten om och om igen och dök upp vid middagbordet med svullna ögonlock och lite mer kutryggig hållning än vad en lågstadieelev brukar ha.

Men hon förstod mig – såklart! Mia och jag förstår fortfarande varandra perfekt när det gäller alla populärkulturella ting.

Problemet var väl snarare att jag som sextonåring gav åttaåringen ett trauma som gjorde att hon inte sov ordentligt på några månader och fortfarande idag får tårar ögonen om jag sätter på Space Oddity på Spotify. Och det får ju mig att hata den där opedagogiska sextonåriga Malin något så oerhört mycket.

Varför heter jag helt plötsligt bara ”Collin” under min bylinebild? Och likaså i svar på kommentarer är det ”Collin” som svarar. Var försvann Malin? Och när? Jag känner mig som en vaktis på en skola – ni vet en sådan som bara tilltalas med efternamn. Eventuellt som en höjdhoppare i världsklass eller en menig i armén. Detta uppskattas ej.

Jag är så förtjust i polaroidfunktionen på nätet nu när själva Polaroid har gått i graven. Man får så fina sjuttiotalstoner på fotona och det känns som semesterfoton i ett gammalt dammigt album man hittar på en vind. Kolla själv (och ha överseende med egofotona).

Det här med inredning är inte min starkaste sida. Jag är egentligen fullständigt ointresserad av dukar, mattor, vaser, krimskrams. Vill ha många böcker i bokhyllan och vassa knivar i köket. Ungefär så. Sedan vardagsrummet målades (vilket var ganska längesedan i och för sig) har vi inte haft en enda sak på väggarna förutom ett gäng kokböcker. Men nu ska en förändring ske. Och denna förändring är av ytterst nördigt popkulturellt slag. Vad sägs om Star Wars-bilder i San Francisco? Fyra sådana finns numera i vårt hem i stora kopior.

UPDATE: Givetvis var det sex Star Wars-foton i vårt hem, inte fyra som jag trodde. Ser lite ut som en utställning här hemma. *öppnar vinet och låtsas att det är vernissage*

Här har ni originalen och ännu fler motiv

La rentrée. Återkomsten. Omstarten. September har många namn. Aldrig under resten av året gör vi så tvära kast som när de sista skälvande sommarveckorna går över i ödesmättad höst. Vi ställer upp badväskan på vinden och plockar ner våra stickade tröjor, höstjackor och svampkorgen.

 Nya höstskor inhandlas tillsammans med kalendern för kommande läsår. Och vi börjar komma ihåg hur det känns att organisera. Helger bokas upp, ända fram till jul. Träningen planeras, två gympass och ett spinningpass i veckan. Våra nyligen sommarslöa hjärnor dirigerar helt plötsligt aktiviteter och åtaganden som att julis dallrande hetta aldrig ägt rum.

 Så ger vi oss ut i skogen iklädda tjocka tröjor och mörkgröna gummistövlar med rödglödgade höstlöv som matta och doften av fuktig mossa och svamp i näsborrarna. Har vi tur fyller vi en hel korg med stolta kantareller och knubbig smörsopp. De passar bra ihop med den mustiga älggrytan som ska serveras på lördagskvällens välplanerade middagsbjudning. Omsorgsfull dukning med röda höstäpplen vid varje kuvert och rönnbärsbuketter i vaserna.

 De allt mörkare kvällarna lättas upp av flämtande värmeljus i Iittalas olikfärgade ljusstakar och den nybakade äppelpajen doftar förföriskt av kanel ute i köket.

 Så brukar åtminstone mina höstplaner ser ut varje augusti. Den svårgreppade drömmen om bohemchic höstklädsel, middagar som skulle göra självaste Nigella avundsjuk och hoppet om ett välplanerat liv återkommer år efter år.

 När julen nalkas och det börjar bli dags för utvärdering av den gångna hösten brukar besvikelsen slå till med full kraft. Där skymtar äppelpaj av halvfabrikat som ätits med samma stil som franska tvångsmatande gäss förbi. En liter vaniljsås. De nyinhandlade stickade tröjorna som skulle få mig att se ut som Amélie från Montmartre innehöll för mycket ull och kliade tills armarna var fulla av röda prickar. Gummistövlarna som skulle föra tankarna till Kate Moss på festival fick mig bara att se ut som Skogsmulle.

 Vid Lucia har träningskortet använts fyra gånger och jag väger mer än någonsin.

 De där långa findukade söndagsmiddagarna med alla vänner resulterade i en Capricciosa med skämd skinka den där lördagen i oktober framför något påkostat familjeprogram på tv4.

 Och givetvis brakade planeringen samman när man, tyngd av mörkrets inbrott vid fyratiden, avbokade de roliga festerna men fortfarande var tvungen att åta sig hushållsbestyr så att inte Anticimex skulle komma med Tomten som den där gången för några år sedan.

 Kanske tycker folk att jag borde ha lärt mig något av tidens alla läxor. Men om jag hade planerat hösten efter mina empiriska undersökningar så hade jag gått under varje augusti.

 Istället fortsätter jag att drömma om höstromantik, gräddstuvade kantareller, blåbärsfynd och planer på att koka egen fond till en Boeuf bourgignon. Den här hösten ska jag bara boka in två träningspass i veckan. Man måste vara realistisk. Och så tänkte jag kanske köpa en sådan där småblommig klänning i dova färger som kan bäras med lite grövre kängor. Ni vet, den där stilen som är lite bohemchic.

Inte för att vara taskig men Kanye West och hans flickvän Amber Rose ser inte kloka ut.

Bild: Justjared.buzznet.com

Jag har kommit på ett löjligt beteende som jag dras med. Jag är adlibris-beroende och köper på mig klasar av pocketböcker precis hela tiden. När ett lass kommer har jag redan beställt ett nytt. Problemet är att alla böcker jag köper är prettolitteratur vilket gör att jag inte orkar läsa den. Istället lånar jag chiclit av min syrra och läser i smyg medan bokhyllan bågnar av augustprisvinnare och nobelpristagare. I dag bröt jag trenden något. En deckare och en bok om hakkorset (!). Vet inte riktigt hur jag ska analysera det bara.

Nicole Richie fick idag sitt andra barn. En son. Han ska – med svensk översättning – heta Sparv James Midnatt Madden. Sparv. Hahahaha. Så satans fult. (På originalspråk Sparrow James Midnight Madden).

Om jag någonsin får en son ska han heta Struts Skymning Collin.

Jag hade hyrt The Constant Gardener. En sådan där film man bör se, känns det som och till skillnad mot alla andra filmer man ”ska se” så var jag riktigt sugen på den här. Men så är det ett hack i DVD-skivan vilket gör att man kan se fyra minuter och sedan fryser bilden och börjar hoppa genom hela filmen. Alltså stoppknapp och besvikelse.

Glasvegassångaren James Allan har eventuellt gjort en Richey Edwards (före detta gitarrist i Manic Street Preachers). Det innebär att han har försvunnit spårlöst. Sedan i fredags när bandet landade på flygplatsen efter en spelning i Italien har inte Allan setts till. Ingen får tag på honom heller. I går kväll var det Mercury Prize i London och Glasvegas skulle spela. Då dök han inte upp. Nu har resten av bandet och James Allans familj panik och hoppas att han ska dyka upp till USA-turnén med Kings of Leon.

Vad ska man säga? Om han har följt Richey Edwards exempel (som plötsligt en dag bara försvann och aldrig återfanns) så står det väl mellan hopp från hög bro eller hemlig identitet på Kanarieöarna och Indien. Och inget av det gör väl Glasvegas (eller någon annan) särskilt gladare.