Imorse drog min mamma och syrra till Kanada och sedan New York. Vid lunchtid drar min mormor och morfar på kryssning genom Tysklands alla floder. Och i eftermiddag drar min pappa till Chile. Själv ska jag ta tunnelbanan ungefär fyra stationer norrut.
När jag läste datakunskap i nian satt vi framför små burkar och jobbade i MS-DOS. Jag minns att jag inte förstod någonting. Det fanns ingen mus utan det enda man gjorde var att trycka på escapeknappen tusen gånger på en lektion. Sedan använde man sig av gigantiska böjbara disketter. Med andra ord förstod jag ingenting av datorer eller dess eventuella tjusning.
Så började jag gymnasiet och råkade hamna på en skola med mycket pengar som dessutom blivit utnämnd till pilotskola gällande den här nya flugan internet. Helt plötsligt satt jag framför en för den tiden sett, gigantisk skärm med vit bakgrund och med en mus i högerhanden. När jag insåg att internet var en källa till oändlig information och gav möjlighet till möten med likasinnade musiknördar blev jag som besatt.
Varje rast sprang jag till datarummen och började surfa. Detta var 1994 så utbudet var ju faktiskt inte oändligt. Det var i princip icke-existerande om vi nu ska vara krassa. Eftersom det egentligen inte fanns några svenska sajter alls kom jag på att man kanske kunde skriva ”indie music” på altavistas sökfunktion (detta var långt innan Google). Det var då jag fann min första kärlek: Supersonic-guiden. För att kunna hitta tillbaka till denna sajt skrev jag av url:en i min skolkalender under fjärde september. Den löd då ungefär så här: http://www.4302Znnx~supersonic/bin72~+rO88s0/hT.co.uk. Med andra ord tog url:en slut någonstans veckan därpå i agendan.
Supersonic var en rörig sajt där några brittiska eldsjälar samlade ihop information och framför allt låttexter med alla band man älskade. Jag satt där och printade text efter text och tog hem dem. Sedan ordnade jag in alla i en jätteavancerad mapp som jag hade köpt i Spanien med olika flikar för varje bandnamn. Efter det var jag det jag som satte den svåra andra och tredje raden i Stone Roses Mersey Paradise på Helsingborgs indiefester. Den där mappen ligger fortfarande i en låda på vinden.
Idag googlade jag på supersonic och ser att den fortfarande finns kvar. Den ser nästan exakt likadan ut som då – lite snyggare (föreställ er då hur den såg ut innan) visserligen eftersom den senast uppdaterades 1996. Självklart fungerar inte en enda länk till banden längre men det var för en sekund som att skjutsas tillbaka femton år i tiden.
Och fortfarande älskar jag internet lika mycket som då – de där första skälvande veckorna när man började inse vad man kunde ha för användning för den där nya flugan.
Här finns länken till Supersonic-guiden
Apropå Polar prize, vad är egentligen grejen med Drottning Silvia och hennes blombuketter? Jag har aldrig sett henne på bild i ett officiellt sammanhang utan en blomsterkvast i hand. En förklaring kan ju vara att en massa pensionärsfans köper blommor när hon kuskar runt i landet och klipper band. Men till röda mattan på en tillställning borde inte pensionärsfansen hitta. De har säkert inte internet och kan således inte sitta och uppdatera stureplan.se för att läsa om de kommande storfesterna. Det innebär att Drottningen antagligen får en blombukett i bilen på väg till eventet som hon ska bära med båda händerna när kamerablixtrarna smattrar.
Min enda fråga på det är: varför? Ska hon ge den till något? Ska den bara lyfta outfiten? Är det en nedtystad detalj som automatiskt kommer med kronan? Är det för att verka mer populär än de andra gästerna?
Bild: stureplan.se
I måndags var det Polar Prize 2009 och kändisarna duggade tätt på den för kvällens skull lila mattan. En av dem som kanske inte lyckades hundraprocentigt med klädvalet torde vara Maud Olofsson. Kunde inte någon sagt åt henne att halvhjärtad flamencoklänning inte riktigt är det hetaste på den här sidan av millenniskiftet? Och om hon nu inte hade kunnat övertalas på den punkten: snälla stylist, ge kvinnan en storlek större! Och plocka bort det tunna lilla skärpet som inte gör någon gladare. But A for effort.
Bild: stureplan.se
Min kille och min syrra som drar till New York imorgon diskuterar iPhone över telefon i rummet bredvid. I alla fall tyder samtalet på att det är det som diskuteras. Min kille berättar om för- och nackdelarna med just iPhone:
-Jag tycker att du ska behålla din gamla telefon. Man behöver ju en slit och släng-telefon också. iPhonen är ju lite mer som en gå-bort-telefon.
Ikväll ska jag äta linguine med scampi, pilgrimsmusslor, vitlök, peperoncino, citron, olivolja, vitt vin, körsbärstomater, smör och persilja. Ville bara säga det.
Har ni sett den kontroversiella WWF-reklamen som aldrig skulle produceras, enligt Världsnaturfonden? Den föreställer alltså World Trade Centre och ett stort antal flygplan som är på väg att krascha rakt in i tornen. Budskapet är att jämföra antalet omkomna i Tsunamikatastrofen 2004 med just 11 september-attacken.
Jag tycker att den bästa reklamen är den som hela tiden ligger på gränsen, den som hörs och syns genom bruset och får folk att haja till, fundera och kanske till och med diskutera. Problemet är bara att det inte får bli sensationalistiskt och felvinklat.
Den här reklambilden är vid första anblick rafflande, tankeväckande och omöjlig att värja sig emot. Det är en påminnelse om hur människoliv i västvärlden jämfört med människoliv i tredje världen räknas. Så långt bra. Men vid närmare eftertanke faller den platt. Jag antar att Världsnaturfonden vill peka på både tsunamioffrens storlek och miljökonsevenserna i området. Men då missades den lilla viktiga detaljen att tsunamin faktiskt var en naturkatastrof och 11 september-attacken en terroristhandling skapad av mänsklig hand. Att då ställa dessa två katastrofer mot varandra, som att de vore ungefär samma sak är helt enkelt felaktigt, ogenomtänkt och ganska smaklöst.
Därför får vi kanske vara tacksamma att den inte användes (förutom i exakt alla tidningar på hela planeten då då).
Här finns ett intressant blogginlägg med olika reklambilder genom årens lopp på World Trade Centre som liksom vittnar om en kommande katastrof. Mycket intressant i retroperspektiv.
En väldigt ickeunik tanke som ofta slår mig:
Tänk att vara en artist som har släppt ett helt fantastisk album som alla dör av. Eller att vara en författaren vars debutroman blir unisont hyllad och folk läser sönder. Dessa människor lär ju ha samlat ihop sina låtar/sin historia i åratal, liksom filat, funderat och låtit sina verk komma till dem allt eftersom. Tänk sedan att göra uppföljaren – skiva två, nästa bok. Det måste ju vara fullständigt vidrigt. Först och främst att försöka leva upp till hyllningarna från debuten men också att lyckas få ihop en förhoppningsvis ännu bättre version 2.0 inom en ganska snäv tidsram så man inte hinner bli fullständigt inaktuell. Tänk om man inte har fler låtar inom sig. Eller fler historier. Vilken mardröm alltså.
Donna Tartt väntade tio år innan The Little Friend släpptes efter den hyllade The Secret Story
På fredag åker min mamma och minsta lillasyster till Kanada och därefter New York och just nu arbetar jag febrilt med en önskelista. Från Forever 21 tänkte jag mig något i den här stilen:
Okej, kanske inte exakt dessa klänningar men ungefär. Mia: tänk svart, spets, strech och absolut inte tubtop eller liknande klänningar man inte kan få in en bh under. Hellre svarta hårgrejer med clips än diadem för då slipper jag diademhuvudvärk.
Om ni är sugna på en riktig skrattfest så ska ni gå in på Linda Rosings blogg och läsa kommentarerna till det inlägg där hon ber sina läsare komma med namnförslag på hennes ännu ofödda barn. Vilken härlig utflykt i redneckland, alltså. Det är mycket Vilja, Tindrah, Nowalie, Star, Angel, Cassandra, Flinga (!), Destiny, Neo och Liam. De namnen Linda slutligen valde ut är Tiger och Lycka. Såklart. För det är viktigt att barnet heter något som man egentligen inte kan heta. Så det blir ett unikt barn. För ni vet väl att det är namn byggda på dålig smak som brukar ge alla småbarn en värdefull skjuts i riktning mot ett lyckat liv – inte uppfostran. Om nu någon tvivlade.
