De senaste veckorna har jag försökt sätta fingret på Måns Zelmerlöws programledarstil i ”Allsång på Skansen”. Jag har haft det på tungan, men inte kunnat formulerat det.
I tisdags kom jag på det.
Föreställ er att ni har en ny pojkvän, en riktigt trevlig och väluppfostrad sådan. Han har antagligen gått på Handels, gillar att gå på bankvimmel om kvällarna och är förtjust alla hundraser.
Nu ska denna nya pojkvän följa med till föräldrahemmet där också ens pappa råkar fylla jämt.
Hela släkten är på plats under ett ”öppet hus” under eftermiddagen. Ni kliver in över tröskeln och möts av ballonger och varsitt glas skumpa.
Sedan ska du presentera den nya pojkvännen för föräldrarna, faster, gamla mormor, några kusiner och gammelmoster Maggan.
Han är säker på sin charm och ler från öra till öra medan han cirkulerar runt grupperna av gäster. Fasta handslag, någon charmig kommentar, ett kort och städat skämt som får den äldre generationen att skratta högt.
Alla nickar gillande åt ditt håll och blinkar. ”Bra val”, viskar ens mamma.
Hela festen avgudar den nya pojkvännen, alla utom ens lillkusin som är 16 och sitter i ett hörn och mixtrar med sin iPhone. Han tycker att den nya pokvännen är tillgjord och ocool.