Malin Collin

La Dolce Vita vs Hell i Stockholm

Inlägg av Malin Collin, reporter

Det där med paparazzifoton på skoj

av Malin Collin, reporter

När man är i en spansk by i några veckor och man inte har något speciellt att göra kan man alltid leka att ens extrasyster är en paparazzifotograf och de tre systrarna Collin är skitkända trollkonstnärer/mjukvaruentreprenörer/folkdansare från Sverige som verkligen VÄGAR få sitt foto taget för hundrade gången samma kväll.

paparazzi.jpg

Anledningen till varför människor drabbas av ålderskriser

av Malin Collin, reporter

Jag har tänkt en del på det där med trettioårskris och vad som egentligen är kärnan till hela känslan. Det är ju att man inte längre har råd att vara oseriös. En 21-åring är så att säga väldigt förmögen när det gäller oseriösvalutan. För varje år förlorar man en del av pengarna, några av aktierna går åt skogen och de där optionerna man fick i tonårspresent visar sig vara värdelösa när man når 26-27. När man sedan fyller 31 drabbas hela oseriösmarknaden av en börskrasch värre än den oktober -08. Allt går förlorat.

En 31-åring som slarvar runt uppfattas av samhället/potentiella arbetsgivare/bekanta som oförbätterlig. En 21-åring som gör samma saker är lite charmig och alla vet ju att ”man gör sånt när man är ung” och att personen i fråga kommer att mogna.

Men jag vill ju fortfarande ha råd att vara oseriös ibland. Därav trettioårskrisen.

Om att inte orka gå på Popaganda fastän allt talar emot det

av Malin Collin, reporter

Idag börjar Popaganda. Festivalområdet ligger ungefär tre minuter från mitt hus. Alla jag någonsin har känt ska dit. Och alla personer vars bloggar jag läser likaså. Man skulle kunna säga att hela klustret av vänner, vänners vänner och vänners vänners vänner kommer att vara där. Själv ska jag vara hemma. Jag bara orkar inte. Är oerhört opepp på att stå, stå och stå, dricka festivalöl och trängas med fjortisar. Men samtidigt är det ju fantastiskt att lyssna på favoritmusik tillsammans med sin bekantskapskrets och liksom hylla sommarens sista skälvande andetag.

Tror att jag ska plöja mig igenom koloniområdet vid Eriksdalsbadet efter middagen och tjuvkika mellan några lövträd på MGMT. Sjunga med lite tyst till Time to Pretend. Förra sommarens anthem.

Svininfluensan och den farliga desinformationen

av Malin Collin, reporter

Jag läste det här inlägget om svininfluensan och inser att jag går ännu ett varv runt den här sjukdomen då jag redan tjatat om den förut. I min familj jobbar två av fem i primär -och akutvård. Man antar att folk som sitter på vårdcentraler och akutmottagningar i landet borde veta bäst när det gäller information om just svininfluensan då det är till dem de sjuka kommer först. Jag har frågat båda och de uttrycker sig ungefär som exemplen i det blogginlägget jag länkade till: ”Svininfluensan är ju inte värre än en vanlig influensa och varje år dör ungefär 200 personer i den. Det är medierna som har blåst upp det och yadayada”. Däremot ansåg min akutmottagningsfamiljemedlem att det är en bra idé att använda alkogel på händerna för ”det hjälper kanske lite, lite”. Sedan frågade jag vårdcentralsfamiljemedlemmen rakt ut: ”Har ni fått tydliga förhållningsregler från exempelvis smittskyddsinstitutet eller annan nationell verksamhet? Alltså: har folk som jobbar med sjuka inom landstinget blivit ordentligt informerade så att ni vet att ni sanningsenligt kan svara oroliga människor som undrar?” Svaret var: nej. Tydligen så finns det inte något PM eller övergripande utskick som de som varje dag möter sjuka och/eller oroliga människor kan åberopa som ”sanningen” eller åtminstone den officiella ståndpunkten.

Är inte det oerhört konstigt? Det är ju oändliga mängder folk som ringer sjukvårdsupplysningen för att fråga om de behöver vaccinera sina barn, vaccinera sig själva då de är gravida och så vidare. De vänner jag har som gjort detsamma har fått olika svar beroende på vilken person de har fått på tråden. Och det är inte okej.

Kan smittskyddsinstitutet skriva ihop en vettig guide med tydliga och enhälliga svar till alla anställda inom landstinget? För det är inte svininfluensan i sig som gör folk panikslagna – det är när INGEN verkar veta EXAKT vad som gäller och INGEN kan ge enhälliga svar på samma frågor.

Desinformation kan vara farligt i längden.

Massmördare på elektronikaffär

av Malin Collin, reporter

Ni vet hur säljare på stora kedjor som Onoff, mobilaffärer och Siba brukar gå klädda; kortärmad skjorta, färgglad slips, praktiska jeans. För någon dag sedan besökte jag ett sådant ställe på Södermalm och möttes av en kille som i civila kläder antagligen var någon typ av aspirerande hipster. Med andra ord bar han ett par stålbågade glasögon. Kombinationen av dessa glasögon och kedjans klädstil gjorde att han i bästa fall såg ut som en massmördare; ni vet en sådan som Criminal Minds-teamet ringar in – den där som tvingar sina offer att äta upp tidigare offers fingrar, en sådan massmördare som bjuder skallgångskedjan på en gryta gjord på köttet från den försvunna kvinnan alla letar efter.

Jag köpte inget.

jared.jpg

Farligt med för mycket film

av Malin Collin, reporter

Det här med Lovefilms stora filmpaket är lite farligt. Man har liksom mängder av filmer och tv-serier i brevlådan hela tiden vilket innebär att man inte gör något annat än att äta, titta på tv och titta på tv igen under all sin lediga tid. Men jag klagar inte. Jo lite, på min killes emellanåt tvivelaktiga filmsmak. Clintan-filmer är bara so not me. Nu: sci-fi-session i soffan. *älska rymden*

Ett potpurri av sjukligt feta turister

av Malin Collin, reporter

Var av en händelse på Drottninggatan idag. Det är min hatgata. Ful, trång och hysterisk. Det enda jag gick runt och hoppades på var att få syn på en person som jag bara har hört talas om. Mina systrar beskriver honom som: ”han som har samma klädstil som Usama Bin Ladin”. Denna karl brukar tydligen stå på Drottninggatan med en skylt där det står: ”Löshår – äkta hår” och en pil ner mot en tvärgata. Jag har velat se honom i ett halvår men aldrig fått en skymt. Börjar tro att han är en myt. Någon slags Drottninggatsskröna.

Sedan plöjde jag mig igenom Gamla stan som var ett potpurri av sjukligt feta turister: amerikaner, britter, tyskar, några med östskånsk dialekt. En man i 130-kilosklassen bar en t-shirt med en text som löd: ”Riktiga män väger över 90 kilo”. Det var något nytt för mig. Undrar varför det var just 90 kilo som var gränsen? 100 pannor jämt hade låtit bättre.

Stockholm har så många lager. Det är så sällan jag ger mig in i det lager som består av kameror, busslaster, japanska turistgrupper, kartor och souveniraffärer. En helt annan värld.

En trettioettårig fjortonåring lär sig av bloggdrottningen

av Malin Collin, reporter

Sedan jag kom hem från Spanien och liksom lämnade sol och strand bakom mig för det här året så har mitt ansikte dött en smula. Man skulle kunna sammafatta det som att jag ser ut som en fjortonåring med svåra acneproblem i fejjan. Fast som en trettioettårig fjortonåring då. Jag hatar att ha ett par fula gigantiska finnar i ansiktet. Och fulare än att ha finnar är väl att sminka över ett gäng icke-subtila sådana – det är liksom inte förrän då man VERKLIGEN ser ut som en åttondeklassare (intorkad underlagskräm, smuligt puder i annan nyans). Därför gör jag som Blondinbella mässar om: våga gå ut osminkad trots att du har finnar.

Sida 90 av 392