Under de senaste åren har jag fått något av en deckaröverdos. Det släpps så många oerhört banala och rent ut sagt kassa böcker inom denna genre så hälften vore nog. Jag vet inte hur många gånger jag har pinat mig igenom böcker som är uppbyggda efter första lektionens tips på kriminalskrivarkursen och tänkt ”aldrig igen”. Men så sitter man där och det är sommar och av någon anledning blir man mer mordsugen just när solen gassar och så fastnar man i det där deckarträsket ännu en gång.

Nu har jag dock råkat trilla över Dennis Lehane och mitt deckarproblem är löst. För nog har jag hört talas om Dennis Lehane. Jag har till och med sett filmen Gone, Baby, Gone. Men jag har inte förrän för 14 dagar sedan läst en enda bok av denne författare. Nu har jag läst tre. Och jag älskar dem alla.

Här har vi en författare med lätt penna, morbida detaljer, härlig nittiotalshumor, detaljrika petitesser och filmiska miljöbeskrivningar. Alltså: en deckarförfattare som verkligen kan skriva! Och så utspelar det sig i Boston – långt borta från Ally McBeals Starbucksmuggar och så fort jag lägger ner boken börjar jag springa runt med gatuvy-funktionen på Google Maps för att se hur områdena som beskrivs ser ut.

Om ni ska läsa en enda deckare i sommar, lova mig att det blir Dennis Lehane. Och börja med de fem böckerna om detektivparet (med bra musiksmak) Kenzie-Gennaro. I denna ordningen ska ni beställa böckerna (39 kronor styck på adlibris.se och med möjlighet till gratisfrakt om du har tålamod att vänta på böckerna ett par dagar extra):

• En drink före kriget
• Mörker, ta min hand
• Ingenting är heligt
• Gone, baby, gone
• Svart nåd

Ur vulkanens mun av Helena von Zweigbergk blev en av mina semesterböcker (ja, jag läser oerhört snabbt). Egentligen borde jag inte ha gillat den eftersom den innehöll flera av de beståndsdelar jag ogillar när det kommer till böcker: dravliga relationsproblem, ”skriva på näsan”-språk (jag älskar lite isbergsteknik och känslor dolda bakom meningar och den där biten) och medelklass/medelåldersångest. Konstigt nog tyckte jag istället att boken var urbra. Jag plöjde den på något timme. Så här lyder baksidetexten:

”Anna och Mats åker på en veckas semester till Sicilien i närheten av vulkanen Etna tillsammans med sina två barn, Molly, sju år, och Sebbe, elva. Våren har varit tung och veckan på Sicilien, som de egentligen inte har råd med, är ett försök att bryta en ond cirkel. Barnen är förväntansfulla och ser fram emot att få blicka ner i en riktig vulkan.

Ändå håller på att förgifta varandra och barnen med surhet och bitterhet. Mats tystnar och Anna förlorar sig i fantasier om Den Andre. De driver varandra till en gräns där de håller på att tappa kontrollen. Ett spänningstillstånd som börjar bli farligt…
Resan skulle bli en början till förändring. Men kan de mötas igen? Och vill de det?

Helena von Zweigbergks nya bok Ur vulkanens mun är ett laddat relationsdrama om konflikter, svek, drömmar och kärlek som fullkomligen tar andan ur läsaren.”

Ett varningens tecken till de som inte känner för en rejäl dos ångest då givetvis – för den känslan är oundviklig när man läser den här boken.

Igår satt jag på perrongen och väntade på en tunnelbana. Bredvid mig satt en tjej och läste en ovanligt tjock bok. Jag smygkikade och insåg mycket snabbt att det var den sista boken i Twilight-serien hon läste. Inte nog med det – hon läste de sista två sidorna.

Säga vad man vill om Twilight-serien – de är taffligt skrivna, vissa karaktärer är urplatta, dialogerna känns emellanåt mycket krystade och stereotypiseringen av tjej/kille är värd att ifrågasättas. Men Twilight är som heroin. Jag föreställer mig att en heroinist inte bryr sig riktigt när de förlorar jobbet, blir vräkta eller finner sig själva på en toalett på Centralen så länge de får sina silar. På samma sätt bortser man fullständigt från Twilights baksidor när man läser dessa böcker. Man slukar inte böckerna – de slukar en själv. Trots att man har fyllt 30.

Det jag vill säga är att de böcker som jag läser och tycker mycket om kan jag inte avsluta på en perrong. Inte heller på en buss eller tunnelbana. Nej, inte heller i sängen på kvällen när jag är halvtrött. Jag sparar alltid de sista fem-tio sidorna för att högtidligt sätta mig i soffan och läsa dem när jag har fullt fokus och inga störningsmoment omkring mig. Det är det minsta jag kan ge dem. En avslutande hyllning och ett tack för en fin litteraturrelation.

Jag hade med andra ord aldrig kunnat sitta på Slussens perrong och läsa de sista två sidorna i Breaking Dawn.