Var det bara jag som reagerade på den oerhört fjantiga och långsamma ”dansen” doagänget bakom Jennifer Hudson under minnesceremonin för Michael Jackson körde? Den såg ut att vara tagen direkt från Napoleon Dynamite’s Happy Hands Club. Jämför själv genom att dra fram till 1.30 minuter i första videon och titta sedan på den andra.

Jag älskar folk som använder uråldriga ord utan ironi. Min morfar säger exempelvis ”korgboll” om basket utan glimten i ögat. Så extraordinärt kul. Men så är han snart 91.

Dagens skratt går till Fotbollsfruns variant på MILF i en Stolthet och Fördom-kontext: HFILF (historisk figur I’d like to fuck). Självklart är det Mr. Darcy hon pratar om. Då kom jag att tänka på situationen som skulle uppstå om jag och Colin Firth (som spelar Mr. Darcy) skulle gifta oss. I jämställdhetens tecken skulle vi välja mitt efternamn (eftersom jag hade varit tvungen att bryta upp från Sverige, flytta till London och dricka Pimm’s med näsan-i-vädret-människor ”för hans karriärs skull”). Då hade han fått heta Colin Collin. 

Mr. Colin Collin

Igår kväll tittade jag på True blood avsnitt två, säsong två. Det var i det här avsnittet serien tog sig. Säsongsstarten var ganska medioker, måste jag säga men avsnitt två satte igång den ena händelsen efter den andra. Det som jag kanske tyckte allra bäst om var dialogen. Den kändes kvick nästan hela vägen i mål. Emellanåt fick jag riktiga Buffy the Vampire-känslor (det finns få serier med bättre citat), var tvungen att pausa datorn och skriva ner de bästa meningarna:

Jason Stackhouse är på läger med vampyrhatarsekten och gör ett rollspel som slutar med att han knäcker en amerikansk flagga och håller upp den som en ”stake” (vad heter det på svenska?) varpå hans avundsjuka rumskompis säger:

”What was the deal with you snapping the American flag like you some kind of Muslim Buffy with a dick?”

Eller när poliskommissarien Andy Bellefleur sitter i baren och förklarar att han inte gärna dansar eftersom någon donna i Shreveport hade sagt till honom att han såg ut ”…like an epileptic on meth…”.

Jag hörde just ett studentflak köra förbi med Beyoncés hemska låt Ladies (Put a ring on it) på högsta volym. Då började jag gapskratta eftersom jag kom att tänka på den där videon som Perez Hilton spelade in för några månader sedan när han dansar till typ hela den låten i sitt vardagsrum med sin hund som publik. Den är helt sjuk. Jag har säkert sett den trettio gånger men ändå blir jag på lika gott humör varje gång.

Den här rubriken tillsammans med bilden kan vara det roligaste jag har sett idag. Jag ser framför mig hur någon redigerare har letat upp en bild med katter vars ögon säger ”skjut mig INTE” och sedan bara slängt ut den här kallsinniga och ondskefulla rubriken. Jorbruksministern framställs i bästa fall som Cruella De Vil.

Imorgon invaderar min släkt Stockholm för att på fredag fira att min minsta lillasyster tar examen. Mormor och Morfar ska även göra en avstickare i form av en liten lyxkryss på gigantisk båt full med rika amerikaner. Jag frågade var kryssningen gick. ”Till Leningrad”, sa de i kör. Och helt plötsligt uppgraderades den där lyxkryssaren till en tidsmaskin också.

När vi kom till Rom berättade kvinnan som ägde hotellet att det även pågick ett G8-möte (och något som jag och Niklas uppfattade som ”arméns tatueringsmässa” (?)). Detta innebar att staden kryllade av poliser. Det var lokalpoliser, militärpoliser med röda revärer på byxorna och stora maskingevär och det var stidsvagnsliknande fordon som körde omkring.

Vid ett par tillfällen fick jag förmånen att skymta italienska civilspanare. De uppfyllde alla mina fördomar med råge och lite därtill. I en polisbil såg jag två äldre herrar klädda som de skulle på ett bättre bröllop med mörka kostymer, stärkta vita skjortor, mörka slipsar och stora Armani-solglasögon. Hade jag vågat skulle jag ha knäppt ett foto. Några timmar senare såg jag en karl som blev skjutsad runt Piazza Navona av en vanlig poliskonstapel. Karln i förarsätet bar ljus sommarkostym, vit skjorta och en bjärt turkosfärgad slips. Håret på hans överkammade flint vajade i vinden och i munnen satt en gigantisk cigarr. Jag var hänförd av den filmiska stämningen.

Om man hade varit en kvinna i fyrtioårsåldern som gillar polis/brandmän-killtypen så hade man blivit helt tokig av de stiliga militärpoliserna som i skottsäkra västar, grova kängor, baskern på sniskan och perfekt utmejslade ansiktsdrag som tog en kaffe på stående fot med ett öga på Giro D’Italia.

Själv är jag kanske inte så mycket för polistypen (trots det jag just har skrivit) men om ni vill läsa en historia om hur jag och min syrra hamnade på dejt med spanska poliser tycker jag att ni ska läsa det här blogginlägget.