Jag är inte så förtjust i att komma med pekpinnar och ha åsikter om hur folk väljer att leva sina liv. Ibland smickrar jag mig själv genom att kalla mig ”liberal” och till och med ”tolerant” och trots att jag vet att det sistnämnda är en stor lögn så känner jag mig lite kontinental och open minded när jag tänker på det.

Men idag har har fått nog. Jag har några grannar på bottenvåningen här i huset. De bor precis mittemot hissen och där brukar jag stå varje gång jag kommer hem med tunga matkassar. Det vill säga varje dag. Och ungefär varje dag ägnar sig dessa grannar åt att röka hasch. Och det får de ju gärna göra – det är knappast min sak att ha åsikter om. Problemet är dock att ytterdörrarna i såhär gamla hus inte är särskilt isolerade. Det finns ett gammalt brevinkast och ett litet glapp mellan vägg och dörr. Och här kan jag säga att haschröken passar på att titta ut.

Under tiden jag stod och väntade på hissen idag hann jag bli hög som ett hus enbart på passiv haschrökning. Istället för att bara ha svår spänningshuvudvärk känner jag mig numera lite fnissig och obekymrad. ”Gratis är gott”, kanske många av er tänker men själv känner jag mig irriterad här i mitt haschrus. Jag ska på spinning om ett litet tag och ni vet ju själva hur illa Cannabis och Friskis & Svettis rimmar.

Igår fnissade jag åt Ebba von Sydows blogginlägg där hon misstog Disneystjärnan Zac Efron för Fru Tom Cruise – Katie Holmes. Och jag förstår precis vad hon menar – herregud de där två har ju exakt samma klädstil och frisyr. När man lägger till solglasögonen blir de ju inget annat än tvillingar. Jag vet inte vem som tycker att det är tristast – småbarnsmamman som ser ut som en snygg tjugoårig kille eller tvärtom.

Ni vet väldigt vuxna människor som har insett att det finns något för alla på internet, de gillar att skicka kedjemejl med knasiga foton och crazy test. Jag får emellanåt sådana av min mamma och idag fick jag även ett likande mejl från mina kanadensiska släktingar (även de runt pensionsåldern). Eller förresten, min mamma är ju inte i pensionsåldern – bara så det inte blir några missförstånd och eventuella sura miner när hon läser här. Men åter till sak: den här länken jag fick från andra sidan Atlanten roar båda hemmafruar med trädgårdsintresse och mig. Har suttit i kanske en kvart och designat och fixat.

Så här gör ni: Klicka på länken och då kommer ni till en helt svart sida. Sedan klickar ni en gång med musen var som helst på sidan och då ska ni se vad som kommer fram. Testa även att hålla inne musen och dra så ska ni få se på en färgglad överraskning.

Jag känner mig så kär i min kille när jag sitter här och spanar in mysiga små undangömda italienska restauranger i fina Rom-stadsdelen Trastevere och påminns om härliga promenader vi gjorde där för nästan snart ett år sedan. Snart ska vi tillbaka.

Vi kommer fredag kväll och då hoppas jag på mysig middag med goda viner på någon väldigt trevlig restaurang – antipasto (kronärtskocka), primi piatti (pasta för min del), segundi piatti (en Saltimbocca alla Romana) och efterrätt (Tiramisú). En limoncello till kaffet på det låter som fin avslutning. Lördag morgon äter vi italiensk frukost på det fyrstjärniga hotellets terrass innan vi promenerar runt och tittar på de mysiga små stadsdelar vi inte hann med sist.

Sedan tar vi oss nog en långlunch i solen som vi avslutar med en gelato i någon av de där underbara glassbarerna med hundratals sorters hemlagad glass. Vi kanske sätter oss vid Tibern och kikar ner på vattnet. På söndagen ska jag kika på Porta Portese-marknaden i Trastevere (när vi inte står vid hotellet och ser cyklisterna i Giro d’Italia susa förbi i folkfesten). Måndag förmiddag kommer jag att hänga på Campo de’ fiore för att köpa på mig parmesanost som har lagrats i så många månader som möjligt. Jag ska även finna prisvärd tryffelolja.

Sedan avslutar vi resan med att stanna till på ett gigantiskt köpcentrum som ligger precis vid flygplatsen där det finns en mataffär ungefär lika stor som tre Ica Maxi tillsammans och alldeles fullspäckad av billig men bra pasta och annat viktigt man vill ta med sig hem.

För övrigt: även om jag inte är särskilt engagerad i miljön (tänkte ett tag dock på att bli miljöterrorist och kasta sten på de fönster vars ljus inte var släckta bara för att skapa lite action en tråkig lördagkväll) så bara HATAR jag människor som känner sig coola för att de INTE släcker. Som att de gör en egen häftig manifestation genom att vara så crazy så att de med flit tänder alla lampor i huset och småputtrar förnöjt över sitt tuffa tilltag. Skaffa er ett liv, suckers!

Men alltså – det här Earth Hour. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det men för typ tio minuter sedan hoppade min kille ur soffan och bara: ”fan, vi måste ju släcka!” och skuttade runt lägenheten och skapade ett kompakt mörker. Förutom den enorma TV:n då såklart som står på. Jag hade fått för mig att hela Stockholm skulle släckas ner – att när man tittade ut genom fönstret skulle få se en stad i mörker. Liksom spöklikt. En äkta manifestation – en sådan som går under skinnet på en. Men nej. De flesta verkar ha mysbelysning på. Framför allt de som har lägenheterna inredda i sen åttiotalsstil – ni vet pastell och ormbunkar. Sedan ser man en del renoverade lägenheter som är becksvarta – förutom 47-tumsTV:n. Som vi då. Resten är väl inte hemma helt enkelt. Inga rysningar direkt. En flopp.

Den här dagen frångick jag mina vanliga aktiviteter (exempelvis fika, slötitta i butiker på Söder och fika igen). Jag blev efter väckning inslängd i bilen som vi har denna helg och ivägkörd till Harley Davidson-butiken i Segeltorp (och fråga mig inte var det ligger – någonstans vid en motorväg). Min kille skulle nämligen köpa en plånbok efter 16 år med samma. Denna föll sönder för någon vecka sedan och var från Harley Davidson (!) så nu skulle han köpa en likadan.

Jag roade mig med att sitta på motorcyklar som matchade min handväska och fundera över småbarnsåren då jag åkte sjukt mycket motorcykel – först fram på bensintanken och sedan där bak när jag nådde ner med fötterna. Det var min tuffa styvmorbror som körde runt mig med ett aldrig sinande tålamod och min dröm i sexårsåldern var att ta MC-kort och ha långa flätor under hjälmen som liksom skulle bölja i fartvinden när jag drog fram på Autobahn med mitt motorcykelgäng. Sedan råkade jag bo i samma by (400 invånare) som Hell Angels under tonårstiden mitt under det brinnande MC-krig som då pågick med Bandidos i grannbyn så när jag var sexton kunde jag skilja på sprängning av handgranter och pansarskott. Och någonstans där tappade jag MC-intresset.

Fredag kväll kommer närmare och närmare. Igår frågade jag el pojkvän vad han skulle göra och möttes av svaret ”inget”. Inget i vårt hushåll betyder dyrt rödvin, god mat och amerikanska tv-serier. Men nu ringer han och säger att han ska på bio. Och jag orkar inte direkt göra något. Båda mina systrar som annars är de som man kan hänga med utan att prata (dvs: slippa vara social-vänner) drog till Madrid igår och messar om ”trerätters vinlunch i 25 grader och sol”, ”drinkar på indiehak till tonerna av MGMT” och ”parkhäng i Retiro i eftermiddag i sommarvärmen” så dem kan man ju inte hänga med. Tror jag viger kvällen åt musiklyssnande. Det har kommit en massa nytt som jag måste lyssna in mig på. Ett glas vitt på det och vi snackar okej kväll.

Idag gick jag på yoga för första gången i mitt liv. Det gick mest ut på en massa tänjande och någon slags hang-up på andning. Men till slut – under avslappningen – lyckades till och med jag slappna av lite grann och blev då helt tagen på sängen/yogamattan när instruktören slog ihop handflatorna och sa: ”Namaste”. Herregud, skrämma slag på en stackars nybörjarelev på det sättet! Jag trodde för en sekund – där i avslappningens dimma – att det var tidigt sjuttiotal och jag jobbade på Dharma Initative och satt och kollade på Orchids orientationsfilm. Skräcken, människor! Skräcken!

Jag kom att tänka på en sjuk sak: stringtrosan. Vem har på sig denna kvarleva från den smaklösa delen av nittiotalet? När stringtrosan kom visste jag på allvar inte vilket håll den skulle sitta på. Jag köpte på mig några (ni vet, så man kan göra en empirisk undersökning). Jag kom då fram till att de dyra stringtrosorna gick att bära om man bara ville ha på sig något tämligen obekvämt medan de lite billigare varianterna från typ H&M var helt oanvändbara. Sammanfattningsvis kan man säga att om man gillar att ha en tråd uppkörd i röven hela dagen så är det stringtrosa man ska satsa på. Det sjuka med stringtrosan är ju att den inte ens är snygg. Och verkligen inte sexig. Åh, nu kom jag på de där tjejerna (låt oss kalla dem nittotalets bottenskrap) som hade höga stringtrosor, lågt skurna jeans och ganska kort top som gjorde att hela stringtrosan syntes när de satt ner. Fy fan. Skabbighet i sin värsta form. Men visst – om folk nu fortfarande tycker att det är hett och hygieniskt att ha en tygremsa mellan skinkorna så får de väl ha det. Men det betyder inte att jag fattar det.