Jag som är en extremt opysslig person har i ett par år (snabba ryck här liksom) funderat på att tillverka min egen adventsljusstake med blockljus. När första advent kommer har jag såklart aldrig kommit till skott – men i år funderar jag på att få det att hända. På söndag ordnar min syster en juleftermiddag hemma hos sig med lite kompisar där det ska bakas, pysslas och drickas glögg. Man kanske ska köpa upp sig på fyra blockljus och något snöre tills dess. Jag tänker något i den här stilen. Eller såhär. Eller som denna.

Jag och min kille håller på att se om The Talented Mr. Ripley eftersom det var flera år sedan någon av oss såg den sist. Jag minns att jag blev ganska förälskad i Jude Law efter den och att jag ogillade Matt Damon i flera år på grund av hans karaktär. Det vi började diskutera var dock det där med att dra till en by någonstans vid Medelhavet någon gång och bo där några månader, jag kanske ända upp till ett år. Ni vet, handla på marknaden, slappa, käka skaldjur, åka ut med båten och dyka i Medelhavet (eller jag dyker inte om jag inte måste imponera på en kille, men klättra i havet från båtens stege) och bara njuta av lite slow life. Vi skulle ju alltid kunna dra till vår spanska by. Den uppfyller ju alla kriterier om sömnig håla, Medelhav och spännande natur (Ebrodeltat, höga berg och, tja that’s it). Då krävs det visserligen att vi båda har jobb som går att ta med sig – egna uppdrag och frilans med andra ord. Men det känns på något sätt avslappnande att bara tänka tanken att det i framtiden skulle kunna vara möjligt att göra en sådan grej. Särskilt när det faller snöblandat regn och blåser halv storm utanför fönstret. Och Italien eller Frankrike skulle också gå bra.



The Talanted Mr. Ripley spelades bland annat in i den pittoreska lilla staden Positano på Amalfikusten i Italien

Jag gjorde en ofräsch grej precis: plockade upp halva diskmaskinen – satte tallrikar på plats, skålar och you name it och upptäckte då att diskmaskinen inte var körd. Nu är jag osäker på hur mycket jag egentligen hann plocka upp. Tallrikarna jag satte tillbaka var inte så fräscha precis.

Det finns ju många anledningar till att aldrig börja knarka. Den kanske största anledningen (förutom att man pajar alla sina relationer, går i personlig konkurs och dör i förtid) är att man riskerar att se ut såhär. Så till er ungdomar där ute – tänk efter en extra gång innan ni provar något pulver som ser suspekt ut.

Amy Winehouse ser fräsch ut

Eh. Den här artikeln var ju lite jobbig att läsa när man är trettio år och inte över huvud taget funderar på att skaffa några barn ännu. Jag tycker att 35 låter som en bra ålder att skaffa barn. Eller kanske 38. 40 är inte heller en dålig ålder för den typen av aktiviteter. Men just nu känner jag mig ungefär lika mogen som en femtonåring och en tonårsgraviditet är ju inget man brukar uppmuntra.

Den här lägenheten är jag lite sugen på just nu. Egentligen har jag aldrig varit så förtjust i just vindsvåningar men den här ligger så bra – bara ett par kvarter (älskar de här kvarteren) från vår lägenhet och verkar så rymlig och stor. Däremot skrämmer den där trappan mig något. Tänk om man har hala strumpor och har druckit ett par glas vin. Halllå, ofrivilligt självmord. Tyvärr saknas den där lilla detaljen som heter tio och en halv miljoner spänn. Synd. Annars hade jag köpt den.

Det här är den bästa parmesanost jag någonsin har provat. Tyvärr brukar den inte finnas i lager på mataffärerna men ibland tar de in ett parti som de dessutom säljer till ett ganska fördelaktigt pris. Just nu är det en sådan vecka på Ica. Matrics ekologiska parmesan, lagrad i ungefär 30 månader – den bästa i världen. (Min dröm är att folket på Matric ska läsa detta och sedan skicka en ost på posten till mig eftersom det är så svårt att få tag i den – brukar på allvar leta igenom en fyra, fem mataffärer per vecka i hopp om att hitta en bit).

Så här såg jag ut 1984. Då var jag sex år gammal och fick sitta och väva på en ett foto på lekis. Här om någonstans framträder mina kinesögon som jag alltid får när jag ler (utan smink). Jag ser ungefär exakt likadan ut nu förutom att min näsa är längre och jag har en fulltalig tandrad. Jämför själva här och här.

Idag har jag på mig jeans. Det var nog ungefär ett år sedan sist. Jämfört med leggings så är jeans ju outhärdligt obekvämt men det gick faktiskt ganska bra ända tills det var dags för lunch. Nu lider jag av svår smärta när jag sitter ner. Imorgon lär jag återvända till mina sköna pyjamastajts.

Nu när kylan har invaderat stan så poppar artiklar om hur man ska undvika influensan och vinterkräksjukan upp som små svampar i skogen. Jag kan i pricip inte läsa de där råden och tipsen som nämns. Jag är ganska så bacillrädd som det är och de där tipsen får mig att känna att det bästa vore att helt enkelt isolera mig hela vintern – inte släppa in någon i lägenheten, enbart kommunicera via mail och msn och aldrig vistas på offentliga platser. Detta är dock en aning svårt att genomföra. Det värsta jag vet i bacillsammanhang är att åka tunnelbana. Särskilt när det är rusning och man måste stå upp och hålla sig i något handtag. Om jag inte har vantar med mig så ryser jag i hela kroppen av att sätta min hand på de där pinnarna som några hundra tusen människor med gud vet vilka åkommor har tallat på. Det första jag gör när jag har varit utanför lägenheten är att springa in i badrummet och paniktvätta händerna i ungefär kokande vatten. Vinterkräksjukan är dock min mardröm (efter egen erfarenhet), men det är ju en luftburen smitta så man är ju aldrig säker. Särskilt inte på en buss vid femtiden på eftermiddagen. Anledningen till varför jag är bacillrädd är ju egentligen inte en rädsla för att bli sjuk utan snarare en äcklad insikt om att mina händer har vidrört ställen där andra möjligtvis otvättade händer också har rört. Då känns det som att jag har badat i ett avlopp – alltså svåra äckelkänslor i hela kroppen och det enda jag vill är att tvätta mig. Kanske dags för KBT?