Man måste ändå ge mig viss kredd för att jag efter en vecka av hårt nattarbete (och ett ansikte som ser ut exakt så här), väljer att dirigera taxin till Strand i stället för hem klockan tio i två på natten, för att möta upp en brokig samling vänner. 

Min syrra Anna var där och rosévinade med sitt Barcelona-posse. Käraste Zandra råkade sitta där med en öl och Café-Victor, samt redigerar-Fredrik.

När jag trillade ur nån taxi med ett halvt dygns gammalt smink, satt de där allihop som en dysfuktionell familj i en soffgruppp i en fantastisk välkomstkommitté. 

Jag komprimerade en utekväll: 

– Pratade Pulizerprisvinnare med Victor (vi har en nattlig bokcirkel från och med nu).

– Vajade med med arm i luft och sjöng någon allsång till MGMT:s ”Time to pretend”. 

– Sammanfattade vad som hänt de senaste timmarna på redaktionen med Zandra. 

– Skvallrade med min syrra Anna. 

– Svepte två öl. 

– Sjöng Ulf Lundell utanför efter stängning.

– Tog en taxi hem. 

I dag klockan tre ska jag göra radiodebut.

I Cissis program på Radio1 kommer jag att dissekera Eric Saade och hela Eurovision är det tänkt. 

Sitta lite skön och avslappnad där i etern och snacka i oneliners, ni vet.

Eller nej. 

Kommer väl att stamma fram någon patetisk pekoral på nån ful skånska och känna självhatet slå in som en flodvåg och springa gråtande ur studion. 

Tänker att det kan vara karaktärsdanande?

Nu googlar jag detta:

*hilfe*

Ni stockholmare som vill höra mig begå social harakiri kan ställa in frekvensen på 101, 9 klockan 15-16. Resten kan höra det på nätet sedan här.

En öppen fråga, förresten:

Vad är det med 30+-män och Sade?

Hela Stockholm var tömt på män mellan 30 och 59 i går kväll för alla satt i Globen och hypnotiserades av ”The sweetest taboo”. 

Jag förstår inte grejen med att lyssna på ”soft” bakgrundsmusik på sådant allvar.

För mig är det helt vanlig hissmusik.

Satt hos husläkaren klockan 12 i går och diskuterade ögondroppar mot pollenallergi när det plötsligt började vibrera i min väska. Båda mina iPhones surrade konstant i tio minuter och jag tappade tråden kring kortisonnässpray ett par gånger. 

När jag kom ut från vårdcentralen tog jag upp jobbmobilen:

6 missade samtal

2 röstmeddelanden

1 sms

Jag tog fram min privata iPhone:

Samma sak

De till synes desperata kontakförsöken kom från min chef Klas.

I panik ringde jag upp och föreställde mig scenariot att precis alla Sveriges kändisar samtidigt drabbats av en tragisk jättebussolycka som kräver att tidningen ringer in varenda reporter som finns.

I stället fick jag ett tämligen vardagligt uppdrag:

Min chef (med ganska loj stämma):  ”Skulle bara säga att du kan åka direkt till TV4 i stället för att komma in till redaktionen”.

Jag: ”Eh, okej?”

När jag några timmar senare återvände till redaktionen ställde jag min chef till svars för panikringningen.

Han:  ”Äh, jag vill ju bara gå och äta lunch och få det där ur världen”.

En reporterkollega om händelsen:

”Vår chef måste ju i alla fall ha varit en väldigt engagerad och driven reporter på sin tid”.

 Den här svintrendiga flanksteken går att köpa på Ica på hipstertäta Södermalm. Fatta mardrömmen om man kommer till en grillkväll i SoFo och har med sig en utskuren biff, så sitter alla andra där i nån hatt och grillar sommarens trendigaste styckdetalj: flanksteken. Man bara: säljer lägenheten, flyr landet, raderar sig från Facebook och investerar lägenhetspengarna i terapi?

I går satt jag och filosoferade över min och Annas New York-resa som går av stapeln om tre veckor. Jag flyger hem (med två stopp) på en måndag och börjar jobba på en tisdag.

Det där med jetlag kan ju förstöra en hel vecka.

Sedan slog det mig att hela mitt liv är en enda jetlag-upplevelse.

Är det helg kanske man somnar vid 06-tiden och i går sov jag till kvart i två.

I dag steg jag upp klockan nio. 

Att flyga hem från New York för min del är som att ta en skum taxi (tänk: ”Storholm taxi”) till Skanstull en vanlig uteserveringsnatt.

I går intervjuade jag Josh Homme, sångare i Queens of the stone age. Under dagen snappade jag upp historier om ”hur lynnig han kan vara” och att ”han kan bara resa sig mitt i en intervju om han inte gillar frågorna”. 

Fick panik.

Strax innan intervjun skulle jag ner i studion för en plåtning och blev således sminkad till oigenkänning. Kom upp på redaktionen efteråt och gick igenom centraldesken som att jag gick på gatan.

Sedan åkte jag och träffade Josh Homme. 

Han log ihjäl sig, upprepade mitt namn, berättade om hur han bråkade med vakter på Spy Bar och vi fick en ”fin kontakt”. (Nåja).

Från och med nu kommer jag alltid se ut som en prostituerad varje gång jag gör en intervju med trulig man. 

”Idol”-Ola, Casper i Arvingarna, Sean Banan – bring it on – jag har hittat nyckeln till lysande journalistik.

Det finns en grej jag fortfarande inte kan sluta skratta åt när jag börjar tänka på det.

Zandra skickade ett sms till mig häromdagen och beskrev en person som har absurt många kommentarer under sina foton på Facebook på det här sättet:

”Fy fan…. och så är det folkfest i kommentarsfältet efter varje bild. Man kan dela ut ballonger och sälja korv och lotter där”.

Alltså? 

Vrider mig av skratt för hundrafemtionde gången på två dagar.

Klockan 17.52

Nöjesbladets musikvirtuos Markus Larsson: ”Malin, du är väl en sån som lyssnar på punk?”

Jag: – (och blir svinirriterad)

Klockan 22.03

Min syster Anna och jag bestämmer att vi ska mötas upp och ta en öl. Helt utan anledning skriver hon något om Ebba Gröns ”800 grader” apropå ingenting. 

Jag anar oråd.

Klockan 23.28

Jag och Anna står med varsin öl på Kåkens terrass. Jag berättar att jag anklagades för att vara punkare tidigare under kvällen.

Klockan 23.29

”We’re only in it for the drugs” med Ebba Grön sätts på. Jag och Anna tittar på varandra. Sekunden senare sjunger vi allsång. Jag skriker något om att ”universum vill säga mig något, men jag förstår inte vad”.

Klockan 23.39

”Pretty Vacant” med Sex Pistols spelas. Jag har någon arm i luften, skriksjunger och liksom vajar av lycka.

Klockan 00.03

”Beväpna er” med Ebba Grön drar igång. Någonstans här fattar vi beslutet om att snart gå hem. Sedan sjunger vi om hur vi ”hatar hela kungahuset” osv.

Klockan 01.00

Jag ger Markus Larsson rätt.

Klockan 01.12

Paniksurfar på Sofis mode och lägger upp en strategi för hur jag ska byta stil.

Mitt jobb är nästan alltid superroligt. Men någon gång ibland tvingas man göra saker som inte känns helt hundra. 

Förra veckan skickade min chef ett mail till mig och gav mig i uppdrag att uppfylla Martin Stenmarcks högsta dröm. 

Det gick alldeles fruktansvärt åt helvete. 

Förnedringen kan ni läsa om här.