Idag är jag sjukare än igår. Det var ju också ett trevligt förkylningsförlopp. För att tänka på något annat än snor tog jag och min lika sjuka kille med hunden på en kognitiv beteendeterapi-session i Vitabergsparkens hundgård. Hunden är inte van vid att vara okopplad med andra hundar så han uppför sig som ett sjukligt blygt barn första dagen på dagis. Han hänger så att säga i kjolarna på oss och springer iväg så fort en annan hund närmar sig. Innan veckan är slut ska kommer han bli en i hundrastgårdsgänget.
Eh. Tog just en liten paus från att skriva inlägget eftersom jag råkade få en blodfontän från min näsa. Var tvungen att lägga mig för hela rummet började snurra. Härliga tider.
Jag är hundvakt den här veckan. Det är intressant på flera olika sätt. Till exempel tröttnar jag häpnadsväckande snabbt på att gulla med hund. Det är kul i typ en halvtimme och sen får hunden kolla på tv liksom. Lite som jag känner med barn också – gulligt en timme men sen vill jag liksom gå vidare med mitt liv. Det känns alltså som mycket rimligt att mina eventuella framtida barn kommer att uppfostras av kanal fem och barnkanalen. Sedan är det det där med alla hundägare man möter på rastningsrundorna – plötsligt uppför man sig som en sydeuropé och snicksnackar med varenda människa man möter. Idag träffade jag en tant som sa att hennes Golden var som ”de där feministerna” så då passade jag på att låta hennes hund sätta min lilla hund på plats. Sedan jiddrade jag lite med någon gubbe i reflexklädd elinstallations-outfit. Jag hann även med ett givande samtal med tre sexåriga flickor bakom ett staket på en skolgård som ville klappa hunden och bad mig ”luta hunden mot stängslet” så de skulle kunna nå stackarn med sina smörkolakladdiga nävar. Att rasta hund är liksom som att leva ett parallelliv i sina egna kvarter – ett liv där folk helt naturligt babblar bort en stund med varandra. Hunden Kalle i palestinasjal
Är det bara jag eller är inte Frankrikes president Nicholas Sarkozy och Heroes-flygande-politikern Nathan Petrelli lika som bär? Jag vet inte om det är själva ung, mörkhårig politiker som lurar mitt öga eller om det faktiskt stämmer. Nicholas Sarkozy Nathan Petrelli
Den tvåhundraårige Hugh Hefner har, som det skvallrats om, kickat ut två av sina tre flickvänner och nu ersatt dessa med de nittonåriga tvillingarna Karissa och Kristina Shannon. Såklart känns det både fräscht och kul eftersom Hefner själv skulle kunna ha varit flickornas anfader i ett släktträd med åtminstone sju, åtta generationer. Men nog om åldersskillnader i relationer – det sjukaste i den här historien är faktiskt hur tvillingarna ser ut. Jag menar – hur vanligt är det att man är skitsnygg på ett mugshot från polisens register men ser ut som en slampig Malibu-Barbie när man är stylad? (I det här inlägget bortser jag från den kanske annnars självklara diskussionen – ”varför finns båda tvillingsystrarnas nunor i polisens register?”)
Jag känner mig som värsta datateknikern just nu! I ett par veckor har jag trots min mycket blygsamma kunskap inom html försökt få in en liten grej på min matblogg som gör att man genom en knapptryckning kan översätta hela bloggen till vilket språk man vill och precis lyckades jag! Nu har jag en liten googleruta i högermarginalen som besökare från utlandet (för uppenbarligen har jag läsare från såväl Kenya som Polen) kan klicka på och sedan få hela sidan direktöversatt (med några mycket konstiga meningar som följd givetvis, men ändå). Dessutom har jag på egen hand lyckats lägga till html-koder så jag har kopplat matbloggen till både Bloggportalen och Bloggtoppen. Shit, vad mycket roligare det blev att blogga när man har den här typen av verktyg att använda sig av. (Hör ni det Aftonbladet?) Kolla in det här (och översätt gärna till typ engelska eller annat språk du kan och fnissa åt de ibland absurda översättningarna): http://matamig.blogspot.com
Jag är hemskt sjuk för tillfället. Nåja, inte döende direkt, men trots allt väldigt, väldigt förkyld. Så den här söndagen spenderas framför Living Lohan och Denise Richard – It’s complicated. Herregud vilken fantastisk sjukunderhållning. Jag har suktat lite efter de där serierna sedan det började snackas om dem i USA. Nej – back to Denise nu!
När jag var någonstans mellan femton och nitton så läste jag i princip aldrig några tjejtidningar. Min syrra hade däremot ett litet bibliotek av Elle som hade fina fotoreportage som jag uppskattade. Men annars höll jag mig långt ifrån skönhetstips och nya trender. Jag körde liksom mörkfärgad modfrisyr (som den här), svarta kläder med kanske en skjorta med konstigt mönster med långa slag och svanfjäderboa. Det jag istället lade mitt barnbidrag på var serietidningen Agent X9 för att läsa Modesty Blaise. Sedan sprang jag som en vettvilling på bibblan och lånade Modesty-serieböckerna och bara dog av hur cool hon var. Man kan säga att medan andra tjejer i min ålder tyckte att Victoria Silvstedt var snygg så var Modesty min idol både stilmässigt och personmässigt. Detta innebar att jag i så fall snarare önskade mig en bröstoperation för att få storlek A medan andra drömde om en D-kupa. Det var härliga tider innan jag upptäckte alla sjuka skönhetsideal, könsbegränsningar och kvinnoförtryck som trots allt tryckte sig på från alla håll och kanter så småningom. Trots det är jag dock tacksam för att jag fick en tonår där jag suktade efter att äga en egen liten Beretta, jaga puckade elaka män iklädd svarta kläder och håret i en chinjong. Det var, trots de kanske aggressiva stämningarna, ändå mer hälsosamt än att bry sig och lösnaglar, snacka skit om andra tjejer och stoppa fingrarna i halsen i hopp om att få en supermodellkropp. Modesty – my love!
Den här lördagkvällen spenderades på det mycket trevliga Back a yard – en jamaicansk restaurang på Folkungagatan. Vi var ett tjugotal personer som firade fina Paulas trettioårsdag. Paula och jag gick i samma klass i gymnasiet och flyttade därefter till Frankrike ihop där vi delade lägenhet ett år och sedan drog vi till Stockholm där vi också bodde ihop. So we go way back. Jag hade med ett mycket nostalgiskt öga plockat ut franska produkter i Paris som betyder något för oss och lagt i en inslagen skokartong. Det var fint. Och den jamicanska maten överraskade mig rejält. Fullkomligt underbart – åt en marinerad och panerad kycklingfilé med kokosmjölkskokat ris och en fantastisk sås. Dessutom var personalen jättegullig. Eftersom jag fortfarande är sjuk efter Parisresan (både jag och min kille blev jätteförkylda på planet hem) så orkade jag inte festa vidare ikväll. Men timmarna på restaurangen var good enough. Mycket mysig kväll. Jag, Niklas och födelsedagsbarnet Min syrra Anna som håller en av mina bästa vänners son i famnen Mamman till den fina sonen ovan dricker frozen mojito Paula, Joanna och jag – best friends from school – testar mitt läppglans
Jag har aldrig varit ett stort fan av Coldplay, har alltid tyckt att de har varit lite för slätstrukna och ägnat sig åt för mycket publikfrieri. De första gångerna jag hörde sommarens singel, Viva la Vida, så tyckte jag samma sak – att det liksom var billigt med stråkarna och mastigheten (ni vet som med en tjej som har för djup urringing – klart hon får dreglande fyllon efter sig på vilken bar som helst). Trots detta har jag nu framåt hösten börjat få någon slags odefinierbar känsla kring låten. Jag har nu kommit fram till att den får mig att känna som jag kände hösten 1997. Hur sjukt är det? Så fort jag hör Viva la Vida så tänker jag på mig själv och min bästis Paula som just hade flyttat till Frankrike. Jag tänker 29-gradig brittsommar, billigt vin, peruker och galna kläder, festnätter som pågick till niotiden på morgonen. Jag känner känslor som saknad av småsystrar och nittonårspojkvän, identitetsångest och känslan av att inte höra hemma någonstans – rotlösheten. Jag tänker på middagar med vitt Nicolas-vin, råstekt potatis och kycklingfilé. Jag tänker på franskt uteliv, indiebarer och technoklubbar. Jag tänker på gapskratt, gråt och kärlek till sin bästa vän. De låtar som egentligen representerar och fungerar som soundtrack till de där första stapplande fem, sex veckorna i Frankrike är ju egentligen Jóga med Björk och The Drugs don’t Work med The Verve. Är det stråkarna som lurar min hjärna att tro att en medioker låt från 2008 har något med Frankrike 1997 att göra?
