Det var en ganska lugn dag på redaktionen i dag.

I lördags var det då dags för mitt födelsedagsfirande. 

Ja, herregud så många vi var – längsta långbordet i mannaminne. 

Vi åt och drack och pratade och så åt vi lite til och drack ännu mer. 

Några minnesvärda ögonblick:

– Zandra lämnar över en present, ett kuvert. Jag öppnar det och hittar presentcheckar på Malmen. Alltså! Vi har ju en tendens att gå dit för att vi (läs: jag) vill ha:

1. Gott om plats att röra sig (det gamla i det?).

2. Ha ungefär lika långt att gå från våra respektiva bostäder (rättvist).

3. För att kanske se en glimt av E-types hårman.

Så hade Zandra ringt upp Malmen och frågat om de sålde presentkort och slutligen hamnat hos en chef. Eftersom de inte hade nog med presentcheckar tog hon cykeln och trampade förbi alla Scandic i innerstaden, på jakt efter fler. Haha, skrattar bara jag tänker på det.

– Kristoffer klättrar uppför en stege fäst på väggen på Morfar Ginko för att be de hippa DJ:sen att sänka musiken för att de ska sjunga för mig. Och det gjorde de – jag kom tillbaka från toaletten och där stod helt plötsligt alla och sjunger allsång. Fint!

– När vi hamnar på Marie Laveau där vi möter upp Ninna Prage (tjejen med Stockholms hetaste byline-namn) och står och hänger bakom DJ:båset och jag MÅSTE presentera mig för den äldsta brodern Gallagher som var där och spelade. Jag bara: ”Hello, Paul, great to hear you play Oasis!” (han spelade ”Don’t look back in anger”).

Ja, sedan var hela kvällen full av massor av fina ögonblick. Så glad för så många kom och ville fira.

I dag går Basshunter äntligen in i ”Big brother”-huset. Ända sedan jag kom över informationen i torsdags kväll har jag längtat.

Jag älskar nämligen Basshunter. När ”Boten Anna” släpptes hade jag alltid på MTV för att få se videon ännu en gång. 

Hur kan man inte avguda en person som:

1. Har jättesvårt att sjunga på ”rikssvenska” för att han är hallänning. ”Hon kan banna, banna dig så håååt”.

2. Tar med en TRAMPBÅT i sin tuffa technovideo och liksom slår ut med armarna när han sjunger: ”Hon röjer upp i våran kanal” med en blinkning till att han befinner sig i en kanal.

3. När låten kommer i gång och en sval kvinnoröst frågar: ”Are you ready for take off?” – ja, då STÄLLER Basshunter sig upp i plasttrampbåten OCH DANSAR TECHNODANSEN! Det finns absolut ingen ironi i det heller – det är som att det är ”helt vanligt” att stå där mitt på blanka dagen och technodansa i en trampbåt hyrd per timme.

4. När ”Boten Anna” blir lite sorglig mot slutet och Basshunter inser att det är en ”väldigt vacker tjej” och inte en ”bot” – gud, älskar det partiet.

Lyssna igenom mästerverket här.

Eftersom jag jobbade i går, firas min födelsedag i dag. 

Först: Skumpa med systrarna.

Sen: Middag med 20 vänner på Morfar Ginko.

Sist: Någon form av sjöslag på Marie Laveau.

Allra sist: En efterfest?

Man satsar på musiken i flera år. Man försöker leva efter rock’n’roll-myten. Man tar droger, hamnar på botten, tar sig upp igen. Man når marginell framgång med sitt rockband.

Till slut får man nog efter tio års kämpande efter rockstjärnestatus – man söker till TV4:s ”Idol”. Där sätter man ett avtryck som ”rockrösten” och gör ett bejublat Nirvana-framträdande och får pyroteknik för ingen-vet-hur-mycket-pengar till en Metallica-cover.

Däremellan hinner man med en äkta knarkskandal som hamnar på varenda löpsedel. Man får till och med paparazzibilder i Sveriges största tidningar. 

Man styr upp en skandalartad otrohetsaffär med sin finalistrival.

Man VINNER Idol.

Sedan ”ska man satsa på sitt rockband” och ”inte kompromissa mer”. 

Det är nu jävlar det ska hända.

Resultatet av Jay Smiths feta rockkarriär?

En spelning på ett modebloggmingel med Sofi Fahrman inklämd mellan ”heta make up-trender” och en goodie bag.

Var det verkligen värt det?

Så fyller man år i dag då. Det är väl bara att släppa på ålderskrisen helt enkelt. Går ju inte att värja sig mot en siffra som så småningom dyker upp för oss alla.

Har firat med att jobba hela dagen. Och redaktionsfikat. (För övrigt måste Aftonbladets siffror snart dala ordentligt med tanke på Beach 2011. Vi får femtiotre tårtor varje dag för att fira ännu ett nytt rekord).

Jag skriver en grej som går i morgon i tidningen och det innebär att jag har transkriberat ett par timmars intervjuer. 

Min dröm är att anställa någon tonåring med lysande stavningskunskap som skriver ut alla mina citat. Jag har hört ett rykte om att New York Times har en person anställd som bara jobbar med det. När man har gjort en intervju lämnar man in ljudfilen så kommer citaten utskrivna med vändande mail. 

Det är på riktigt något jag fantiserar om.

Men nu skriver jag själv. Lär väl ta hela kvällen.

Sprang just in i min webb-tv-kompis Kris. Han hade hittat två nya tårtor i sportpentryt och vi sprang dit och firade min födelsedag i fem minuter. 

Nu passar inte mina nya jeans längre.

Jag har kommit fram till att den konstigaste klädstilen i mitt liv måste ha varit 1998-1999.

Då skulle man helt plötsligt vara lite ”sportigt street-klädd”. Usch, alltså! Det är min absolut värsta stil. Innan dess gick jag runt som någon svartklädd, svår indieunge och efter det gick jag väl så småningom tillbaka till det svartklädda. 

Men just de där åren var modet lite Spice girls-påverkat med en dos av ”svensk hiphop”, uppblandat med magtröja och dyr Lady Soul-sweatshirt. *ryser*

Hatar ”fritidskläder”.

Exempel på det:

I morgon ska jag göra en intervju via Skype och detta har skapat ett enormt huvudbry. 

Jag har nämligen aldrig skypat i hela mitt liv. 

Nej, jag är inte 62 år och jobbar som syokonsulent, trots att det är något man borde anta i det här läget.

Halva dagen har gått åt till att hänga på tekniken och installera Skype. När jag insåg att användarnamnet malincollin var upptaget fick jag panik. Teknikkillarna föreslog malincollin1 men det kändes så himla deppigt. 

”Jag kanske ska heta ”sexxxygirl”?”, säger jag och försöker lätta upp samtalet.

”Eller malin.collin?”, säger teknikkillen. 

Då blev det konstig stämning för att jag valde sexxxygirl före en simpel punkt mellan för och efternamn – som att jag var sjuk i huvudet och ville ha ett oprofessionellt porrnamn.

Sedan tvingade jag teknikkillen att lägga till mig som kontakt och så ringde i varandra i tjugo minuter ”Hej, här är jag och vinkar till dig, Hör du mig? Ser du mig? Haha, hej hej!”. 

Till slut tröttnade han och jag erhöll ett Skype-körkort. (Bildligt talat alltså, de delar inte ut den typen av körkort på mitt jobb).

Därefter avslöjade min nyhetschef att hon och nöjeschefen hade hånskrattat åt mig bakom min rygg eftersom jag var så Skype-bortkommen.

”Och du skypar mycket?”, frågar jag nyhetschefen lite sturskt.

”Eh, nej, jag har faktiskt aldrig provat”, säger hon lite förläget.

Just det. Från och med i morgon är det ingen som skrattar åt mig. Jag lystrar endast till namnet Drottningen av Skype.

/Mvh Sexxxygirl

Kommer till redaktionen som vanligt klockan 13. 

Zandra: Hej! Wow, du är ju snyggare än någonsin i dag!

Jag: Behöver du låna pengar?

Zandra: Säg tre och fem?

Jag: –

Jag fyller år på fredag. Det är en ambivalent känsla, som alltid när man fyller mer än 21. Eller vid närmare eftertanke hade jag en ”svår kris” när jag skulle fylla 21 också. Det kanske ligger mer hos mig än hos åldern?

I alla fall, jag försöker ventilera den här galopperande ålderskrisen med mina kollegor. 

Pratar med webbchefs-Martin. Han hade filosoferat i helgen när han räfsade sin alldeles egna tomt. Tänkt att ”nu är jag inte längre en bakis Debaser-kille, utan en kille som räfsar tomten” och ändå känt sig alldeles tillfreds.

”Men du är ju ung i sinnet, som man brukar säga”, säger jag. 

Sedan dog vi av ångest av just den formuleringen. 

”Ung i sinnet”. Det är sådana uttryck som jag hjälplöst klamrar mig fast vid. Som en desperat man i 65-årsåldern som skriver kontaktannons i DN.

Jag pratar även med Zandra. 

”Jag dör av ålderskris”, säger jag.

”Äh, det är väl inget att bry sig om”, säger hon.

”Kom tillbaka när du har fyllt 12”, säger jag elakt bara för att hon är en på fyrtio miljoner som är superbegåvad, klok och fantastiskt kvicktänkt redan i 3-månadersåldern.

”Du har väl rätt”, säger hon.

Älskar ändå att hon inte ger sig in i att älta hur ”åldern bara är en siffra”, ”man är bara så gammal som man känner sig” eller ”du är i alla fall ung i sinnet”.