Jag var på återbesök hos läkaren i dag efter min hysteriska bältros i december. För ett par veckor sedan åkte jag på en katastrofal förkylning dessutom, så den senaste tiden har jag mest varit sjuk och jobbat på att bli piggare. 

Läkaren: Det låter som du har en hög stressnivå, med tanke på att ditt immunförsvar säger i från.

Jag: Ja, det var väldigt mycket jobb fram till mitten av december. Ett par dagar senare slog ju bältrosen till. Men nu känns det bättre.

Läkaren: Du är journalist och det är ett stressigt yrke, vad var det som var så stressigt just då?

(Här lutar han sig fram, tar av sig glasögonen och tittar allvarligt på mig. Jag kan riktigt se framför mig hur hans tankar letar sig tillbaka till de stora nyhetshändelserna under december. Man ser hur det klickar till när han kommer på självmordsbombaren i julruschen och föreställer sig hetsiga kvällstidningsteam ute i fält som jagar Säpo).

Jag: Ja, det var ju ”Idol” då…

Läkaren: Eh…. okej.

Det känns som att jag aldrig kommer att bli mentalt äldre än, säg 14 år. Så fort ett fenomen blir mainstream börjar jag tonårsrevoltera och hittar genast tusen anledningar till varför det är löjligt. Eller egentligen är det väl så här: Om ett helt folk kollektivt börjar älska en viss sak tyder det väl på att något med just den saken är skevt.

Jag har alltid varit allergisk mot masskärlek. Tänk Ace of Base 1993, Foppatoffeln, Allsång på Skansen, falukorv, dansband och ”Svensson, Svensson”. 

Därför är det trist när varenda medborgare nu för tiden ska älska saker som egentligen är helt okej.

Två och en halv miljon svenskar har funnit ”Solsidan”. Det är en lika stor snackis vid innerstadsreklambyråns hippa kaffeautomat, som på servicehemmets bryggkaffefika i Gislaved. Man kan kortfattat säga att ”Solsidan” är den nya ”Melodifestivalen”. 

Samma sak med Robyn. Trots väteperoxiderad hipsterfrisyr och dancebeats, har svenskan och hennes musik blivit lika älskade som Carola. Eller, vid närmare eftertanke älskar nog svenskarna Robyn mer – de unnar ju henne all framgång, till skillnad från Carola som folk mest snackar om när hon har slängt någon blomkruka på publiken.

Man skulle kunna säga att jag får ångest i blick när fler än 300 000 svenskar gillar samma sak. Det är för mig en kvalitetsstämpel som säger att det är dåligt.

Då är det tråkigt när halva befolkningen helt plötsligt ska gilla trevlig subkultur-tv som ”Mad men” och prata om det som de gjorde om ”Tre kronor” på 90-talet. 

Att vara vuxenindie har aldrig varit så svårt som nu.

Jag intervjuade Duffy nu i veckan (går att läsa i dagens tidning) och blev frisyrinspirerad. Hon hade stigit upp typ halv fem på morgonen men hade värsta tuperade 60-talspuffen på huvudet. Nu tömde jag just en flaska hårspray och hoppas att det håller hela kvällen. 

Nu ska jag steka några grejer och sedan kommer mina systrar hit på middag. Sedan ska vi gå ut. Hurra!

Ska just dra till ”Let’s dance”-studion för att jobba hela kvällen. Slänger på mig lite rött läppstift och vänder mig till min kollega Martin.

Jag: Helt ärligt, ser jag ut som en clown?

Martin: Nja, mer som en mimartist. 

Nu är det jag som under tystnad smyger runt bland Bagge, Ranelid och resten av gänget och gör ”boxen” eller vad den där gamla mimklassikern nu kallas.

Bildbevis på att jag har på mig plagget ”byxa”. Det var bara drygt fem år sedan sist. Nu väntar jag med spänning för att se när plagget ”blus” kommer att dyka upp i garderoben. (Det kommer aldrig att hända. Ville bara klargöra det tydligt på alla sätt). 

Dagens humörkurva har varit gropig. 

När jag satt och åt frukost i förmiddags ser jag till min ilska två män i reflexvästar utanför fönstret. De åker en kranlift eller vad det nu kallas och har liksom ”parkerat” på tredje våningen. Jag höll på att koka över. Blängde ilsket i en halvtimme och bytte sedan rum. 

Gick till jobbet med svinsura steg. Om jag hade varit helt dum i huvudet hade jag kanske spelat något i stil med Rammstein i iPhonen (obs! gjorde inte det). Hade däremot platt hår trots fyra deciliter Dust it och en finne på hakan. När jag såg mig själv i spegeln i jobbhissen fick jag lust att skrika rakt ut, kasta väskan i golvet och hamra med knytnävarna i väggen. 

Lät bli.

Sedan började jag jobba. Gjorde först en lättsam grej som kändes härlig. Åkte sedan till Nobis hotell (som jag har velat se ända sedan de öppnade i typ november eller december). Där skulle jag göra en intervju men den var försenad så då köpte jag ett par byxor. Haha, byxor alltså. Jag har inte köpt ett sådant plagg sedan hösten 2004. Har bara gått i tajts och strumpbyxor sedan dess. Byxorna var i glansigt material och påminde i bästa fall om ett par eleganta gymbyxor. Ska bli kul att se hur jag ska bära upp dem.

🙁

Här vände humöret. Var skitglad hela kvällen. Bestämde dessutom att jag och min kollega Martin ska äta på Wagamama i morgon kväll när vi har rast från jobbet!

😀

Jag sa ju att jag lyssnar på Dire Straits med flit nu för tiden. Det är den här låten jag är besatt av just nu. Och nej, jag är inte stolt över det.

Hej, här sitter jag med ett glas iskall cola light. Har just varit på konstiga barer med lite nöjesfolk. Vi diskuterade allt från Melodifestivalen till jordens undergång. Till exempel: kommer vi att brinna i helvetet mer än andra yrkeskategorier, och så vidare. Sedan gick vi till Riche och spanade eventuellt in en supermodell. Vi är sämre på att identifiera den kategorin av kändisar tydligen och ”supermodellen” kan mycket väl ha varit en ”vanlig, men snygg tjej”. Rent tjänstefel kan man tycka, men vi var faktiskt off duty.

Nu ska jag sova.

I dag är jag ledig. Mitt projekt är att laga lunchlådor. Herregud, det finns knappast något mer deprimerande, något som definierar diskbänksrealism bättre än just det.

Normalt sett unnar jag mig en middag från något take away-hak när jag jobbar mina kvällar. Det är liksom en belöning. Men i det nya Aftonbladet-huset finns inte särskilt många bra matalternativ framåt kvällskvisten.

Här står jag nu och vrider mig av obehag inför att börja steka saker som ska placeras i äckliga plastlådor. 

Det är så oerhört sorgligt att öppna en medhavd lunchbox. Det luktar deppigt, ser patetiskt ut och är aldrig det minsta gott någon dag senare. 

Jag funderar på att toppa min bolognese-lunchlåda med en kvist färsk basilika. Ni vet, så det ser ut lite som på restaurang. Kanske river jag parmesan lite konstnärligt också. 

Det är om möjligt ännu mer tragiskt. Som att jag innerst inne hoppas att någon kollega ska lägga märke till min ansträngning och bara: ”Åh, vad fint du har gjort”. 

Dör på det.

Ni vet när livet kör en till en återvändsgränd? Då man sitter i en soffa nästan en hel helg och skrockar åt Josh Lyman och Sam Seaborn i ”West Wing” på DVD iklädd väldigt bylsiga kläder (läs: pyjamas med kofta) i olika mönster. När man kommer på sig själv att lyssna på Dire Straits med flit och på eget initiativ skura badkaret. Då man sitter som ett svårförtåeligt konstverk från Konstfacks examensutställning med en ring av uppsnutna näsdukar konfettiplacerade runt sin lekamen.

Det är då det är bra att komma ut från lägenheten och rasta sig in till stan för att möta upp sin syster Anna och sin gamla indievän Madeleine från Malmö och äta grejer och prata i flera timmar.

Då kan man med gott samvete åka hem igen och klä på sig sin femton nummer för stora outfit (som eventuellt kan hjälpa mig att vinna 2012 års bäst klädda kvinna – jag menar, vann inte Helena Seger precis?)

”Med en anarkistisk mix av både material och mönster har Malin Collin vågat sticka ut hakan. Den tunna flanellen möter den tjocka ullen på ett både feminint och futuristiskt sätt. En doft av svart-vit avantgarde som för tankarna till 1970-talets punk, via den tidiga hiphopen och framåt in i det sena 2010-talet.” (juryns utlåtande när jag vinner kategorin ”Sverige bäst klädda kvinna” 2012.)