Jag sitter här och fyller i en blankett som heter ”uppsägning av hyreskontrakt”. Det är rent teoretiskt en enkel blankett att fylla i men samtidigt är den svårare rent psykiskt. Nog för att jag redan har flyttat hit till Södermalm för längesedan, men under hela den här tiden har mitt rum fyllt med mina saker stått kvar – orört – som ett Malinmuseum. Nu ska jag alltså ta steget – slänga säkerhetssnuttefilten – och flytta in här på riktigt. Detta innebär svåra saker i form av tjugotusen kilo kläder som måste rensas ut, hundratusen högar med papper som måste sorteras och framför allt – tömma mitt gamla, trygga näste, storstäda det (för kanske första gången på fem år) och slutligen stänga och låsa det för allra sista gången. Det kommer att kännas fruktansvärt.
Men det är dags för det nu. Ingen Katti finns där och käkar lösgodis och sjunger i korridoren, lagar mat som ser ut som spya eller bygger pepparkakshus. Ingen Susanna som släpar hem fjorton shoppingkassar i veckan eller måste låna min toalett när hon har killbesök på sitt rum. Ingen Josefin som pluggar tills hjärnan börjar ryka för att sedan dricka rosé och äta choklad med mig på fredagen och prata om livet tills klockan blir alldeles för mycket. Ingen Sara som förser mig med skvallertidningar, lagar vansinnig mat eller utför barnsliga practical jokes tillsammans med mig. De har sedan länge flyttat ut. Nu är det min tur. En lång och viktig epok av mitt liv går i graven och just nu känns det sorgligt.
Nu får jag hålla mina tummar tämligen krampaktigt för att N inte tröttnar på mig i augusti och kickar ut mig på gatan. Då får man nämligen lägga till mig i statistiken bland Stockholms hemlösa. Och det vore tråkigt.
Mitt gamla hem i studentbostaden- andra våningen där klängväxten är ligger mitt fönster.
Det ”nya” hemmet på Södermalm
