Min syrra som är snurrig och har yrsel har nu tagit sig hem till oss för utfodring. Det vankas bulgur kokt i lantbuljong, persiljesallad med tomat, gurka och rödlök, köttfärsbiffar med chili, stekt halloumi och myntayoghurt. Det kändes lagom somrigt en dag som denna. Tyvärr har jag spenderat för mycket tid inomhus idag det vackra vädret till trots – vi rensade i och för sig hela vardagsrumsfönsterkarmen så båda fönstren har stått på vid gavel vilket har gett en liten balkongkänsla. Om man har lite fantasi och god vilja vill säga. Nu ska jag locka håret.

Just nu är jag glad för att:

• Jag har ätit så god indisk mat
• Min kille lade en Daimstrut på min kudde när han kom hem som överraskning
• Jag ska ut med Katti + bror och Mia imorgon
• Min extrasyster Sanna har rymt och inte längre är slav i Spanien
• Jag fyndade en kanellängd för tio spänn
• Jag har tvättat av mitt smink så det kliar inte längre i ögonen

Jag har bestämt mig för att flytta fram min födelsedagsmiddag en vecka. Mina polare är ju veka, sjuka, klena, snurriga, har munnen fulla med blåsor, tvångsförvisade till Gotland och hårt arbetande. Jag vill att alla ska kunna komma. Det kanske de kan nästa lördag. Då smäller det. En vårsmäll. Vin och chili. Musik och uppslutning. Tjo och tjim. Och alla friska. Let us hope for that.

Idag på tunnelbanan såg jag en hårdrockare som bar på en liten Bichon frisé. Där ser ni att det inte bara är en tanthund. Jag vill också ha en! Inte en hårdrockare alltså, utan en sådan hund. Jag såg även en kvinna med ett möjligt kinesiskt ursprung som hade på sig en rosa 50-talstopp. Jag trodde på lite avstånd att det var en ironisk tröja eftersom jag var på Skanstulls tunnelbanestation. Vid närmare titt såg jag att det antagligen var på allvar. Ibland vet jag inte vad jag ska tro i den här delen av stan.

Nu blir det en effektiv eftermiddag med viktiga besök som måste genomlidas. Därefter ska vin och koriander inhandlas till min tillställning som går av stapeln imorgon. Det som var tänkt som en ganska intim 29-årsmiddag med några vänner verkar bli en ännu mer intim middag då hälften antingen är bortresta, sjuka eller jobbar. Men gott ska det nog bli. Sedan ska jag ringa min syster Mia och se hur långt hon har kommit på sin pub på skolan och se om jag antingen promenerar dit en runda eller om jag kommer att få med henne på dåligheter runt Stureplan ikväll. Hon är mycket svår att locka ut på den typen av aktiviteter så det brukar gå i stöpet.

Så typiskt mig. Jag erhöll en liten minifinne på mitten av underläppens kant. Den syntes inte men gjorde grymt ont. I morse tyckte jag att jag kunde klämma den. Tyvärr gjorde det så ont så jag nästan svimmade men jag slutförde ändå mitt mission. En minut senare började underläppen att svullna upp. Nu ser det ut som jag har sprutat in en deciliter collagen i underläppen och den hänger ner av tyngden. Inte nog med att det gör hemskt ont – det ser inte klokt ut heller.

Ikväll har jag ägnat mig åt att laga och äta kalvlasagne som blev rätt så delikat. Mycket kryddor, rödvin, en halv parmesanost i bechamelsåsen och saken är biff. Vi passade på att titta på Lost-avsnittet som sändes i USA igår kväll medan middagen avnjöts. Det var fenomenalt. Efter några lite sega avsnitt är serien verkligen back on track och jag sitter på nålar tills nästa vecka. Ni som följer Lost enligt svensk sändning får ge er till tåls knappt tre veckor och ni kommer inte att ångra er.

Jag och Henrietta tillbringade sisådär en timme med att hitta fram den mest prisvärda kinabuffén i DN På stan. Resultatet är Kinamuren vid Odenplan som ska ha Asiatisk buffé, sushibuffé, mongolisk barbeque, soppa och godis -och glassbuffé för det facila priset av 128 kronor. Nästa vecka ska vi dit en kväll  – ses vid fem, halv sextiden och sedan sitta där (i exklusiv miljö, som det stod i annonsen) och äta till det stänger. Det kommer att bli en underbar afton. Jag känner det på mig.

Nu ska jag strax iväg på eftermiddagsfika med Henrietta. Det ska bli urkul. Jag är visserligen ganska ful idag. Den enda vackra jag har på mig är min nya Sherbet Cinnamon från Commes des Garcon. Med den doften blir man i och för sig snygg i allt. I promise.

Jag satt just och förbannade min hårda styrketräning för ett år sedan. Jag börjar misstänka att det är den som ligger till grund för min snabba och oväntade viktökning. För ett år sedan var jag hypervältränad – hängde på gymet kanske fyra, ibland fem gånger i veckan och byggde muskler. I slutet av april slutade jag lyfta och joggade bara någon gång i veckan. Detta i kombination med samma matintag, mer godis och mediciner gjorde att jag nu väger tio kilo mer. Det irriterar mig något kopiöst och inser att det är dags för mig att börja rasta mig själv mycket ofta för att  kunna visa mig på något annat än privata stränder i sommar – för det tillåter för övrigt inte min plånbok.

Jag kom i min ilska över fett osökt att tänka på DJ AM – Nicole Richies gamla kille. Han var ju en stadig bit förut men blev sedan smal som en L.A-DJ bör (?) vara. Då tänkte jag: ”kan DJ AM så kan jag”. Sedan insåg jag att det kan vara bland det mest nördiga och sjuka jag någonsin sagt till mig själv. Efter det kom jag på (amerikansk svallerpresstokig som jag ändå är) att DJ AM faktiskt genomgått en gastric bypass och det var därför han gick ner i vikt. Då kändes inte DJ AM som en lika rättvis viktguru längre.

DJ AM – Pre Gastric bypass

En tanigare DJ AM