Helsingborg – here I come. Jag lyckades med bedriften att sova i ungefär sju minuter inatt. Det är upplysningsvis inte tillräckligt med sömn för en vuxen kvinna. Jag mår därefter. Nu måste jag packa ihop väskan och sedan bege mig iväg på lång resa till Bromma för att få tag i mitt flyg. Återkommer med rapporter från Skåne.

Nu blir det läggdags för min del för jag måste upp i tid imorgon för att hinna med ett plan till Skåneland. Spenderade kvällen med min kille, indisk mat, The Holiday och muffins. När jag kom hem från tusen ärenden vid halv sex-tiden låg det ett enormt påskägg på min huvudkudde som var fyllt med mitt favoritgodis och boken Jag älskade honom av Anna Gavalda – den som jag så gärna ville ha. Min kille gör mig för sjutton tårögd ibland.

Jag hatar försäkringsbolag. Den enda gången jag har inkasserat pengar från dem är när jag har blivit norpad på prylar i det tjuvaktiga Spanien. Nu trodde jag att jag av andra anledningar skulle få mig en hundralapp eller annan summa men inte det inte. Jag blir så sur så jag funderar på att iscensätta min egen kidnappning för att håva in lite cash men det känns både riskabelt och en aning psykiskt sjukt. Dessutom riskerar jag att hamna på löpet på kvällstidningarna av ofördelaktig anledning.

En kväll för längesedan på en bar hamnade jag och syrran i samspråk med två snubbar. Den ena snubben hade för säkert tjugo år sedan rest runt i Asien och en dag när de befann sig i typ Thailand insåg han att hela hans reskassa var spenderad. Då blev han desperat efter en påfyllning pengar och bad sin reskamrat att ta en kniv (som de såklart rengjorde i vodka) och skära honom i armen så att de sedan kunde gå till polisen för att rapportera det hela som ett rån. Kompisen tog kniven, efter en del övertalning, och skar upp snubben. Nu ville det sig så illa att såret blev djupare än planerat och infekterat vilket gjorde att han fick tillbringa tid på ett mycket u-landigt sjukhus. Försäkringsbolaget lyckades han dock lura och han fick pengar som räckte till att slutföra resan. Ärret hade han fortfarande kvar.

Nu kommer jag dock inte att be någon polare att snitta mig så jag får ut pengar från försäkringsbolag på det sättet. Då sitter jag hellre här helt intakt utan ett öre på kontot.

Jag som påstod att jag gillade när det hände saker runt mig är beredd på att ta tillbaka mina ord. Jag öppnade just fönstret för att få in lite vårsol och tittade ut på gatan för det var ett himla liv. Där utanför stod två brandbilar och två polisbilar och jag börjar förnöjt spekulera i vad som kan ha hänt. Då ser jag att alla brandmän och poliser går in i vår port. Jag som är löjligt rädd för eld (vågade inte ens tända tändstickor i ring på scouterna i tioårsåldern) fick självklart panik. Jag satte på mig ett par tofflor och hasade ner till bottenvåningen där det var fullt med uniformerade räddningsfolk och frågade vad som pågick med gäll pensionärsröst. Brandmännen ignorerade mig så jag sprang fram och haffade en kvinnlig konstapel. Hon sa att det hade varit ett brandlarm som tjutit i en lägenhet på första våningen och att ingenting hade hänt. Jag återvände till våning tre och tackade gud för att jag slapp hoppa ner i en sån där rund pressening som brandmän håller upp nedanför hus som brinner. Ingen mer action för min del tack.

Om ni inte har någon bra bok att läsa för tillfället så tycker jag att ni för en billig penning ska investera i Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans av Anna Gavalda. Det är en liten novellsamling som är helt underbar. Jag brukar inte vara en sucker för just noveller (för jag läser så snabbt så då tar de slut alldeles för fort vilket leder till att jag ser det som en oekonomisk investering) men den här köpte jag av misstag för jag blandade ihop den med hennes debutroman Jag älskade honom. Det var ett bra misstag. Att läsa ett par välskrivna men ändå lättlästa och tänkvärda noveller innan man somnar är perfekt. Något att ge bort i påskpresent om inte annat.

Ibland känns det som att livet pågår någonstans där ute och jag bara sitter här och tittar på med hjäp av trivial tv och fjantigt internet. Jag vill vara där det händer saker. Jag tycker att det är kul att sitta på en uteservering och se Jonas Gardell cykla förbi med två barn olagligt upphängda på sin cykel. Eller att hamna just på rätt plats vid rätt tidpunkt då ett ungdomsgäng blir haffade av polisen för att de snattat grytbitar på Ica. Då känner jag att jag lever en smula. Jag uppskattar också att kika genom fönstret när någon blir lappad och dyker upp i samma ögonblick som parkeringsvakten står och sätter fast böteslappen på vindrutan.

Jag gillar också människor – eller gilla är ett ganska starkt ord när det gäller gemene man  – men det är kul att iaktta folk. Många försöker passa in i den mall som de medvetet eller omedvetet fördrar. Ofta försöker man att passa in genom att göra ner motsatsen. Gillar man cigarrer och Laroy så skrattar man åt miljökämpen och svartfärgathårtypen och vice versa. Jag är alltför otålig för att orka placera mig i ett endaste fack. Jag kan kanske uppfattas som yvig och personlighetssplittrad av många men i själva verket vill jag bara uppleva det bästa av två (eller helst fler) världar. Klackskor och Manu Chao, champagne och palestinasjal, båtutflykter och eldorados skinka. Motsatspar – dikotomier – det är det som ger det andra mening. Jag kan inte leva med bara en sida. Det känns platt, trångsynt och fördomsfullt. Andra skulle säkert påstå att det är dubbelt och oäkta att leva som jag lever. Men det är lugnt. Det är just det som är intressant med människor. Hur olika vi uppför oss trots att vi egentligen är likadana. Vi vill egentligen ha samma saker men använder helt olika sätt för att nå dit. Det är kanske därför vi inte förstår varandra. För att vi inte förstår varandras val

Det är så intressant med människor och jag skulle egentligen kunna spendera timmar med att skriva tusen analyser om olika persontyper jag mött. Det ska jag dock bespara er. Jag tänkte läsa socialantropologi en gång för några år sedan. När jag fick litteraturlistan ändrade jag mig och började istället läsa internationella relationer. Böckerna i socialantropologin var av typen Different underwears in an unknown Botswana tribe och liknande. Det kändes för nischat för mig. Nu kan jag istället tusen terorier till varför krig uppstår och att den ekonomiska globaliseringen var större innan första världskriget jämfört med idag. Dock är det människan i teorierna som är det intressanta. Waltz teorier om kärnvapen känns inte lika berörande som barnsoldater i Afrika och ekonomisk globalisering blir inte intressant om man inte tittar på sydamerikaner som arbetar för svältlöner på bananfälten.

Människor är ett mycket irriterande släkte, men ack så intressanta.

Kvällens avsnitt av Jamie Oliver satte mitt matlagningssinne i gungning. Vad menade han när han lagade sin engelska löksoppa? Han menade på att det absolut inte hade något att göra med den franska löksoppan. Jag menar, den franska löksoppan tillagas på exakt samma sätt  – förutom att fransmännen oftast byter ut salvian mot timjan och häller på ett glas vitt vin i soppan. Jag är övertygad att det inte finns någon härlig pittoresk historia bakom den ”engelska löksoppan”. Den franska däremot, avnjöts i dekadensen Paris för många år sedan runt kvarteren Les Halles. Det var den gamla tidens svar på vår nattmatshamburgare. De dekadenta parisarna tog en löksoppa på väg hem från absinthstinna klubbar och den serverades med en baguettebit med riven ost som gratinerats i portionsskålar. Den pittoreska historien förtäljer dock inte om de mådde kasst i magen när söndagens första solstrålar reflekterades i Eiffeltornet.

Lördagkvällen började bra med bakad potatismiddag och vin. Sedan anslöt sig Henrietta till sällskapet och det blev lite mer vin och en massa snack. Efter det åkte vi till Marie Laveau där vi för att göra en lång historia kort blev nedkylda, runtknuffade, inte kunde betala med kort (hello – är inte kontanter något som typ den undre världen sysslar med?), blev runtknuffade igen och slutligen utskällda på ett mycket hånfullt sätt av en alkad medelålders bartender. Vi gick in i en kollektiv agression och åkte hem.

Idag skiner solen och det är dags att luncha med ett gäng vänner. Synd bara att jag hade hitlerjugendfrisyr igår vilket gör att det är ett krusigt änglahår idag och jag absolut inte orkar tvätta håret. Dags att ge SoFo en ny hårtrend helt enkelt.

Jag borde masa mig ner till Ringen och inhandla blond hårfärg. Mina rötter har tydligen växt ut igen – denna gång utan att jag själv insåg det hela. Det var min vänliga kille som tog upp det på ett finkänsligt sätt i torsdags:

Han: Ska vi inte ha en mysig fredagkväll du och jag imorgon?

Jag: Oj, det låter bra.

Han: Vi kan ju laga något riktigt gott, dela en flaska vin, kolla på någon mysig film och… eh… färga ditt hår.

Jag: Va?! Färga mitt hår?

Han: Eh.. ja, kanske lite i rötterna.

Jag: Det var ju också ett sätt att lägga fram det på….

Den legendariske, mytomspunne Carl Barât som startade The Libertines med sin dåvarande bästis Pete Doherty men numera spelar i det underbara bandet Dirty Pretty Things kommer till Sverige ikväll – närmare bestämt till Marie Laveau och klubben Bangers n Mash för att vända skivor med gamla Ridestjärnan Andy Bell.

Antingen går jag dit och skriker med handflatorna på kinderna och leker galet fan (kanske till och med gråter för att väcka uppmärksamhet). Eller så går jag dit och uppför mig som en normal människa, dvs att jag låtsas inte alls som om en legendarisk Mr. Barât befinner sig i samma rum. Däremot kommer jag att smygtitta lite. Eller så väljer jag att gå ut någon helt annanstans ikväll. Har hört att det ligger en schysst pub i Rotebro.