Fina saker som jag vill ha just nu:

Söt klänning i Jessica Simpson-stil

Väska som går att hänga över axeln

Långt halsband med hjärta

Allt från asos.com

Så fort jag sätter igång ett nytt avsnitt av Buffy The Vampire Slayer så nyser jag okontrollerat (undrar visserligen hur man nyser kontrollerat) flera gånger i rad. Kan det vara så illa att jag har blivit allergisk mot programmet? Om det är så kommer jag att trotsa min nyfunna allergi. Clarityn och play och sedan är jag igång igen.

Ikväll ska jag äta en Chicken tikka butter masala. Det är den godaste indiska rätt som finns. Detta betyder att jag omöjligt kan gå ut ikväll för då luktar man gammal unken indier lång väg och i flera timmar. Jag tror luktradien ligger på ungefär åtta meter för att sedan minska med trettio centimeter i halvtimmen. Det betyder att jag antingen får stå själv eller låta folk skrika på avstånd åt mig. Kanske mobil kan fungera? Men då kan man ju lika gärna stanna hemma. Tror jag gör det också.

När jag började skriva denna blogg så var det för min egen skull. Det är det helt och hållet fortfarande. Från början hade jag som policy att inte svara på kommentarer. Om jag skrev ett inlägg var folk självklart välkomna att kommentera men jag hade liksom sagt mitt genom inlägget och hade inget mer att tillägga så att säga. Jag vet inte riktigt när detta förändrades men under en period började mycket trevliga och roliga personer kommentera det jag skrev och då kunde jag inte låta bli att svara då och då. Nu svarar jag på allt som ni kommenterar för många fantastiska tjejer har blivit som mina vänner genom dagliga kommentarer, många skratt och varma ord.

Tanken var från början att jag ville ha ett ställe där jag skrev tämligen meningslösa saker som en spegel till allt annat jag då skrev. Bloggen skulle fungera som ett sätt för mig att släppa på saker och ting. Normal sett är jag en perfektionist och en språklig svenskafascist vilket gör att alla mina andra texter är överarbetade, felfria och då och då till och med briljanta. Inget av mina blogginlägg har tagit längre tid att skriva än vad det just tar att trycka på tangentbordet. Allt är skrivet rakt upp och ner utan eftertanke eller ambition att formulera om det eller ändra styckeindelningen. Detta har ibland varit svårt för en fascist som jag, att släppa på både innehåll och formuleringar. Men samtidigt så har det gett mer än det har tagit. Min blogg har liksom inte en litterär ambition eller liknande.

Kommentarsfunktionen går dock att diskutera i alla oändlighet. Alltid finns det någon idiot som ska skriva något onödigt eller puckat. Jag vill bara förtydliga en gång för alla att det ni läser här är fragment av mitt liv, vissa väl valda delar. Det är inte hela mitt liv. Många verkar tro att de kan förstå sig på mig som person och dra slutsatser genom gedigen bloggläsning. Det kan ni inte. Många saker nämns överhuvudtaget inte alls och vissa saker är minst sagt modifierade. Jag har absolut inget intresse av att hänga ut varenda detalj om mitt liv. Hade jag velat det hade jag valt att vara anonym. Integritet är ett ledord i mitt liv.

Ibland undrar jag. Ni som skriver elaka eller tanklösa kommentarer – säger ni samma saker som ni skriver till personer ute i den riktiga världen? Jag hoppas verkligen det. Annars är ni helt enkelt patetiska människor. Det är så enkelt att skriva ihop en tafflig kommentar men betydligt svårare att konfrontera personer på riktigt. Mitt råd till er är att öva på att konfrontera personer som stör er på riktigt i den riktiga världen. När ni behärskar det är ni välkomna tillbaka att kommentera mig.

Jag läste just ordet ananas. Det pinsamma var att i mitt huvud uttalade jag det precis som bananas. Sedan kopplade jag vad det stod. Min hjärna är inte hundra alla gånger.

För tre dygn sedan slutade jag med ett medikament som under nästan två år varit en del av min dagliga kost. Detta medikament hade tyvärr muntorrhet som en av biverkningarna och kort efter jag började med tabletterna förändrades min mun till ett ökenlandskap. Jag kände mig som en tant som tagit ur löständerna och plöjde mig igenom hela apotekets kollektion av salivstimulerande preparat. Många gånger slutade dagen med att jag halsade en sådan där gul plastcitron i ren desperation eftersom sura smaker ökar saliven.

Jag har väl aldrig varit en person med överdriven salivproduktion – ganska normal skulle jag vilja påstå. Nu räknar jag också med de occasional gångerna då jag i en livlig diskussion fått ett say it don’t spray it slängt i ansiktet. Nu däremot – efter som sagt tre dygn utan ökenpillren – har min saliv totalflippat. Min mun är en fontän. Jag måste spotta i vasken. Jag slurpar när jag pratar. Jag funderar på att investera i en spottkopp. Frågan är om det är såhär det känns med normal salivproduktion eller om två år av torka på munfronten ska kompenseras. Jag är åtminstone tacksam för spottet. Shit, vad jag har saknat det.

Idag kom min kille hem med två av dessa glassar. Solero Blackberry Smoothie. Jag äter den i skrivandes stund och jag kan meddela att den både är god och läskande.  Något att rekommendera för varma sommardagar.

Jag vill passa på att hurra för Pete Doherty som nådde den aktningsvärda åldern av 28 år i måndags. Detta firades med en helikopterfärd tillsammans med toppmodellsflickvän. Jag är bara chockad över att han inte trillade av pinn under sitt år som 27-åring. Jag var övertygad om att han skulle göra en Kurt Cobain, Janis Joplin eller Jim Morrison och kola vippen under sitt år som 27. Men det är tydligen sjukt ute att dö som 27 numera. Vi Petelövers är ju i alla fall glada.

Jag funderar på dessa guldiga basketskor som vardagsvårskor. Guld är ju så att säga guld. Dessutom är de mer än lovligt billiga vilket gör att man kan vara hur slarvig man vill med dem. Inte för att man ofta ser mig hoppandes i vattenpölar eller rullandes i lera. Jag tycker dock att det vore skönt att känna att man slipper lappa till irriterande personer som trampar en på fötterna i exempelvis köer för att komma in på uteställen, på konserter och på dansgolv. Då kan man hålla humöret uppe även mitt i natten – trampa på mig och jag står fortfarande med ett leende på läpparna, liksom.

I mars 2004 befinner sig Spanien i ett politiskt vägskäl. PP – den kristna högern sitter vid makten med José María Aznar som Presidente del Gobierno. Han har tillsammans med Tony Blair och George W Bush gått in i Irak och således gått emot världsopinionen och framför allt sitt eget folk. Inrikespolitiskt är Aznar och hans PP dock mycket populära genom deras hårdhänta och tuffa angrepp mot den baskiska terroristorganisationen ETA. Gruppen har inte under hela sin fyrtiofemåriga historia varit så svag eller haft så många medlemmar i fängelse som under PP:s mandatperiod. Den 14 mars 2004 är det val i Spanien och resultatet är redan väntat. PP och Aznar kommer att sitta en mandatperiod till och José Luis Rodriguez Zapatero kommer att tillsammans med sitt socialistiska PSOE få fortsätta sitta i opposition.

I början av mars 2004 packar jag mina väskor och mitt svenska tangentbord för att spendera några veckor i Madrid arbetandes på min kandidatuppsats. Jag bor hos min dåvarande pojkvän och inser snart det problematiska med att skriva en Madridkritisk uppsats om ETA och samtidigt befinna sig på den plats där ETA är mest hatat och skytt av alla – ung som gammal. Efter några lönlösa försök att delge min betydligt mer nyanserade bild av Baskien och ETA till Madridborna ger jag upp och pratar inte mer om vad det är jag egentligen sitter och skriver på språket de inte förstår. Istället tillbringar jag tid med att se dokumentärer jag inte har fått tag på i Sverige och leta annat material.

Tidigt på morgonen den 11 mars ringer pappa och frågar hur det är. Jag svarar sömndrucket: ”bra” och sedan säger pappa att ETA har sprängt bomber i Madrid och han blev orolig att jag var ute och åkte kommunalt. Jag springer upp och sätter på tv:n. och mycket riktigt – där visas bilder av den värsta sort ni kan tänka er. Klockan 07.37 exploderade en bomb på ett överfullt pendeltåg på den stora centralstationen Atocha. Någon minut senare sprängs ytterligare två bomber på samma tåg. Totalt kaos utbryter i morgonrusningen på stationen. Klockan 07.38 exploderar två bomber på stationen El Pozo och ytterligaren en på stationen Santa Eugenia. Klockan 07.39 exploderar fyra bomber på ett tåg som befinner sig 500 meter från stationen Atocha. På tre minuter hinner tio bomber förändra Madrids historia för all framtid.

Pendeltåget utanför stationen Atocha

Samma tåg uppifrån

Inne på Atocha

Inrikesministern går snabbt ut med ett pressmeddelande att det är ETA som ligger bakom bombdåden. Jag sitter i soffan och skriker: ”Nej, inte en chans”. Ingen lyssnar såklart. Efter alldeles för många månader nedgrävd i allt som har med ETA att göra och med en skaplig kunskap om al-Qaida krävdes det ingen längre omvärldsanalys för att komma fram till vilka som låg bakom. ETA saknade pengar, rekryter och motiv för att genomföra en sådan attack. Deras tillvägagångssätt stämde inte överens med vad som hänt och det skulle verkligen inte gagna dem politiskt att spränga bomber tre dagar innan valet då avskyn mot dem skulle öka och PP som hade som mission att förinta dem då utan tvekan skulle väljas om. Al-Qaida hade däremot ett uppenbart motiv. Om de attackerar Madrid tre dagar innan valet som straff för Aznars invasion av Irak så skulle PP riskera att förlora valet vilket skulle leda till att PSOE skulle komma till makten och på deras agenda fanns redan att de spanska trupperna skulle lämna Irak. Dock talades det inte ett ord om al-Qaida i Spanien trots att hela världpressen skrev om det. Jag anade konspiration.

Attacken krävde 191 liv och mer än 1500 skadade. Hela dagen uppmanades alla som kunde att lämna blod på provisoriska blodbussar. Alla med sjukvårdsutbildning efterlystes till Madrids sjukhus. Kaos var bara förnamnet för det tillstånd som Madrid befann sig i denna dag. De döda kropparna kördes till den stora mässhallen IFEMA (jämförbart med Stockholmsmässan) för identifiering. I offrens fickor ringde mobiltelefonerna oavbrutet. De som arbetade med identifieringsarbetet bröt ihop.

Räddningsarbetet pågår

Frivilliga lämnar blod

Dagen därpå utlystes som sorgedag och en enorm manifestation arrangerades i hela Spanien. Bara i Madrid gick över två miljoner spanjorer ut på gatorna för att uttrycka sin avsky mot ETA och för att hedra offren. Det fanns inte någon som saknades – kungafamiljen tillsammans med alla toppolitiker sågs bland Pedro Almodovar och andra kända ansikten. Jag valde att stanna hemma. Jag hade vid det här laget panik över att varken inrikesministern, presidenten eller pressen sade ett ord om Al-Qaida när man kunde läsa att ETA var ute ur misstankarna hos varenda större tidning i resten av världen.

Manifestationen i Madrid

På lördagen – en dag innan valet började dock rykten florera. Det pratades på gatan om att spanjorerna inte verkade ha fått hela sanningen och att Al-Qaida kanske låg bakom dådet. I så fall ändrade det totalt förutsättningarna för det stundande valet. Framåt eftermiddagen började ett kedje-sms sprida sig i Madrid. Där uppmanades folk att gå till PP:s huvudkontor i centrala Madrid för att genomföra en olaglig demonstration som kanske skulle pressa inrikesministern att säga sanningen. På kvällen återfanns tusentals och åter tusentals personer – gamla som unga – utan för PP:s högkvarter och skrek i kör om och om igen: ”Queremos la verdad antes de votar” (Vi vill ha sanningen innan vi röstar). Vid 23-tiden kvällen innan valet tvingades till slut inrikesministern att gå ut i tv och förklara att ETA inte längre var misstänkta för dådet utan att Al-Qaida låg bakom. Då föll mina tårar. För första gången sedan attacken. Folket krävde sanningen och tillsammans gick de ut och fick den.

På söndagen var det valdag och jag följde med till vallokalerna och småpratade med PSOE:s representanter. De var lyckliga. Sanningen låg på bordet och valet skulle bli rättvist. Sent på söndagskvällen stod det klart att PSOE hade vunnit. Al-Qaida hade genom sina attacker avsatt PP och Aznar. Det var ett kaotiskt Spanien som Zapatero fick börja styra.

På måndagen åkte jag till Atocha – stationen där två av tågen hade sprängts och tände ett ljus bland de tusentals andra ljus som bredde ut sig över golvet. Folk snyftade, kramades och lade blommor. Madrid hämtade sig så småningom men fortfarande finns en djup tagg kvar av misstänksamhet hos spanjorerna. Hos mig med.

Sörjande tänder ljus