Vi (eller snarare killen) har en sån där lyxig dubbel kyl och frys i amerikansk stil med jättetjocka dörrar, ismaskin och annat spännande. När man ställer saker ovanpå kylen och frysen så måste man dubbelkolla så att föremålet inte står på själva tjockdörren eftersom det då kan gå illa. En dag öppnade jag kyldörren och fick en tom syltburk med en trasig glödlampa i rakt i huvudet. Varför detta föremål stod där är fortfarande oklart. Innan när jag i godan ro öppnade frysdörren kom ännu ett objekt farande. Nu rörde det sig om en stor plastskål full med krispiga lantchips. Dessa regnade över mig och slutligen fick jag plastskålen rakt i planeten. Sedan tillbringade jag alldeles för många minuter med att tömma köksgolvet på tusentals små lantchips med tillhörande smulor. I fortsättningen ska inga saker få placeras just där.

Det här underbara setet med Ole Henriksen-produkter fick jag i julklapp av min kille. Min hy är mjuk och snygg som en 11-årings. Det var en fenomenal present till en sådan som jag som älskar att sukta efter superlyxiga produkter men sällan införskaffar mig dem. Det roligaste var att få ett set med en flera lagom stora produkter istället för en stor burk. Nu har jag liksom ett helt set med ansiktsrengöring, nattkräm, dagkräm, ansiktsmasker etc. Underbart!

Jag är skadad. Jag har nämligen tillbringat hela natten sovandes på min högerarm vilket resulterade i att hela armen och handen sov vid uppvakning och att den fortfarande inte går att använda. Försökte bära ett glas vatten med höger hand men det föll bara ur handen. Ajajaj, vad ont det gör och vad handikappad jag känner mig.

Helgplaner smids just nu.

Jag vet inte om det är magkatarren som marineras i gröncurry just nu eller om det är det onämnbara som ger mig en sur känsla i hela kroppen. Det onämnbara bör nämnas för att ni som läsare ska förstå vad jag hänvisar till.

Det onämnbara skedde för några månader sedan på Stureplan. Det var en glassig, överdådig invigning av en klädbutik och jag och min syster var inbjudna. Längs den röda mattan kryllade det av alla svenska kändisar som någonsin funnits och herr Bindefelt hälsade välkommen efter en hård gallring av kostymklädda, öronsnäcksutrustade vakter. Jag och syrran ställde oss glada i hågen i kön bland de tillfixade, hårförlängda kändisarna. När det var vår tur att gå in frågade vakterna oss om det guldiga inbjudningskortet. Jag och min syrra tittade frågande på varandra för något sådant hade vi inte i vårt ägo. Vi hävdade (som vi trodde) att vi minsann var inbjudna via e-mail och således saknade en omodern pappersinbjudan och slängde ur oss något namn på någon vi trodde var inblandad i den elektroniska inbjudan. Vakterna ville inte göra någon grej av detta utan gav oss ett guldigt kort med rynkade pannor och herr Bindefelt hälsade oss välkomna. Vi förbannade deras dåliga internsystem som fick oss att framstå som oinbjudna. Efter några snittar och ett par glas skumpa drog vi vidare.

Dagen efter hördes jag och min syster på telefon och hade då båda kollat de där inbjudningarna vi hade. Där stod det att vi var inbjudna på en efterfest vid midnatt men inte alls till Den Stora Invigningen. Vi hade alltså crashat kändispartyt utan skam i kroppen. Skammen kom dock dagen efter och fortfarande kan jag känna en sur känsla i kroppen av vårt pinsamma tilltag. Varför jag känner så idag är för att jag tänker att det kanske blivit något fel med kvällens inbjudan också och att jag egentligen inte är bjuden. Nu dubbelkollar jag dock allting för att inte bli ökänd som ”den där skånska bruden som tar sig oinbjuden in på alla gratisfester”.

Idag tänkte jag minsann luncha med min kille. Jag anar dock att det kommer att ta hela lunchrasten för oss att enas om var vi ska äta. Han kan inte leeeva uuutan sin Yakiniku och jag vill hellre byta ut Japan mot Thailand idag. Hittade förresten ett nyöppnat thaiställe på Blekingegatan här på Söder igår. Då var mitt takeawayproblem löst för framtiden men problemet kvarstår idag då vi inte kommer att befinna oss på Söder.

Ikväll ska jag på någon typ av VIP-shopping eller hur jag nu ska uttrycka mig. Det ingick in och snittar så då kan man ju inte tacka nej. Insåg att jag samtidigt hade en biljett till en teaterföreställning med välkomstdrink, men den får jag hoppa över då det annars skulle bli besvärligt att dela på mig. Insåg också att jag HELT hade glömt att jag skulle på spinning klockan sju ikväll. Tror att jag måste hoppa över det sistnämnda också. Oj, vad synd.

Stockholm, Södermalm kl 23.44 i en lägenhet där kvinnan lider av magkatarr.

Han: Kan jag inte gå in på toaletten nu? Är de farliga ångorna borta?

Jag: Inte vet jag – min mage är ju för fan ur funktion – prova själv.

Han: Malin, det är en liten bit bajs kvar i toan -skratt-

Jag. Hmmm. Då är det väl dags att presentera er – Mitt bajs möt N – angenämt.

Han: Är du helt säker på att du inte vill fota det så du kan lägga ut det på bloggen? Du gillar ju att lägga ut bilder där på saker du gör.

Jag: Du är ju sjuk i huvudet.

Han: Haha, nu spolar jag.

Jag: Humpf.

Han: Tur att det här inte var vår allra första dejt.

Jag: Ja tacka gudarna för det.

En klassisk Malinpromenad uppfyller inte alla punkter gällande powerwalkstrenderna. Istället för att stoppa musiken i öronen och köra en vindtät joggingjacka med resten av utrustningen kan man istället se mig i svarta tajts från Urban outfitters (inte gjorda för sport om man säger så), en skinnjacka, en svart miniklänning och ett par lysande Nike air på fötterna. På hvudet bär jag en vit virkad mössa som Craig David skulle kunna låna om den vore kortare. Min mössa är längre men minst lika bra. Därför är den döpt till Craigmössan. Med denna på mitt huvud och en kopparfärgad handsväska strosar jag SoFo fram och igenom. Bränner vidare till Brunogallerian, c/o Stockholm för lite parfymsniffning och slutligen Weekday där jag imponerade över storlekarna i reahögen. Undrar hur man ser ut om man har 24/36 i jeans. Som en sparris? En okokt spagettini? Ett långt finger? Sedan fortsatte motionsturen bort mot Mariatorget och sedan ner igen mot västgötagatan så småningom. Stannade vid varje (och jag menar verkligen varje) restaurang, bisto, sunkigt ölställe, kebabhak, indier och italienare och läste igenom alla menyerna. Det är en av mina tvångstankar – att inte ha förmågan att passera en restaurang utan att läsa menyn utanför. Sedan kom jag hem . Det tog en timme men jag hade åtminstone roligare än vad jag hade haft av en regelrätt powerwalk.

Malin och Craig – samma stil liksom

Jag surar över en begynnande magkatarr. Man skulle väl enkelt kunna säga att jag lider av kronisk magkatarr. Åtminstone en envis magkatarr. Sedan surar jag över att jag under en kraftig nysning råkade bita mig i den inre delen av tungans kant och numera känner kraftiga smärtor även därifrån. Jag förbannar också halvfabrikatens förmåga att återkomma med sin fadda smak om och om igen genom regelrätta rapar. I Spanien kallar en del humoristiska spanjorer den företeelsen för tapitas (direktöversatt – liten tapas). Slutligen förvånar det mig hur många säsonger som producerats av The Amazing Race. Det står som vanligt på och nu är de nog inne på säsong tio. Min kille är tyvärr programmets största fan. Jag tvingar för tillfället honom att ladda hem alla sju säsongerna av Buffy the Vampire Slayer. Det är i alla fall tv av kvalitet (jag är inte ironisk nu  – det är den bästa tv-serien i världshistorien).

Jag är egentligen grymt emot halvfabrikat och helfabrikat och försöker äta så ”rent” som möjligt. Men idag hittade jag denna nya produkt i frysfacket som jag investerade i. Den fanns i flera varianter med olika såser, men jag valde den här. Jag köpte också pitabröd och grönsaker som jag tänkte äta till. Sedan lär jag spica upp såsen med lite färsk chili. Är bara rädd att den där såsen kommer att ha en fadd smak och biffarna smakar skolbespisning. Det återstår att se. Om man inte, som ikväll, har så mycket tid till matlagning så kan det kanke vara något att äta i alla fall.

Ibland är jag glad att ingen hör mig. Jag har en tendens att sjunga utan att tänka på det – lite som den där stackars ungen i About a boy. Jag upptäckte för ett par minuter sedan, när jag stod med disken, att jag sjöng på Enter sandman med Metallica. Jag hade antagligen sjungit på den i ungefär en kvart. Då upptäckte jag att jag sjöng den på en mycket kraftig sydstatsbrytning. Varför vet jag inte men jag skämdes å det grövsta när jag kopplade vad jag gjorde.