Jag kom att tänka på en dejt jag var på för något år sedan. Till att börja med var själva dejten ett missförstånd då jag trodde att jag skulle möta en man som kunde ge mig bra kontakter för ett framtida jobb medan han trodde att det rörde sig om en regelrätt dejt. Mannen var säkert elva år äldre än jag och skulle inte på något sätt i världen kunna kvala in som någon som jag normalt sett skulle träffa på tu man hand över ett glas vin.

När jag väl befann mig på dejten hade jag inte så mycket val annat än att spela med och finna mig i situationen. Han var en sån där man som snubbelsprang förbi en för att kunna öppna dörren och dejtade som om man var på anställningsintervju. Varenda samtalsämne som dök upp ebbade snabbt ut eftersom vi verkligen inte hade någonting gemensamt. Han frågade om min musiksmak och jag svarade ingående om hur britpopen gått i graven men hur electron var på ingång och snöade såklart in på en massa snack om obskyra band. Hans comeback på det var att fråga om det var Dave Grohl som var min idol. Sedan frågade han vilken musik jag inte gillade och jag började ondgöra mig över funk och gungade huvudet på ett töntigt sätt för att understryka mitt funkhat. Självklart älskade han ju funk. Sedan blev det tyst ganska länge.

Efter denna katastrofala dejt blev jag chockad när jag erhöll ett sms från mannen ifråga som frågade om jag ville komma hem till honom på middag. Jag tackade snällt nej. Sedan började jag och Henrietta hypotetiskt föreställa oss scenariot av mig på middag hos mannen. Det börjar med att jag ringer på. Jag har tagit med mig en halvtom bag-in-box, alternativt en pet-flaska med bag-in-box-vin (student som man var fanns det knappast några alternativ) som jag flott lämnar över. Sedan tar jag av mig mina skor och har självklart på mig nylonsockor under på vilka jag kanar mig lojt fram till soffan där jag erbjuds att sitta. Mannen sätter igång stereon med den simplaste soul ni kan tänka er och häller upp ett glas vin med ett runt underlägg under ”så inte soffbordet får ringar”. Sedan gäspar mannen och slår ut armarna så hans hand hamnar bakom mitt huvud. Sedan springer jag. Henrietta och jag kom aldrig längre än så i vårt hypotetiska scenario för jag fick för mycket ångest då.

Jag vill tillägga att jag aldrig mer träffade mannen men att han hörde av sig åtminstone tre gånger i veckan under nästan ett år. Snacka om kille som bara ville ta sig en fru utan att refektera över att man kanske måste ha något att prata om också.

Jag funderar på att svänga ihop en liten Mezebuffé ikväll. Några spett med kyckling eller köttfärs i sumak och citron, pitabröd, hummus (har både kikärter i massor och färsk bladpersilja), kanske lite bulgursallad till det? Någon syster som vill komma?

error

I natt drömde jag att augusti precis hade blivit september och sommaren var slut. Jag försökte komma på vad jag hade gjort hela sommaren men insåg att jag inte kom på en enda sak. Då fick jag panik och insåg att jag måste ha levt i en dvala från mars till september och nu skulle jag få stå ut med en helveteshöst och vinter utan att ha fått en vår eller sommar innan. När jag vaknade, kallsvettig och besviken tog det ett tag innan jag insåg att det faktiskt bara var mars och våren låg framför mig. Min hjärna jobbar bra ibland som fick mig att inse att det ibland finns något att se framemot.

Får nog ge upp drömmen om den perfekta kroppen ikväll. Kanske kan jag dock förlora några kilo i vätska med tanke på hur min mage mår. Inte bra med andra ord. Och förlåt för att jag tvingar er att läsa det. Men jag har inget annat biktbås.

Jag är trött efter en påfrestande eftermiddag. Jag har ont i magen. Vill bara krypa ner i soffan under en filt. Men idag ska det tydligen spinnas ännu en gång. Klockan sju. Måste förbereda middag innan. Det blir ett tajt schema annars eftersom det krävs en tvagning efter träning och middag måste intagas innan Lost börjar. Nu har jag hållt mig ifrån att ladda hem avsnitten innan och ska njuta av det första klockan nio.

Vilken skitdag.

De flesta dagar fylls av ett soundtrack för mig. Detta har inget att göra med att jag under dagen lyssnar på några speciella låtar. Min hjärna fungerar nämligen så. Det kan vara en schizofren avart som istället för röster i hjärnan ersätts av musik. Det börjar när jag vaknar och håller på så hela dagen. Vissa dagar är musiken sorglig och deppig och andra dagar är det närmast en powerpopssymfoni i min påvra skalle.

Idag är en konstig dag. Jag hör inte en enda melodi. Inget gitarriff. Inte ens en takt. Det är helt tyst. Idag är dagen jag inte har något soundtrack överhuvudtaget och det känns läskigt.

Puh. Har varit på spinningpass. Jag avskyr verkligen att träna men jag måste. N följde med och det var tur för annars hade jag aldrig kommit iväg. Vi svettades och hade andnöd under ett pass och nu är vi hemma. Dags att stoppa något i magen. Duktig som jag är har jag dock redan förberett middagen innan vi stack till träningen.

Varför finns det alltid en eller två föreningsfreak på alla Friskis & Svettispass? Föreningsfreaks är sådana personer som i vuxen ålder saknar vänner och engagerar sig därmed i alla föreningar de kan då de inte kan blir elimineras från denna grupptillhörighet. Oftast finner man dem i bostadsrättsföreningar där de tar varenda sekund på dödligt allvar. Annars går de att finna på i princip vilken typ av förening som helst – idrottsföreningar (Friskis & Svettis företrädesvis), kyrkan, obskyra studentföreningar (här talar jag verkligen av erfarenhet). De känns igen på sin stil – hos män ser man ofta en kal hjässa i kombination av enorma stålbågade glasögon och tråkig klädstil, deras tafatta men korrekta sätt, deras brist på social kompetens och deras vilja att verkligen vara en i gänget.

På Friskis & Svettis finns det alltid längst fram där de drar skämt med instruktören, de hjälper gärna till och leker ”extra-instruktör” och de svarar alltid ett högljutt ”JA!” när instruktören i slutet av passet frågar om man orkar kämpa lite till.

De irriterar mig. Jag vet att jag borde tänka att det kanske är kul för dem att säga till folk (läs cykel-niklas) hur spinningcykelsadeln ska sitta, att få vara med i gänget och att komma med klämkäcka kommentarer. Men jag står inte ut. Jag ger dem ett mörkt ögonkast, fortsätter trampa och går sedan hem och skriver ett blogginlägg om hur mycket de irriterar mig.

Trängseln på bokrean var enorm. Jag stod med nio olika kokböcker i famnen inträngd i en ett hörn bland deckare och kom inte ut. Kvinnor med tjugo inbundna böcker staplandes på varandra så bara ögonen syntes vilka hade något elakt i blicken knuffade mig runt och till slut var jag fyrtiotvå sekunder från ett regelrätt psykbryt så jag fick helt enkelt ge upp drömmen om en ny bok till billig penning. Drog till Ica istället och tröstshoppade kiwi och 800 gram fisk.

Nej nu ska jag shoppa böcker på bokrean med frivilligt anmäld lillasyster. Ska tvinga mig att inte bara komma hem med tjugotusen nya kokböcker. Behöver lite skönlitteratur också.