Igår förberedde jag två lunchlådor till mig och min kille under ett pågående strömavbrott. Jag hade enbart ett värmeljus som ljuskälla. Ni anar inte hur mycket mat som placerades i dessa lådor. Varje låda är en veckoranson mat för en familj på fyra personer. Tur att jag inte är blind för då hade jag varit smällfet.

Gah, jag känner mig så jäkla handlingsförlamad så jag orkar inte ens duscha. Jag önskar jag hade någon form av vårdbiträde alternativt personlig assistent som tvättade mitt hår och kammade det. Jag hatar mitt hår. Jag gör snart en Britney.

Jag har funderat på devisen ingen är längre bort än sex handslag, vilken brukar användas när man ska visa på att världen trots allt är ganska liten. Detta är en intressant matematiskt uträkning som förbinder oss alla på jorden till varandra i en vänskapskedja som inte når längre än sex personer. Det är ju kittlande att tänka att det bara står sex personer mellan mig och Fidel Castro eller George W Bush. Man ska dock inte glömma att de sex handslagens teori även inkluderar tredje världen och på så vis är det max sex handslag mellan mig och ett fattigt gatubarn som bor på soptippen i Brasilien. Jag läste någon gång en artikel om just de sex handslagen som handlade om en svensk man som en gång åkte till djupaste Afrika. Där träffade han en stam som han sov hos en natt. En man i stammen frågade var han kom ifrån. Svensken svarade att han kom från Sverige. Mannen undrade var i Sverige och svensken förklarade att han kom från Göteborg. Den afrikanska mannen sa då att han kände en person som bodde i Göteborg och uppgav en adress som låg granne med den svenske mannen adress i Göteborg. Uppenbarligen var svenskens granne en polare till den afrikanska stammannen.

Det sägs att de sociala nätverken på internet är betydligt mindre och de virtuella handslagen mellan personer är mycket färre. Kedjorna som förbinder uppkopplade människor i hela världen är mycket korta. Det är sånt jag ibland tänker på. Sverige är till att börja med ett pyttelitet land. Jag är övertygad om att här gäller snarare devisen en eller två handslag till alla i landet. Så fort jag möter en ny bekantskap så pratar man snabbt om var man kommer ifrån, vilka man känner och ofta, inom fem minuter har man hittat ett par personer som man redan har som gemensamma bekanta. Hur är det då inte på internet? Många är med i s k communities och forum, har en blogg och slutligen vet alla i intenetsverige vem de är. Och de vet själva vem alla andra är.

Jag har en blogg. Det är den enda plats som jag regelbundet återvänder till och uppdaterar ofta. Här är jag också helt öppen med vem jag är. Jag funderar därför ibland om det någon gång är folk som jag känner, en gång har känt eller ytliga bekanta som har läst här. Det är det säkert. Jag undrar också hur många anonyma bloggar jag har läst där jag egentligen känner författaren eller åtminstone vet vem det är.

Bara så ni vet – vi vet kanske egentligen vem alla är  – vi är bara en handslag eller två i från varandra.

Ikväll ska jag laga en grönsaksgryta med miljoner skedar rödcurry och minst tre chilifrukter. Den ska bli så stark så ögonen rinner, kroppen chockas och svetten börjar lacka. Det är det enda sättet jag kan komma på som jag kan känna att jag lever.

Den ultrasupersnygga och extremmoderna diskmaskinen har lagt av. Antingen saknar jag en diskmaskinsgen (ungefär som att jag saknar den viktiga packningsgenen som krävs när man ska resa) eller så var det fel på diskmaskinen från början. Nu är det handdiskning som gäller fram tills servicegubbarna får tummen ur. Och sånt kan ta tid. Jag har dock glömt hur man handdiskar vilket resulterar i att jag enbart kommer att kunna äta hämtmat och mackor tills åbäket behagar fungera igen.

Under förmiddagen har jag som varje vecka inkasserat de sedvanliga mejlen från Spy Bar, Teatron och Fritz’s Corner om vad som gäller den kommande helgen. Jag känner mig sugen på att gå ut på lördag då mitt uteliv hittills under 2007 har varit under all kritik. Vet ni vad jag gör då? Jag ringer inte upp kompisarna och kollar vilka som vill hänga på. Jag planerar inte vilken outfit som behöver rastas. Jag funderar inte heller på var förfesten bör äga rum och vilka snittar som vore godast att göra. Jag surfar istället in på SMHI för att ta redan på hur många minusgrader det kommer att vara lördag kväll. Shit, vad jag hatar kombinationen av nordpolskyla och lastgammalhet.

Vi höll på att plocka i ordning här efter byggarnas senaste besök och då dök helt plötsligt ett halsband upp bland alla grejer på matbordet. Det var ett uppenbart damsmycke och inte alls något som tillhörde mig. Jag tänkte, kan min kille ha en annan kvinna vid sidan av som har glömt sitt halsband i en het stund? En sekund senare kom jag på att jag sitter ju här i soffan på mitt ass 24-7 så jag borde ju ha sett om otillbörlig kärlek ägt rum i så att säga samma rum. Sedan kom jag på att det nog var min syrras halsband som hon måste ha glömt när hon campade här i lördags.

Jag insåg också att jag borde göra lite fler saker än att sitta i den där farligt sköna soffan. Jag kan ju åtminstone ge killen en teoretisk chans att ha en affär. Imorgon ska jag skriva mer (i datarummet) så jag får ihop handpenning till åttamiljonerslyan och sedan fika med Tobbe.

Orkade inte laga mat så jag och Niklas satt och googlade thaimatställen i närheten. Det lilla thaistället inne på Ringen har ju stängt sedan de började bygga om. Vi hittade inget som låg tillräckligt nära för att man skulle orka gå ut i snön och kylan. Istället fick det bli en snabb fisk -och skaldjurssoppa. Ingen saffran tyvärr men rikliga mängder räkor, färsk dill och vitt vin. Det gick ner. Imorgon ska jag starta en protestmarch alternativt enmansmanifestation inne på Ringen för att få tillbaka thailändarna.

Detta är resultatet av det nybyggda köket. Inte dåligt va?

Från en annan vinkel.

Min kille kan sina saker.

Min kille sa häromdagen att man kunde ta en dag och åka skidor i hammarbybacken. Som den härliga pessimist jag är kom jag direkt på att jag saknade kläder för det ändamålet. Jag menar det är ju inte hundra att åka slalom i stuprörsjeans och skinnjacka. Min kille sa att man kunde låna täckkläder av någon. Jag hade inga fler negativa argument längre.

Senast jag åkte utför var på sportlovet i nian i de österrikiska alperna. Under min uppväxt åkte jag dock en del utför, både i fjällen och i alperna några vintrar. Jag var aldrig någon stjärna men jag tyckte att det var kul. Min syster Anna är däremot en av de sämsta slalomåkare vi har i det här landet. Jag minns Österrike 1994 när pappa åkte före Anna och stannade upp i backen för att se att hon hängde med. Det gjorde hon tydligen inte eftersom hon inte gick att finna någonstans i backen. En stund senare kom en ursinnig Anna ut ur skogen med skidorna i handen och började gå nerför en alptopp. Där, inne i de österrikiska skogarna hade hon fått nog. Anna blev så att säga aldrig någon OS-medaljör.

Jag minns en vinter då jag åkte första åket med mamma och glömde bort att man skulle svänga om man skulle ta sig ner för ett berg. Det resulterade i ett jag åkte störtlopp rakt in i en liftstuga och skidor och stavar flög åt alla håll.

Under den där alpsemestern 1994 dejtade jag en kille ett par gånger. Vi misstänkte att hans familj nog var inblandad i maffian. Detta självklara antagande baserade vi på att han var halvitalienare och halvpolack. Dessutom skickade han brev hem till mig efter resan på rosa tjejbrevpapper. Jag svarade aldrig.

Kanske dags att våga stå på ett par skidor igen. Min rädsla är en kombination av att jag ska bryta ryggen eller nacken och att jag ska vara dålig. Nu kan jag ju tänka att jag en gång för längesedan faktiskt kunde åka skidor ganska hyfsat. Jag vill inte att det minnet ska förstöras.