Nu lider jag återigen av insomnia. Det har jag visserligen gjort sedan jag var mycket ung men efter ett år av lite kemisk hjälp har jag sovit som en prinsessa. Varje kväll har varit fröjdefull, lyckosam och positiv. Ingen ångest att gå och lägga sig eftersom vetskapen om att jag kommer att somna helt plötsligt funnits där. Paradiset i en liten medicinask. Jag visste hela tiden att dagen skulle komma då det inte hjälpte längre, när effekten skulle minska för att sedan inte hjälpa alls. Inatt slutade hjälpen, min sömnens krycka kastade in handduken, mina allra bästa kompisar lämnade mig. Nu är det jag och långa nätter som ska tillbringa tid ihop igen. Tid jag inte är intresserad av att lägga på just natten. Insomnia. En av de värsta fiender man kan ha.

Igår kväll, när enbart de tre systrarna var samlade hemma hos mig blev diskussionerna konstigare och konstigare. Det är visserligen vanligt förekommande när vi är inblandade.

Vi började prata om Stayfriends – en sajt där man kan hålla kontakten med gamla skolkamrater. Jag är av någon anledning registrerad där men försvarade mig med att jag inte har skrivit något om mig själv där när Anna och Mia började gapskratta och brainstorma vilka stjärnor från byn som jag borde återuppta kontakten med. Då tyckte Mia att jag skulle gå in på min sida och skriva under ”intressen” jakt och fiske. Det var ganska kul igår, men ju längre dagen lider idag blir det mer och mer roligt. Sjukt roligt om någon för länge sedan bortglömd klasskamrat tar sig in på min sida och allt som står att finna om mig är ett foto på mig i glamorösa lockar och ett intresse för jakt och fiske.

Sedan skulle Mia berätta om sina kontakter i den lilla spanska byn som hennes kille bor i, vilka kanske kan leda till ett stillsamt sommarjobb. Hon började förklara att det fanns ett danskt par som flyttat till den spanska byn och öppnat en argentinsk restaurang. Längre än så kom hon inte förrän jag och Anna bröt ihop av skratt. Vi tyckte att det var lika stört som att jag lämnar Sverige för att flytta till en sömnig by i Grekland och öppna en kinarestaurang. Sedan började vi glida iväg till vilka hattar jag skulle ha på mig på min kinakrog och vilket lis jag skulle servera.

Jag inser att detta enbart kan vara kul för oss så jag ber om ursäkt för att jag upptog er tid med ointressant läsning.

Jag uppfinner recept just nu. Det är en mycket energikrävande och kreativ syssla. Den här potatisvarianten kommer att knäcka totalt. Jag kommer kanske att kunna vinna ett stort internationellt potatispris. Tänk om jag vinner en potatis gjord i guld. Eller min egen vikt i potatis. Vinna – det vet jag redan att jag kommer att göra. Den här idén knäcker både potatisrisotton och potatisbakelserna med vaniljolja. Jag återkommer med recept på söndag när den är smakad och menyn inte längre är hemlig.

Dagens matlagningssoundtrack är Pray for spanish eyes med Madonna. Hon var helt enkelt som allra bäst för tjugo år sedan. Dessutom påminner just den här låten om när jag och Joanna bodde på Karlaplan för många år sedan och spelade denna på repeat när vi gick i pyjamas till 7eleven sent på kvällarna för godisranson, våfflade håren för att skrämma videokillen på hörnan, hängde på Elverket på tordagar och drack öl eller förfestade på vår spenatpasta och vårt vita vin. Nittotalet när det var som bäst.

Igår kväll:

Tre systrar, tre pizzor, cookies, vin och white russian med Säkert! som soundtrack. En alla hjärtans dag som inte kunde bli bättre.

Idag:

Malin marinerar till toner av Pete Doherty och planerar inköp av en säck potatis. Pappas 60-årskalas måste börja förberedas på allvar idag.

Jag besökte minsann gymet idag. Jag sprang, lyfte och svettades. Det var något fel på ventilationen så speglarna i lokalen var fulla av kondenserad svett som rann och själv kunde jag knappt andas i den tropiska hettan.

Efter mardrömsträningen drog jag på mig en tajt mössa och en enorm täckjacka vilket fick mig att se ut som en grå korv (det finns exakta kopior i varenda välsorterad fransk matvaruaffär) och stapplade högröd i ansiktet förbi apoteket eftersom det ligger på vägen hem.

Där hamnade jag i en stol mittemot en man som inte vaknat på rätt sida idag. Jag skulle hämta ut saker som normalt sett inte brukar skapa problem men just idag gick något fel. Mannen knappade och knappade på sin dator. Efter några minuter började han få nervösa ryck i nacken. Ytterligare några minuter senare gick ryckningarna över till regelrätta tics och hela bordet skakade. Han började mumla något ohörbart. Sedan började han skrika på ett språk jag inte förstod. Detta pågick ganska länge. Jag eftersvettades i stolen och mitt ansikte blev rödare och rödare. Till slut väser mannen ondsint fram att jag minsann får kontakta min läkare för en viss kod stämmer inte. Han tittade också misstänksamt på mig, lite som om jag själv hade snott ett recept och skickat iväg det, men missat den viktiga säkerhetskoden. Jag satt tyst som en korv kvar i stolen. Han hämtade de andra medicinerna jag skulle ha, tog betalt med sin ryckiga nacke och gjorde sedan ett sista försök att få fram den luriga medicinen. Då fungerade det direkt. Då blev han sur på mig och frågade flera gånger varför det inte gick innan och hur det helt plötsligt nu kunde fungera. Jag hade ju varken pillat med hans dator när han hämtade den andra medicinen eller spelat honom något annat spratt. Därför sa jag: ”ibland kan ju datorer vara lite konstiga”. Jag fick min medicin och reste mig upp för att gå. Då ser jag att stolen har ett vackert mönster av min bak och mina lår, målade i min egen svett. Tyckte synd om personen efter mig som måste sitta i min svett. Dessutom lär ju den personen tro att det hela rörde sig om inkontinens.

Förnedrad traskade jag hem.

Idag är det alla hjärtans dag. Det betyder att man får äta hur många Emmentalerhjärtan man vill från McDonald’s. Jag är inne på hjärta nummer fyrtionio nu. Jag har redan bokat tid hos en kardiolog på SÖS till klockan 20 ikväll. Fram tills dess går jag att finna på ett McDonald’s nära dig.

Jag tittade precis på Gilmore girls på tv. Detta är en synnerligen lam inspirationskällan men jag kände ett så starkt vemod när jag såg just detta avsnitt. Lorelai har krånglat till sitt liv ordentligt genom att göra slut med Luke, samma kväll åka hem till sitt gamla ex Christopher för att där tillbringa natten och sedan berättar hon det för Luke och hennes dotter Rory får reda på vad som hänt. Hon blir utskälld och alla vänder sig ifrån henne.

Man får inte begå misstag för då jäklar ska alla rättfärdiga direkt hoppa på en. Det är ju faktiskt så det ser ut även i den verkliga världen. När man uppför sig exemplariskt så klagar ingen eftersom det är perfektionism som ständigt förväntas av en. När man gör något ogenomtänkt, handlar på ren impuls, slutar tänka, bara gör det man vill för sekunden, när man inte låter de kommande konsekvenserna nå en som man åker dit.

Jag är en person med ett enormt kontrollbehov. Jag vill alltid kunna styra mitt liv, tar hänsyn till alla runt omkring mig, tänker alltid på konsekvenser av mitt agerande långt innan det ens har hänt och brukar då häva 99 % av de saker jag annars kanske skulle göra. Jag brukar sätta andras intressen framför mina egna och står hellre tillbaka än att köra över någon. När man fungerar som jag gör förväntar alla sig att jag aldrig kommer att göra något ogenomtänkt eller oansvarigt. Däremot räknar många med att jag ska finnas där och sopa upp resterna av de som ständigt beter sig egoistiskt och oansvarigt. Jag ska finnas där med mina amatörpsykologiska råd, svara när det ringer, sitta i timslånga peptalks, ge visa råd om hur man kan söka hjälp och avsluta varje session med ”du är ju en underbar människa, smart, rolig, snygg och dessutom har du så mycket att ge”. Jag brukar visserligen mena det med hela mitt hjärta. Men när jag själv trampar i klaveret, gör något idiotiskt, ogenomtänkt, inte orkar leva upp till de miljoner krav som jag och andra ställer på mig själv då bemöts man av ilska, aggressioner eller i bästa fall tystnad.

Jag undrar fortfarande varför jag under de senaste åren tillbringat så mycket tid med att ställa upp för andra när jag, då rollerna för en gång skull byttes, endast bemöttes med ingenting. Jag har också rätt att ibland göra fel.

Den grönsakerfyllda pirogen gav en brännblåsa i gommen. Såsen som serverades till luktade konstig hudkräm. Men gott var det. Och framför allt romantiskt.

Jag ska få alla hjärtans dagsmiddag ikväll. Det blir den traditionellt romantiska indiska maten som kommer att utgöra vår kärleksmiddag. Jag menar, vidriga rapar och risig mage är ju otroligt romantiskt. Jag kan inte bestämma mig om jag vill ha grönsakerfylld pirog eller lamm i kryddigsås. N funderar på en mango chutney som är söt och hot.

Nu blev jag sjukt hungrig. Dags att beställa.