Jag gjorde lite småplock till mig och min kille innan maten. Låt oss kalla det tapas. Det är i alla fall en mozzarellasallad med tomat, rödlök, basilika, salt, peppar och olja. I mitten syns en snabb variant av champiñones al ajillo – alltså champinjoner stekta i olja med vitlök, persilja och en skvätt citronsaft. Mycket gott en vanlig tisdagkväll.
Jag satt just och plöjde mig igenom ett större antal underbara låtar från 80-talet på youtube och kom att tänka på denna fantastiska låt med Paula Abdul och MC Skat Kat. Jag minns när vi var små och den var populär och jag och min kusin gjorde en duett. Jag var såklart Paula Abdul och han fick vara en tecknade katten. Jag minns även vilka problem vi hade med vissa passager då vi inte förstod all engelska. Kattens rap var svårast. Men bra lät det. Det är jag övertygad om.
Morgonens klagande:
Jäkla skitdag. Är glad att den snart är över. Fastnade i en grymt negativ tankespiral hela eftermiddagen. Jag trodde att jag hade blivit något av en amtörstjärna på att bryta den där typen av neggoloopar men det gick inte idag. Jag har helt enkelt känt en enorm irritation på hela mänskligheten idag. Tankar på människor i kombination med poänglösheten med hela livet var ingen bra kombination. Dessutom har jag hela dagen känt mig som Jabba the Hut med ful blond utväxt. Dock är min haka lite mer markerad.
Dubbelavsnitt av CSI får helt enkelt muntra upp mig.
Idag drog jag åt Japan. Det blev teriyakilax med grönsaker som jag ångade under lång tid. Laxen kördes i ugnen på en bädd av purjolök, riven färsk ingefära och riven vitlök. Den ångade gröna sparrisen var det godaste. Lite ris och sesamfrön på det gjorde mig mer mätt än vad jag behövde.
Idag ska ni lyssna på ett texasband som faktiskt är riktigt bra. Det är Big Coat med Wiretree som är måndagens soundtrack.
Igår kom min syrra släpandes på en franskläxa som hon skulle vara klar med till nästa seminarium. Jag sa att min hjärna inte fungerade ordentligt igår. Hon sa att jag var bättre på franska ändå. Efter lite snabb hjälp (?) så har tydligen franska gömt sig kvar i min hjärna och uppförde sig under natten som om den tvångsmatats med magic mushrooms. Jag drömde alltså helt vansinnigt.
Jag skulle skriva ett språkprov som var på liv och död. Det höll på hela dagen och jag trodde att det skulle vara ett prov på franska med lite spanska avancerade passager. Min panik växte när provet kom i min hand och varje mening var ett eget språk utan förklaring om vilka spåk som var med. Jag hade i halvtid lyckats komma fram till att språken i provet var spanska, franska, katalanska och Occitanska (Langue d’Oc). Så långt lyckades jag tyda nästan allt. Svårast var att skilja den avancerade katalanskan från Occitanskan. I pausen hade jag panik då jag inte kunde komma på om Provencalska var ett eget språk eller bara räknades som en occitansk dialekt. Bråkade ett tag i mobilen med syrran men gick på det senare alternativet. Till slut klarade jag provet och överlevde. Puh. Tur att jag i sömnen visste att provencalskan inte har högre status än så.
Kollade för skojs skull upp om det verkligen stämde, när jag vaknat och till min förvåning gjorde det faktiskt det. Fast å andra sidan kommer det inte som en chock – jag har skrivit ett par, tre uppsatser, formulerat frågeställningar, avgränsningar och syften och räknat ut makroekonomiska formler i sömnen förut. Det är så underbart att vakna på morgonen och titta i skrivboken som ligger bredvid min säng och se vad som står där denna morgon. Min hjärna måste vara lite felkonstruerad som bara kan vara kreativ under sömn.
Efter en lång vin-ost-prosciutto-chokladtryffel-indiepopkväll på Hornstull åkte jag hem till mig med syrran eftersom Debaser var enligt uppgift överfullt. Med tanke på min trötthet var det nog rätt val. Tre festkvällar i rad blev lite för mycket av det goda även för mig. Bäddade åt Anna på soffan och slocknade sedan som en ljus. Märkte inte ens när den överförfriskade Niklas äntrade lägenheten framåt morgonkvisten. Jag hade lånat ut en sov t-shirt till Anna med en cykel på och Niklas fick i sitt huvud det till att Anna sov på soffan iklädd hans hyper high tech tävlingscyklingsdräkt.
Klockan halv elva i morse ringde det på dörren och efter ett par signaler vaknade vi tre till liv och fick öppna för de stackars byggarbetarna som kom in och började såga och hamra. Vi tre satt i soffan och tittade apatiskt på varandra. Deras intryck av mig kan inte vara smickrande. I fredags kom de klockan åtta och jag tog mitt täcke och lade mig på soffan och sov till klockan tolv inför deras ansikten. Likaså igår. De kom klockan nio och jag tog täcket och sov till tolv på soffan. Idag när de kom var vi tre slackers som satt i den där soffan. Jag verkar ju som värsta slackerförloraren.
Ikväll blev det barnköttfärssås. Den är inte gjord på barn utan går under det namnet för att den smakar som barnmat. Ingen lök och massor av ketchup. Bra för magkatarrsmage. Anna sprang och köpte Ben & Jerrys och cookies som vi smulade ner. Inte så dåligt. Började kolla på Farväl Falkenberg men gav upp efter en halvtimme eftersom jag och Anna fattade noll.
Just nu: Klädd i svarta mimarkläder (svarta tajts och svart tröja) med en kille som envisas med att blanda en Grasshopper innan han ger sig iväg på grabbaktiviteter. Jag väljer dock en White Russian och förbereder mig för en sminkning. Väntar på Anna som ska komma, langa in kött i frysen och äta middag med mig. Kanske vågar jag prova den nya grekfastfooden runt hörnet.
Senare ikväll: En till födelsedagsfest på Hornstull. Vin, vänner och snack. Efter det en möjlig utgång till Debaser. Sultans of Ping spelar så det kan nog vara packat med folk. Vi får se vart det bär.
Mellon Collie and the Infinite Sadness. Det måste vara det vackraste namnet på en skiva någonsin. En fantastisk skiva dessutom.
Mitt melankoliska soundtrack ikväll är Tonight, Tonight.