Det var födelsedagsfest för Katti på Hornstull igår. Vi var ett gäng som var över på tårta, ost, vin och andra goda onyttiga saker. Massor av musik spelades  – en del mer suspekt än annat, men det så som sig bör när man är hemma hos skivbolagsdrottningen.

Anna och Niklas i djupa samtal. Eller, sanningen var att jag tvingade de dem att posa som om de satt i ett samtal med varandra.

Henrietta kör en dans med födelsedagsbarnet Katti.

Henrietta, Mats och Katti. Vissa kvinnor är läskigare än andra, ser det ut som…

En skärrad Mats i Mias knä.

Lillasyster Mia ”Carolina Gynning” Collin och jag.

Mia och Katti som sexy bitches på dansgolvet.

Jag, Katti och Mia någon gång i natten.

Efter nattbussande hem, en kokt med bröd tillsammans med trevlig kille (från festen alltså) och sedan skrämsel på grund av läskig man i trapphuset hamnade jag också i säng. Sweet kväll! Tack Katti!

Nu är det snart dags för det vanliga – in i duschen, tvagas, hårtvättning, dopp i babyolja då vintern förstör min hud, torka hår, föna, styla, kläder på, foundation, smink, smink, smink, smajl, redo för fredagskvällens fest hos Katti i Hornstull. Ibland önskar jag att det fann ett löpande band där man kunde placera sig och bli tillfixad. Men det tar alldeles för stor plats har jag hört.

Hallucinerar om en megacalzone med tomatsås bredvid från den snälla bagaren mittemot. Då får jag ta Big is beautiful-klänning med what the heck? Fira Katti the Hottie går ju lika bra i bylsig dress som i tajt fodral.

Jag lider av ett allvarligt missbruk. Jag har ett alltför långt gånget räkmissbruk. Åh, dessa små rosa guldklimpar från havets botten, jag får inte nog. De frestar mig, lockar mig, kallar på mig: ”Malin, tina oss, släng i oss i varenda sås, lägg oss på pizzan, ät oss som vi är”. Och jag gör det. Jag äter de små havsbananerna som de är. Jag kan inte sluta. Jag väntar på den dagen då en ond räka slinker ner i min räkfyllda buk och ger mig magsjuka. Kanske blir det den dagen mitt missbruk kommer att se sitt slut. Fram tills dess är det jag och mina räkor. En kärleksrelation, starkare än något annan.

Efter fyra timmars sömn i morse blev jag uppsläpad och lagd på soffan eftersom byggarbetarna gjorde entré klockan 08.00. Jag var tröttare än tröttast och stoppade öronen fulla med rosa öronproppar och sov vidare i soffan till allmän beskådan. Det var sjukt pinsamt att till slut vakna med bettskena, småmolig huvudvärk iklädd den värsta outfiten man kan skåda när två byggkillar står och ler framför en och säger hej. Nu har de som vanligt ockuperat badrummet där de bygger och slamrar och jag får i vanlig ordning försöka att inte kissa på mig.

 
Jag innan utgång. Rutig klänning, svarta tajts och svarta ankelboots.

Jag började kvällen med att halka mig fram mot Roslagstull i mina höga klackar. Väl hemma hos Mia stod maten färdig och Anna, jag och Mia åt tills det inte fanns en bit kvar av Mias oreganokyckling, toppad med färsk oregano, minimorötter, sparris och kokt potatis i klyftor (varför den var kokt berodde på Mias omtanke om min magkatarr). Sedan drack vi gott vin, snackade och avslutade middagen med hemmagjord kladdkaka med vispgrädde. Det var sjukt gott alltihop. Vi fortsatte kvällen med ett bildspel som Mia gjort på datorn ackompanjerad av vidrig harpmusik. Bildspelet höll på i typ en och en halv timme. Då var vi trötta på harpmelodin.

Vid elva drog vi in till stan och började med ett stopp på Plaza, för jag stod på deras lista och Mia hade aldrig sett stället så vi tittade bara ner som hastigast. Sedan gick vi vidare till Lilla baren på Riche där det i vanlig ordning av trångt och fullt av musik -och mediafolk. Såg Andreas Kleerup men ville inte verka stalkig genom att gå fram och hylla hans musik. Mia och jag gick över i stora baren och springer då in i en gammal kompis, seb, som varit ute i hela världen och jobbat vilket har gjort att det var månader sedan vi träffades. Vi snackade och tog en öl. Sedan drog jag, Mia och seb över till Sturecompagniet (mest för att jag och Mia vill ha en goodie bag). Där var det banne i mig tvåårspartaj. Jag såg Idol-Danne, ett par andra s.k kändisar, några bloggare och lillebror Schulman. Mia, jag och seb tog ett bord som var reserverat men ingen brydde sig. Vi drack G&T: s och hånade folk och deras musiksmak. Vissa dansade som om de tillfrågats att vara GoGo dansers. De hade nog inte tillfrågats och det var nog helt enkelt deras riktiga dansstil. När The Killers spelades – till min stora lycka ställde sig alla stilla och och tittade på varandra och skakade på sina huvuden. Puh, vilka stycken som var där.

Mia och seb dricker drinkar på Sturecompagniet.

Sedan fick vi nog och gick och då var goodie bagsen slut! Jag och Mia surade. Vi två avslutade på McDonald’s med cheeseburgare och drog oss sedan hem vid halv tre, tre-tiden.

Det som grämde oss allra mest var att Carl-Jan fick en goodie bag och han gick efter oss. Hur löser man den ekvationen?

Efter min och Annas ankdammsdiskusson om Stureplan igår började jag fundera över fenomenet med s.k inneställen och kändisfester. Vad är det som lockar? Jo, det är väl ingen svår fråga direkt. Stureplan har i Sverige blivit en symbol för kändisar, glitter, pengar och lättja. Långt ut i obygden har varenda metallarbetare en åsikt om just Stureplan. Om vi skalar av alla fördomar och myter om just Stureplan så är det just inget mer än bara ett litet område centralt placerat i huvudstaden där det råkar ligga ett större antal utskänkningsställen. Detta är inte på något sätt unikt. I varenda storstad världen över finner man (oftast fler än ett) nöjesområde. I Sverige har vi endast ett. Det är Stureplan. Sverige är ett miniland vilket gör att varenda kändistillställning måste fyllas ut med kreti och pleti eftersom tillställningen annars skulle vara halvtom. Sverige har inte så många kändisar och det är väl inte så konstigt om man gör en snabb matematisk beräkning av hur många som bor i landet och hur många procent av dem som borde vara kändisar. Hade vi fler varit kändisar så hade begreppet drabbats av akut inflation och inte betytt så mycket. Dessa kreti och pleti som fyller ut kändistillställningarna är alltid fler än vad kändisarna är. Det betyder att i princip vem som helst kan gå på kändisfest, åtminstone om man en gång hamnar på någon lista som sedan sprids. Då känns det inte så speciellt eller mytomspunnet längre.

Jag har en ytlig drift. Det har jag haft så länge jag kan minnas. Min amatörpsykologiska tolkning av det är mitt ursprung, ute på landet där den skånska myllan gav sockerbetor varje höst. Där fanns inget Stureplan så långt ögat nådde förbi pilträdsalléerna mot horisonten. Det är troligtvis därför man kunde se mig och min bästa kompis lura oss in i kön till 1996 års hippaste klubbstjärna i Bryssels kändispartyn. Två sjuttonåriga helsingborgs-spice-girls på jakt efter glitter, yta och någonting mer. Det går nog att förklara springet på Les Bains Douche i Paris i mitten på 1990-talet genom det också. Vad letade jag efter? Jag såg modeller och andra kändisar, personer i kläder jag inte visste fanns (och så talade ni bakom ryggen på mig om mina outfits, skåningar), glitter, dekadens, ja allt man kunde önska sig av Paris inneklubb. Men jag fick inte nog. Inte heller vet jag vad jag sökte. Turnén fortsatte genom Europa. Till slut hamnade jag i Stockholm, just när Skånegatan tappade sin forna indiemystik. Några år senare sprang jag som en galning på Laroy (minns att Britney var där en kväll, samtidigt som prinsessan Madeleine), Köket, Kharma och jag vet inte vad jag sökte. Jag vet bara att jag inte fann det. Tusen nätter av mitt namn på gästlistor hjälpte inte. Då följde en period av stillsamhet.

Jag söker fortfarande ibland, men inte lika intensivt som förr. Jag har insett att det inte finns något att finna. Bakom allt glitter är det svart. Svart som i rymden, oändligt. Det finns inget bakom. Att gå dit, till glittret som drar som en mygga dras mot ljuset, är meningslöst. Det ger glädje i en minut. Det ger glitter i en minut. Men sedan är det svart.

Men det är okej. För nu vet jag. Att söka efter något ute tar en ingenstans. Man måste först söka efter något hemma, inne i sig själv. Då slipper man mörkret när man går hem efter en natt i Stureplans glitter.

Tvätta, städa, flippa ur på grund av den undermåliga uppkopplingen, hata granne som tvättar på min tvättid, dammsuga, slänga cykeldelar i hög, ont i ryggen, ont i magen, befarar hjärtinfarkt innan trettio.

Tar ett djupt andetag.

Ikväll – festfin, sotiga ögon, lyxmiddag hos Mia, glittra på Stureplan, live forever.

Jag har som de flesta andra en MySpaceprofil. Denna använder jag ganska flitigt då jag är löjligt förtjust i musik och där kan man hitta små osignade guldkorn om man vet var man ska leta. En massa små band vill bli kompisar med mig och jag med dem och så långt är allt som det ska. De senaste dagarna vet jag dock inte vad som har hänt. Det har fullkomligt strömmat in konstiga mejl från framför allt Turkiet och delar av Afrika. Alla är smickande men samtidigt skrämmande. Ett tag trodde jag att någon jag kände hade spridit min profil i länder där en blond välvuxen kvinna skulle kunna uppskattas för att höja mitt låga humör men det verkar inte så. Men detta är ett litet utdrag ur det mejl jag fått:

Den här är ju hederlig:
”you seems a good woman”
Kabson verkar inte vara den som är rädd för att ge komplimanger…:
”i m kabson from africa,i just got your profile infact you look like an angel im my heart ”
Lite mer svårttydligt men Gud verkar vara inblandad:
”the god had a lot of tıme when ıt created or you cant be so beatıful ”
Sen kommer en kille som skrev detta charmiga (?) mejl:
”heyy sexy malın how r u?u r so cute..ı wanna meet and talk u..would u lıke to wanna meet me ? ”
Jag kände inte för att hoppa på första flyg till Istanbul så jag valde att inte svara (vilket jag for the record inte gjorde till någon) och då fick jag en timme senare:
”heyy sexy malın ı am so sory ı send msj before but u dont send me msj ?why
r u readıng just my msj:) ”
Hmm, killen, it ain’t going to happen.

Skumt va? Hur kunde jag plötsligt bli så poppis i Turkiet? De skulle behöva lära sig lite MySpace-vett-och-etikett. Skicka mig musik och jag lyssnar. Och återkommer om vad jag tycker. Ragga upp mig genom att blanda in gud och änglar. A Big No No!

Rutig galen klänning har inhandlats idag samt en välbehövlig rastning runt stan. Jag fann dock inte den ultimata tandborstmuggen på Urban Outfitters. Inte ens på Lagerhouse lyckades jag lokalisera något liknande. Jag vill ha ett helsvart glas men det verkar populärare att bara tillverka de där svarta glasen i form av vinglas eller martiniglas. Sedan mötte jag upp syrran och vi satte oss och tog en Chailatte och snackade skit om ankdammen Stockholm. Det var kul. Sedan hamnade jag i förseningar och rusning i t-banan. Mindre kul.

Nu ska jag till Urban Outfitters. Eller sanningen är att jag ska till Clas Olsson först och sedan till Urban Outfitters men det låter lite coolare att droppa det första liksom. Min kille ska köpa olika assesoarer till sin skruvdragare och några färger jag inte förstod för han ska bygga en till cykel utöver de två avancerade stålhusdjur han redan har. Jag har erbjudit mig att flytta ut så att alla cyklarna får plats i lägenheten. Jag har också erbjudit mig att banta så jag tar mindre plats. Mer förstående flickvän får man ju leta efter.