Jag har tänkt det där med att ”kunna” laga mat. Att laga något simpelt alternativt laga något mer avancerad med hjälp av recept borde ju alla kunna, annars är ursäkterna bara lathet eller otroligt extrem efterblivenhet. Sedan finns det de som har matlagning som ett intresse, de som ser konsten bakom att få kryddkombinationer att gifta sig med fonden och förstår hur man kokar sin egen buljong. Jag tillhör de sistnämnda. Och jag har alltid en likasinnad i tankarna när jag är på jakt efter en ny kille. Min kille är som tur är en mästerkock och lagar fantastiska middagar utan att jag behöver springa ut i köket och smuggla i kryddor eller fond likt en high school-tjej som ska spetsa bålet på skolbalen.

Annars är det ett vanligt problem – att ens kille ska laga något gott och har fantastiska råvaror framför sig och det enda han lyckas åstadkomma är en smaklös, torr middag som man sedan sitter och förbannar sig själv över att man inte lagade och slängde ut den oduglige karln ur köket direkt. Men, mitt jobb är inte att ha överseende med dåliga kockar. Folk borde ju helt enkelt lära sig att laga mat innan de flyttar hemifrån, jag menar hemkunskap och vettiga föräldrar borde ju lära även den dummaste snubben att steka en biff eller koka pasta.

Sedan finns det inte överhuvudtaget något mer osexigt än killar som inte kan laga god mat. Jag dejtade en kille för ganska längesedan under ungefär en sekund och han sa att han bara kunde laga det som jag brukar referera till som ”barnmat” – nämligen köttbullar, fiskpinnar och makaroner. Då lyser och blinkar en röd lampa med ett tillhörande ljud i mitt huvud och denna egenskap åker upp på vågskålen ”negativa egenskaper” i en rasande fart. Ni fattar vad jag menar  – ungefär som när en kille under första dejten utbrister att Stone Roses måste vara en av världens bästa band eller i en diskussion ifrågasätter könsmaktordningen. Då lyser lampan grön och ljudet är betydligt ljusare, ungefär som en harpa.

Min drömkille älskar att hacka, blanda och steka tillsammans med mig på fredagkvällarna med ett glas gott rödvin i handen. Inte för att han gör det istället för att spela dart (?) med killarna, eller drömmer om en hämtpizza i hemlighet, utan för att han älskar att laga god mat precis som jag.

Grammisgalan. När jag var yngre satt jag klistrad vid tv:n när den sändes. Jag kommer aldrig glömma när Popsicle önskade livet ur Arvingarna. Dessutom var Grammisgalan det enda som på något sätt kunde förbinda oss musiksuckers i Hasslarp till resten av musiksverige.

Nu sitter jag åtminstone i Stockholm och kollar men Grammisgalan känns inte alls lika spännande längre. Nu sitter jag mest och rangordnar vem av pristagarna som är mest packad. Än så länge leder Mando Diao tätt följda av In Flames. Men ännu slår ingen Andreas Mattsson under det tidiga 90-talet. Jag väntar dock troget på en ordentlig skandal för att väcka den här trötta tillställningen.

Harry Pottermaraton idag. Det fungerar bra mot magkatarr tror jag. Det känns som det i alla fall. I morgon står jag på listan till en ny film med efterföljande fest. Jag har lust att gå på den. Jag får se hur jag mår. Dessutom är det fest för Stureplans tvåårsjubileum på torsdag. Jag tror till och med jag var inbjuden på ytterligare en fest samma kväll och jag och Mia hade tänkt gå ut och svänga våra lurviga för en gångs skull. Undrar om man kan få vuxenvälling istället för gratisvin och snittar på de där tillställningarna? I så fall skulle jag ju kunna gå. På fredag är det sedan födelsedagsfirande hos Katti the Hottie. Och på lördag födelsedagstillställning hos Anne. Onsdag till lördag fullspäckat schema.

Blä. Det suger att vara kass när man vill ha kul.

Niklas underbara thaigryta med cocosmjölk, rödcurry, malda cashewnötter, fläskfilé, purjolök/vårlök och paprika. Till det basmatiris. Härligt, härligt  men farligt, farligt om man har magkatarr och inte vill hamna på sjukan.

Jag ringde till Södersjukhuset efter thaicurrygrytan och förklarade mina vaga och spridda symptom och de tyckte att jag skulle komma in. Alltså drog jag med mig Niklas på den spännande måndagkvällsutflykten. Inne på akuten var det kaosartat. De saknade ett vettigt väntrum som de flesta andra i-landssjukhus brukar bistå med så vi placerade precis vid ambulansintaget. Helt plötsligt låg en man i en säng en centimeter ifrån oss med ett hål i huvudet och helt insmetad i blod. Han verkade också ha hål i sidan för den var täckt med rödfärgade handdukar. Vi spydde nästan. Sedan fick jag den goda nyheten att det bara var sju timmars väntetid tills jag kunde får träffa en läkare. Irriterade klampade vi ner till närakuten men de skulle strax stänga så jag fick bara prata med en tant som sa att jag bara fick äta mannagrynsgröt. Jag hatar gröt men nickade medhållande. Därefter frågade hon vad jag hade ätit till middag. Jag sa ris men Niklas började säga ”gryta” och hann inte utveckla chiliinnehållet eftersom min onda blick nådde hans i tid. Således slapp vi chiliutskällning av närakutssyster. Uppgivna traskade vi till Mariatorgets apotek där jag istället inhandlade dyra 20 mg Losec eftersom jag vid det här laget lika gärna kunde ställa min egen diagnos och låta de med hål i huvudet ta min plats i kön. Nu är vi hemma igen och eftersom min magsäck inte får vara tom tyckte jag att kanelbullar var en utmärkt produkt att fylla den med (i små doser, gott folk, små doser) istället för vitt bröd och välling.

Jag kollar på Förkväll just nu och de intervjuar Linda Nyberg inför hennes kungliga dokumentärserie. Jag har alltid irriterat mig på Linda Nyberg och har tyckt att hon är stel och tråkig när hon har haft sina olika program. Nu däremot tyckte jag att hon var jättecharmig, rolig och lite elak på ett bra sätt. Hon fungerar uppenbarligen bättre när hon får säga vad hon vill. Jag blev dessutom sugen på att kolla på Prinsar och Prinsessor ikväll på tv. Men det var väl det som var meningen…

Jag har kommit fram till att mitt illamående antagligen är en ganska ond magkatarr. Jag som käkar Losec som andra käkar Läkerol borde ju snabbt kunna självdiagnostisera mig, tycker man, men den här gången känns det inte exakt som vanligt. Nu råkar jag dessutom ha knaprat upp hela mitt förråd av Losec så jag sitter och tuggar tjugofem Rennie i hopp om förbättring.

Niklas ska dessutom laga sin jättegoda gryta med cocosmjölk, rödcurry och fläskfilé och jag vill verkligen äta den. Frågan är hur mycket sämre jag kommer att må efter det? Allt jag gillar är dåligt för magkatarr. Damn.

Det är minst sagt dags för mitt hår att få sig en rejäl omgång färg och klippning. Jag pallar bara inte. Jag avskyr att gå till frisören. Just nu funderar jag på om jag ska sitta hårmodell på Toni&Guy bara för att få en rolig frisyr och färgning helt gratis. Men å andra sidan kommer jag nog bara att bli kortklippt som en pojke och få svartfärgat hår med kanske röda slingor och jag kan inte ens föreställa mig anskrämligheten i det. Då måste jag ju sitta inomhus i ungefär åtta månader i väntan på utväxt och omfärgning. Det skulle visserligen spara pengar men å andra sidan skulle mitt sociala liv få sig en smäll om det enbart reducerades till chat på msn. Fast om jag måste sitta inomhus i åtta månader så skulle jag bara äta. Och då skulle alla pengar gå till oxfiléer, semlor, mjuk pepparkaka, kantarellsåser och brownies. Det skulle betyda att jag i september skulle väga 109 pannor, ha en yvigt utväxt stubbfrisyr som är svart och röd i toppparna och råttfärgat in mot skalpen och helt sakna vänner (förutom de polarna jag då hunnit skaffa via olika communities på internet). Då skulle jag ju ändå inte kunna visa mig bland folk.

Hmmm, svårt det här. Kanske bäst att bara färga utväxten blond igen och klippa topparna. Och betala för det.

Nu har jag mått illa i sju och en halv timme i sträck. Det är typ fjärde dagen av illamåendeattacker. Om jag nu ska åka på en kräksjuka så kan väl kroppen åtminstone börja kräkas. Det här är ju helt ohållbart. Please God let me puke!

Igår kom Anna hit vid femtiden och vi delade på en Brownie som snällniklas hade köpt. Sedan satt Anna och Niklas i soffan och cravade restaurangpommes och gigantiska hamburgare. Vi bestämde oss för en gemensam utflykt till Sickla med siktet inställt på Texas Burger. Efter ett glas av det där dyra rödvinet från fredagen tog vi en buss från Slussen mot Sickla. Vi visste dock inte var vi skulle plinga vilket resulterade i en promenad som kändes som sju kilometer i minus hundra grader, blåst och tunn kappa utan mössa. Till slut nådde vi målet och jag kunde köldchockad införskaffa mig en pepper corn burger. Det var farligt gott.

Efter ytterligare en köldknäpp åkte vi hem till Mia där det vankades rödvin och ost. Där satt vi hela kvällen och snackade om allt från spansk inrikespolitik till gonorréspridning i Sverige via ett utfall där jag försvarade snyggheten av mustasch och hänvisade till Lilla baren på Riche när någon annan hänvisade till uteliggare. Det blev musik och det var trevligt. Kylan stoppade dock oss från att göra Richehänget till sanning. Jag åkte taxi hem istället och skojade med min kille.

Ikväll ska jag tydligen åka till Danderyd och vara barnvakt åt min killes brorsbarn. Det var min kille som hade råkat glömma att det var ikväll men hans bror ringde igår och påminde honom om hans löfte. Detta kan bli en intressant kväll. Nästan som man tror att kommer att vara ett perfekt upplägg för dolda kameran.