Nu ska jag till Systembolaget. Jag måste alltid vänta till sista sekund. Vad jag än ska ta mig för så ska det ske just innan stängning, en sekund innan deadline, ni fattar. Jag vet inte varför. Dock lyckas jag alltid bli klar med saker när jag ska vara det, inhandla det som ska inhandlas innan det stänger och möta folk exakt den tid jag har bestämt. Det kanske är ett sätt att spica up min vardag. Om jag ska ha en sak inne, säg en fredag klockan tolv, så kan jag lova er att mitt email är daterat till 11.59 även om jag var klar med inlämningen på tisdagsförmiddagen. Jag har ständigt full kontroll men försöker utge mig för att vara en sån där person som är lite spontan och galen. Jag är inte det minsta spontan. Till och med mina mest spontana infall ligger det veckors planering bakom. Jag är en tysk ingenjör utklädd till en konstnär från Paris.

Jävla människor alltså!

Hur efterbliven kan man vara om man inte förstår att man måste stänga gallergrinden OCH hissdörren i ett gammalt hus för att hissen ska fungera? Jag har irriterat mig på okänd person på femte våningen ungefär fyra gånger i veckan under ett halvår nu. Jag misstänkte att det rörde sig om en senil och kanske reumatisk pensionär som bodde på femman som inte så ofta lyckades få igen hela gallergrinden och det var därför den där förbannade hissen ständigt satt fast högst upp. Särskilt när man kommer med sju Icakassar som man ska få upp till tredje våningen.

Idag, när jag släpade fyra garderober med smutstvätt behövde jag hissen och samma sak inträffar såklart igen. Jag reagerade självklart sakligt och samlat genom att slänga alla kläderna i trapphuset, stampa upp till femman muttrandes (i samtalston åtminstone) ”jävla idiot, jävla idiot etc”. Då inser jag att det inte är en bortkommen pensionär som ligger bakom hissproblemet – det är en riktig vardagsterrorist. Hissdörren är stängd på femman MEN gallret är inte ÖVERHUVUDTAGET stängt. Det är alltså någon jäkel på femman som sitter och håller på hissen dagarna i ända. Mitt humör nådde då lägre nivåer än vad jag trodde var möjligt.

I stundens hetta var jag en sekund från att ringa på varenda dörr på femman och skälla ut allihop, jag menar, de kan ju vara i maskopi med varandra och kollektiv bestraffning har aldrig känts så försvarbart som då. Nu funderar jag på att gå över till min gamla titel ”onda-lapp-bitchen” som jag under många år i korridor hade. Jag ska sätta upp en lapp i vanlig Malinstil: ”Stäng för fan hissgallret du idiot på femman…or else…(här ritar jag alltid en dödskalle).”

Jag har ögonen på dig. Och jag ger mig inte förrän jag har tagit reda på din identitet.

Jag stod just här i köket och tog undan disken och kom då på de ultimata låtarna att mixa om jag vore en halvkass DJ i sydeuropa under augusti undantaget låtvalet då alltså – nämligen Be Mine med Robyn och Time after Time med Cyndi Lauper. När jag sjöng båda refrängerna under diskning av potatismoskastrull så smalt de samman och passade perfekt. Nu reserverar jag mig för ha manipulerat tonarten till min fördel, men ändå.

Kvällens tanke: kommer den där Let’s dance-Mårten bli bjuden på A-listfester nu eftersom han har blivit folklig? Förr såg man bara honom på tvivelaktiga partyn.

Jag har känningar av urinvägsinfektion. Om det visar sig att jag har det kommer jag att tappa allt. Enough is enough! Jag kommer att skrika mig förbi kön på akuten. Eller fejka att jag har en hjärtattack alternativt skurit av mig ett finger och svepa in handen i en vit handduk indränkt i ketchup. Då kommer jag nog före ska ni se. Sedan kommer de inte orka slänga ut mig när jag säger att jag bara vill ha antibiotika eftersom det är då jag börjar skrika.

Nä.. sova nu.

Trots att dagen inte var den bästa så fick man åtminstone en fantastisk middag. Den bestod av fläskfilé i timjan, rödvinssås och parmesanpotatismos. Till det ett gott, kraftigt och dyrt rödvin (jag hade ett bättre foto men där syntes även vinflaskan, några pinsamma blanketter, en gammal såsfläck på underlägget och ett paket Tampax).

Tur att man har världens bästa kille. Som till och med ger sin tjej sparris.

Med viss inspiration av en för tillfället upprörd Frida kommer jag här att fortsätta att spy galla över ultrairriterande uttryck som folk envisas med att använda. Jag inleder med ett citat från Frida:

…”så fullkomligt avskyr jag stockholmarnas (för enligt min erfarenhet är det främst de som använder sig av uttrycket) vana att kalla sina (föräldrars) sommarställen för ”mitt land”. Exempel: ”Vi ska till mitt land i helgen,vill du följa med?” Vilket land menar de egentligen? Island? Afganistan? En liten ö i söderhavet? Upphör”

Jag kan enbart hålla med Frida. Antingen åker man från stan till landet där man har en sommarstuga eller så säger man helt enkelt att man ska till sitt lantställe. ”MItt land” är bara ljug och okunskap så länge man inte är sultanen av Brunei och det är sällan de stockholmare som envisas med att uttrycka sig så olyckligt.

Annars fullkomligt avskyr jag personer som använder följande uttryck: ”på fyllan”. Vad menar de med det? Exempel på mening kan vara: ”Ja ni vet, på fyllan kan ju vad som helst hända”. Säg istället hur det var – du var full och du får ta på dig ansvaret för vad du gjorde då. ”På fyllan” är ett uttryck som används flitigt av folk med alkoholproblem som ser självförvållad överförfriskning som ett normaltillstånd vilket skapar det distanserade uttrycket. 

Likadant avskyr jag det bondläppsaktiga uttrycket ”ut på krogen” – alltså att använda ordet krog istället för att säga att man ska gå ut. ”Är du mycket ute på krogen?” kan vara ett exempel. Shit, vad bonnigt det låter. Jag säger att jag ska ut och om någon undrar var specificerar jag det med ”en bar” och aldrig med någon jäkla ”krog”. Svinga ölsejdeln på krogarna, era bönder.

Jag återkommer med fler irriterande saker – nämligen störiga företeelser. Den listan måste dock revideras då den just nu är uppe i fyrtioåtta sidor. A4. Maskinskrivet.

Dagens soundtrack är Vi kommer att dö samtidigt med Säkert!  För er som inte vet är detta Annika Norlins (aka Hello Saferide) nya projekt på svenska. Håll också utkik efter duetterna som hon gör tillsammans med Martin i Vapnet  och Markus i Laakso.

Inhandlade idag:

• Ett par fatjeans (jag insåg att jag behövde byxor fram tills den dagen jag kommer i 27:orna)
• En tröja (som Niklas visserligen trodde var en kjol på grund av dess avantgardiska design)
• En klänning (beige, stickad med hål i, ja alltså det ska vara så, den var inte trasig vid köpet, får köra svart under den)
• Två en och en halvliters coca cola light (USA borde ge mig tapperhetsmedalj eller liknande för min sponring av deras drycker)

Efter några dagar in hell tror jag att det börjar ordna upp sig inför helgen. Jag är i alla fall inte den som ger upp i första taget. Inte i andra, tredje eller miljonte taget heller verkar det som. Om vi enas om att livet suger så kan man ju egentligen bara bli positivt överraskad de få gånger det inte gör det. Om man är renodlad pessimist kan man bara bli positivt överraskad. Jag fortsätter på den linjen.

Vem vet. Jag kanske till och med orkar mig ut på en snitslad bana av barer i morgon kväll? Och det är ju inte fy skam.

Jag är en munfascist.
Jag menar då en munhålefascist.
Jag äger en tandborste som skulle kunna benämnas som high tech. Jag äger även tre stycken tungskrapor – en för varje tillfälle. Sedan har jag ständigt min tandtråd med mig. En flatvaxad tandtråd. Det måste vara den tjocka av rätt märke. Efter tungskrapning, tandtrådning och tandborstning avlutar jag munsessionen med ett starkt, nästan frätande munskölj.

Tandtrådningsanvändningen vid en slarvig dag sker ändå minst tre gånger. Dessutom tuggar jag i mig ungefär fem salivökande fluortabletter om dagen. Ibland blir det sju stycken. Detta avslutas med ett oljebaserad läppbalsam som även innehåller bivax och mandarinolja.

This mouth, lips and tounge deserves a kiss.

Nu har jag i alla fall gjort dagens insats genom att hjälpa SVT med viktiga frågor. Jag fick efter ett långt samtal till och med skicka in min magisteruppsats till dem. Jag rekommenderar er alla att titta på Kunskapskanalen den 8 mars då två timmar kommer att ägnas åt de 1,9 miljoner tyska kvinnor som under några månader våldtogs av Röda arméns soldater. Mycket intressant och upprörande kan jag lova.

Nu blir det nacho cheese balls.