Idag ska jag inte göra särskilt mycket förutom ett och annat ärende. Ikväll ska jag däremot till Anna, min syrra där det vankas en ordentlig tapasafton med goda vänner, god mat och gott vin. Det ska bli jättekul. Mia, min syrra skulle vidare ut sedan. Det skulle Niklas också. Min tanke var att inte gå ut ikväll men man blir ju onekligen lite lockad när flera andra ska ut. Men, jag är lika glad att hänga med tjejerna, dricka vin och snacka hela kvällen. Vi får se vart det bär, huvudsaken är att man har kul.

Det blev fredagsvin med mina tjusiga systrar. Först var vi på Le Café/Sturecompagniet och pratade om allt från Linda ”Bionda” Rosing till trombocyter. Sedan gick vi vidare upp till Hotellet som var packat med folk. Nittionio procent hade ful slips. Vi höll dock det god min och snackade vidare. Sedan mötte Anna upp kompis. Efter ett tag drog jag mig hemåt. Min snälla kille bjöd på Kyckling Balti från Indiern i källaren. Det var urgulligt av honom.

Jag glömde säga att jag åkte tunnelbana med Idol-Markus. Jag trodde först inte att jag kände igen honom utan tyckte att en kille liknade honom på Slussen när jag väntade på tåget. Sedan såg jag att han hade en plastficka i knät där det stod ”Markus texter”. Det var då jag förstod att jag skulle sitta bredvid Idol-Markus under åtminstone tre tunnelbanestopp. Sedan pratade han i mobilen. Då var det ingen tvekan om att det var han. Nu blir ni allt avundsjuka va?

Idag är det fredag. Det är ju en bra dag. Bättre än typ tisdag. Jag har dock fått tillbaka mitt nackspärr och det gör min hållning mycket begränsad. Det blir till att byta ut lunch mot diverse värktabletter så ska det nog också bli bra.

Innan det är dags för fredagsvin runt Stureplan måste jag fixa några grejer i Solna av alla ställen. Syrran ville dra till nya klubben Julia på Restaurangen senare men det är mycket möjligt att vi saknar den energi som krävs för att hålla sig vaken till klockan 21 när det börjar. Det innebär att det blir ännu svårare att hålla sig vaken till klockan 23 då festligheterna på Spy bar sätter igång.

But who am I kidding? Det är ju alltid fredagsvinet som är det roliga. Synd bara att Lydmar inte finns längre för det var faktiskt bäst på sin tid.

Det här med kommentarer är en historia för sig själv. Jag har inkasserat en hel del sedan jag började min bloggkarriär här. De flesta är uppmuntrande, snälla, medhållande och glada. Andra är ungefär som den här:

det var den dummaste blogg jag läst

eller varför inte:

Du verkar (inte så lite) bitter på kth eftersom du tar upp det ofta. Kan det vara så att du inte var smart nog att komma in där? Bitterheten lyser mellan raderna. Du verkar ju inte veta något om kth om du tror att alla är töntiga där.

Note to self: reta inte upp KTH-nördarna i onödan… nu vidare till klassikern:

Du är ju inte direkt snygg eller trevlig själv, så varför kasta sten i glashus? Det är ju såna som dig som vi skrattar åt när du inte tittar.

Att skratta är bra. Det får alla ni på KTH och även andra göra åt mig!

Ibland får jag så här trevliga hot av galningar som inte riktigt förstår vad jag menar när jag talar emot legalisering av prostitution:

Men visst är det roligt med personangrepp!
Speciellt när det finns ett så roligt brott som kallas ”förtal”. Kom hit och hälsa på, och kalla mig för de där sakerna, ansikte mot ansikte. Sedan kan du visa mig de bevis du har för att styrka att jag är snedvriden och våldtäktsbenägen, eller så kan vi ringa farbror polisen.

Då blir man lite rädd även om det är härligt med folk som engagerar sig i viktiga frågor.

Ibland åker man på en ordentlig känga:

Dessutom så undrar jag hur den är funtad som så kapitalt dömer ut sin omgivning och placerar sig själv på någon sorts piedestal. Stavas det narcissism?

Oj, det är kanske det som är mitt problem? Tack för diagnosen!

Sedan finns det många som förgyller min dag, som denna till exempel:

skönt med någon som inte ber om ursäkt:) död åt jantelagen!

 eller denna:

Jag älskar blondiner 😉

eller vackra ord som dessa som får mig glad en hel kväll:

Som sagt. Tycker du skriver bra i övrigt. Du har en mycket intressant blogg. Jag tycker du lyckas kombinera ett privat tänk med proffsig argumentation. Det är lite ovanligt.. Du är precis på gränsen till vad som är alltför utelämnande. Och jag tycker du har den optimala gränsen i din helhet på din blogg.

Jag tackar för alla kommentarer och stålsätter mig inför nya. Men kom ihåg, som jag brukar säga: You can’t please them all!

Update:

• Har dammsugit (hittade nyårsdekorationer och matrester som kunde mättat ett mindre land i Afrika – m.a.o ytterst välbehövligt)
• Åt just en avocado som om det var en kiwi (gudomligt gott, vill ha en till)
• Har suttit i telefon med UD (vänliga och hjälpsamma)
• Smickrat pojkvän för snygg klädstil (smala jeans, svart -och vitrandig tröja och benvit supertjusig kofta)
• Ringt Spanien fyrahundra gånger
• Druckit Coca cola light (i sådan mängd så jag utvecklat vätskebrist i kombination med koffeinöverdos och kolsyremage – uhhh)
• Läst medborgarskolans katalog och vill hittills gå ungefär trettionio kurser (men kom på att jag hellre ville hålla de flesta kurserna själv då jag tror det blir bättre resultat på det viset)

Jag tycker att det är tillfredställande att äta det man har hemma. Att inte tvinga sig att laga en ”riktig” rätt utan bara plocka ihop det som ligger i kylen och hälla lite krydda på liksom. Då känns det som man äter helt gratis.

Det blir lätt så att när man delar hushåll med någon (läs kille) så känns det som om man måste laga riktiga maträtter varje kväll. När man är singel och bor själv så kan man laga vad som helst. Det kan i min värld vara en macka, en skål räkor, en varma koppen och en kexchoklad. Det räknas inte som middag i parrelationer tror jag.

Jag minns en gång för längesedan när en pojkvän dumpade mig och jag tyckte att det var så underbart att kunna komma hem och äta typ fem stekta ägg om jag nu var sugen på det. Slippa laga tio stekta ägg åt en sur jäkel. Dessutom skulle det hela tiden vara en massa Ahhhh och Ohhhh så fort han lagade mat – ”åhhh så gott, och fint upplagt!” In my ass – han lagade inte ens särskilt god mat.

Annars är pastagratäng en bra rätt som egentligen bara består av en massa skit man har hemma. Släng i lite broccoli, några strimlor frukostskinka, lök, vitlök, typ andra grönsaker som ligger och halvmöglar i kylen och på med Kelda ostsås och man har en rätt som inte är en rätt men ser ut och smakar som en rätt.

Puh, jag behöver skaffa mig ett liv.

Jag ringde just till pappa för att gratulera på Den Stora Födelsedagen. Han satt på en restaurang i Raval, Barcelona med mamma och beställde lunch. Vid halv två skulle de köra ner till vår älskade lilla by för att fortsätta firandet där med våra vänner. Jag vill ju också vara med och fira! Dock blir det stor uppvaktning i Stockholm i februari.

Grattis Pappa!

Stockholm är fullt av ställen man vi gå till, människor man vill träffa och evenemang som man vill gratiskäka på.

Jag orkar inte göra något utav det. Jag stannar hemma och surar i mjukisbyxor (visserligen nya sådana från Mango) och hårdrockstofs, umgås med max tre personer och betalar min egen jäkla mat. Jag kunde ju lika gärna bo i typ Höganäs..

Det fick mig att tänka på en tidig vår för några år sedan då jag och syrran båda var studenter och hade av någon anledning ännu mindre pengar än vanligt och rådde då på bot genom att utan någon som helst urskiljningsförmåga besöka varenda gratisätarmingel man blev inbjuden på  i hela Stockholm under några veckors tid. Det var en syn må jag säga att se systrarna Collin äta sig mätta på olika buffér där B-kändisarna prydlig och samlat tog en skiva prosciutto, ett kycklingspett och fyra penne rigate från en pastasallad medan vi lassade upp mat som två utsvultna lastbilschaffisar och gärna gick två gånger. Jag minns när syrran blev tacklad i buffékön av programledaren för SVT:s Fråga doktorn och när vi körde vespa med han den där programledaren i Hjärnkontoret eller Lilla sportspegeln eller hur det nu var. Det var tider det.

Nu går jag nästan aldrig på något kul längre. Men jag har ju visserligen kul ändå. Jag orkar bara inte sminka mig, sätta på mig obekväma kläder för att äta ännu en renköttssnitt och se Clabbe och Stefan Sauk sukta mot lågbudgetvideokamerorna.

Just nu tycker jag att det är roligare att kolla på film, laga mat till folk jag tycker om och hänga med de jag gillar mest en kväll, utan hets om att gå ut.

Om man nu ändå skulle gå ut i helgen så får man inte missa Andreas Kleerups releaseparty på Spy Bar imorgon. Det kommer att bli helt fab! Både Marit Bergman och Robyn kommer att stå på scen och bröderna Kleerup spelar skivor.

Denna jäkla cykling. Min kille har ockuperat tv:n mer än vanligt de senaste dagarna på grund av det där UPS-budet som levererade typ nio DVD-filmer med ointressanta cykelmatcher (?) lopp (?) tävlingar (?). Jag håller på att dö av ren och skär tristess. Dialogen vi hade för några minuter sedan lät så här:

Jag: Jaha, det kanske finns något annat vi kan titta på…?

Han: Du får gärna sitta här men då får du inte snacka.

Jag, tyst? Hur lite känner han mig egentligen?

Dagens middag – en Big Mac tillagad med svenskt kött och tankar om imperialism och krig i Irak. Till det pommes frites toppade med salt och transfett.

Hey, det är inte lätt att sakna självdiciplin och bo granne med McDonald´s…